Om militäravtalet med USA, om stabilitet och fred, säkerhetisering och andra teorier

För bara ett par dagar sedan skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Vi som trodde att det redan var tillräckligt djupt fick oss en smärre käftsmäll av försvarsminister Hultqvist som sedan stolt deklarerade att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”.

Det låter i åtminstone mina öron som ironi att i en strävan efter säkerhet och stabilitet söka samarbete med mannen som just skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Det bör i alla fall avkrävas en förklaring hur det är tänkt att en ökad amerikansk militär närvaro i Sverige och en vandring genom det säkerhetspolitiska minfältet hand i hand med Donald Trump ska bidra till stabiliteten i Norden. Det har givetvis påpekats från flera håll att ytterligare närmanden till USA och NATO ses som bekymmersamt från rysk horisont. En hel del menar att detta inte är något vi ska bry oss om, vilket förefaller vara en tämligen farlig inställning för den som har läst åtminstone en grundkurs i ämnet Internationella Relationer (IR).

Hemliga förhandlingar

Förhandlingarna om avtalet har förts i största hemlighet och medlemmarna i riksdagens försvarsutskott är belagda med munkavle om den (eventuella) information de fått om saken. Vi väljare vet med andra ord inte ett skvatt om vilka förutsättningar försvarsministern utgått ifrån, vilket mandat han utrustats med från våra folkvalda, eller hur resonemangen förts och hur man kommit fram till att ökat militärt samarbete med Trump:s USA skulle vara positivt för stabiliteten och säkerheten i Norden. Det har knappt skrivits en rad om detta innan avtalet fanns på pränt. Istället har ledande media bekymrat sig över huruvida det finns, eller försökt knåpa ihop, ett samband mellan NMR och Kreml och hur detta i så fall skulle kunna påverka svenska valet i höst. 

Istället borde de ifrågasätta hur för landet oerhört betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut tas bakom lyckta dörrar och med oklart mandat från svenska folket. Alla undersökningar hittills har visat att svenska folket är emot NATO-medlemskap och sannolikt är flertalet av dessa också mer eller mindre skeptiska till alla former av militäravtal med USA och därmed till det Värdlandsavtal som vi redan har haft ett par år.

Jag har i flera år försökt hävda att det är dags att vakna lite och se vad som egentligen händer. Det kan förvisso vara svårt då det mediala bombardemanget om det förmenta hotet från Ryssland börjar likna förberedelser för krig. En statsvetenskaplig term för detta som skulle kunna appliceras på detta är säkerhetisering eller securitazation. 

Säkerhetisering – eller hur man skapar ett monster

Som jag skrev i mitt senaste inlägg (som länkats ovan) har det i flera års tid byggts upp en ryssrädsla eller rent av russofobi från media och politiker från så gott som alla läger. Somligt är förstås relevanta reflektioner och säkerhetspolitiska analyser medan däremot en hel del är ren skräckpropaganda och fantasifulla spekulationer.

Jag känner att det kan vara dags att introducera lite vetenskapliga vinklar i diskussionen som komplement till allt tyckande och tänkande.

Det statsvetenskapliga teoretiska begreppet säkerhetisering lanserades av den s.k. Köpenhamnsskolan bland statsvetare med IR som specialitet och som intar en s.k. konstruktivistisk syn på ämnet. Det vill säga en syn som är mindre statisk och tar hänsyn till processer som leder fram till förändring av den internationella politiken. Utgångspunkten är att alla intressen är subjektiva och att statsmän inte bara har materiella intressen utan också styrs av normer, moral, kultur och identitetskänsla. Det innebär också att saker och ting är föränderliga och således kan en opinion bearbetas för att åstadkomma önskad förändring.

Köpenhamnsskolan, vars mest tongivande namn kanske är Barry Buzan och Ole Waever, har alltså introducerat begreppet säkerhetisering, vilket kortfattat innebär att beteckna något som ett existentiellt hot. Ett sådant kan vara användbart för makthavare som vill genomföra extraordinära åtgärder, som exempelvis Bush-administrationens s.k. Patriot Act som blev en unik inskränkning av den integritet och frihet som USA annars brukar stoltsera med är hörnstenar i landets samhällsbygge. Det uppfattade hotet kan antingen växa fram underifrån eller skapas, möjligen kan det uppstå som en kombination av de två. Det som uppfattas som ett hot är alltså inte alldeles säkert ett verkligt hot, eller i vart fall inte värre än andra hot, utan kan vara en byggsten i en process som drivs i ett visst intresse. Nog kommer de flesta ihåg hur Irak utmålades som ”evil-doers”, hur Irak-Iran-Nordkorea benämndes ”the Axis-of-evil” och hur många "bevis" det fanns för att Irak hyste massförstörelsevapen på sitt territorium och hur viktig det var att USA invaderade landet för att avstyra eventuella attacker från detta hotfulla näste. För att i efterhand, bland spillrorna av landet, inte hitta en enda ledtråd till några massförstörelsevapen.

Detta var kanske ett praktexempel på säkerhetisering. Idag finns skrämmande likheter med det sätt på vilket Ryssland utmålas i media, av tankesmedjor och bland ledande politiker i både Sverige och andra Västländer. 

Fångarnas dilemma

Ett annat teoretiskt begrepp inom IR är det om Fångarnas dilemma. I all korthet bygger det på en tänkt historia om två fångar som i separata förhörsrum får vissa förutsättningar givna för strafflindring genom att tjalla på den andre. Den ena vet inte vad den andre gör och säger, och misstror den andre, och båda går därför med på villkoren för strafflindring trots att de inte är helt optimala. Hade de haft tillfälle att prata sig samman hade de båda istället kunnat bestämma sig för att inte tjalla på den andre och på det sättet båda fått ett lägre fängelsestraff. Poängen är här att betona vikten av samtal och förtroendeskapande åtgärder. Något som för övrigt de två motparterna Michail Gorbatjov och George Bush den äldre för ett par år sedan manade Ryssland och USA till att anamma. 

Fångarnas dilemma är en variant av olika säkerhetsdilemman som används inom IR. En åtgärd från en stats sida för att öka den egna säkerheten kan istället bidra till det motsatta. För att låna en förklaring från Joseph S Nye Jr:

”Om en stat bygger upp sin styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig emot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare” (Joseph S. Nye Jr, ”Att förstå internationella konflikter” (svensk upplaga 2007).

Det är i grunden dessa teoretiska grunder jag lutar mig emot i mitt fäktande mot svenskt NATO-medlemskap och den närmast hysteriska ryssrädsla som byggts upp under åren. Samt som teoretisk grund för min invändning mot Hultqvists formulerade syfte att öka den amerikanska militära närvaron i Sverige för fredens, säkerhetens och stabilitetens skull. Jag hävdar alltså att det bidrar till det motsatta.

Ryssarnas rädsla

Många menar att vi i Sverige inte ska ta någon som helst hänsyn till vad ryssarna tänker och tycker om våra närmanden till USA och NATO. Detta ska inte styra våra överväganden och dessutom menar många att det ryska perspektivets narrativ om hot från NATO är fullständigt ogrundat.

Det är en, enligt min mening, tämligen okänslig inställning med tanke på fakta som finns om den militära maktbalansen i världen som ser helt annorlunda ut nu än under kalla krigets dagar. Då var Sovjetunionen en väldig militärmakt och med gränser till Väst som i egentlig mening gick längs Berlinmuren, det vill säga i tredje land sett från Ryssland. Idag kryper NATO allt närmare och finns nu alldeles inpå den ryska gränsen. Under förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen om Tysklands återförening ska James Baker ha lovat den sovjetiske utrikesministerkollegan Eduard Sjevardnadze att inte driva en utvidgning av NATO i de forna östländerna. Därefter har en NATO-utvidgning steg för steg genomförts bland de forna sovjetstaterna och bland de övriga s.k. östeuropeiska staterna. Detta löfte hamnade aldrig på pränt men ska ha lämnats muntligt enligt de ryska utsagorna medan det i USA beskrivits som en myt. Bara för ett halvår sedan publicerade emellertid George Washington University en grundlig undersökning av saken, efter att ha gått igenom en mängd dokument som tidigare varit hemligstämplade. Dokumenten visar att höga tjänstemän från såväl USA som Tyskland och Storbritannien ska ha lämnat försäkringar till Gorbatjov och Sjevardnadze om att NATO inte skulle expanderas österut mot de ryska gränserna. Dokumenten klarlägger också att de då avsåg inte bara det forna östtyska territoriet utan alla de östeuropeiska staterna. Mer detaljer om undersökningen finns i en intressant artikel från Bloombergs.

Den ryska irritationen över löftesbrottet är med andra ord välgrundad. Det faktum att undersökningen genomförts av ett amerikanskt universitet och inte ett ryskt bör också undanröja alla spekulationer om fabrikationer och spekulationer.

För att återgå till den teoretiska diskussionen ovan har alltså Västländerna genom sitt löftesbrott skadat en viktig förutsättning för samtal, nämligen ömsesidigt förtroende. Detta leder också, enligt mitt sätt att se, fram till agerandet i Ukraina och annekteringen av Krim.

Krim är inte Gotland – men kanske kan bli?

Just annekteringen av Krim brukar anföras stup i kvarten som skäl för ett närmande till USA och ett stärkande av det svenska försvaret och ibland framförs oro för att samma öde skulle kunna drabba Gotland som bör vara av strategiskt intresse för den som vill behärska Östersjön.

Nu är ju inte Gotland på särskilt många sätt likt halvön Krim. Däremot hör annekteringen av Krim intimt samman med det ovan nämnda löftesbrottet och den ryska oron för nästa steg i utvidgandet av NATO. I Sevastopol hade Ryssland sedan 1783 en mycket viktig marinbas vilket blev en tvistefråga när Ukraina kungjorde sin önskan att bryta sig ur Sovjetunionen. När ryska sovjetrepubliken 1954 ”skänkte bort” Krim till den ukrainska sovjetrepubliken undantogs staden Sevastopol och marinbasen som därmed förblev ryskt område. Vid den ukrainska självständighetsförklaringen 1991 fick Ryssland efter förhandlingar ett hyresavtal för sin marinbas på Krim. Ett avtal som gick ut 2017 men som omförhandlades innan annekteringen 2014 och då förlängdes med 25 år till. Detta avtal ville den nya ukrainska regering som tillträdde efter Euromajdan 2014 riva upp.

Under den ukrainske presidenten Jusjtjenko fördes förhandlingar om ett ukrainskt framtida NATO-medlemskap. Vid Bucharest Summit 2008 bestämde NATO-medlemmarna att Ukraina kommer att bli NATO-medlem i framtiden. Det beslut som fattades var dock att för tillfället inte gå Ukraina tillmötes i den ansökan som inlämnades under president Jusjtjenko. Den 21 augusti 2009 undertecknades en deklaration mellan NATO och Ukraina, "Declaration to Complement the Charter on a Distinctive Partnership between NATO and Ukraine", för att fastställa detaljer som bestämts i Bukarest och vid senare möten. Ukrainas nya regering som tog vid i februari 2010 under nye presidenten Viktor Janukovytj beslutade att förvisso fortsätta samarbeta med NATO men klargjorde att medlemskap för Ukraina inte längre stod på agendan för landet.

Efter den långa vintern 2013/14 då protesterna mot president Janukovytj utmynnade i hans landsflykt tog en ny ukrainsk regering över styret. Bildad av politiker som var uttalat anti-ryska och pro-NATO. En utvidgning av militäralliansen till Ukraina skulle alltså ha inneburit inte bara att de kommit ytterligare en bra bit inpå livet på Ryssland utan också att marinbasen på Krim snart kunde vara i NATO:s händer och tvinga fram en rysk hastig utrymning. Det var naturligtvis inför denna, från rysk sida sett oacceptabla, utveckling som annekteringen av Krim genomfördes. Inte av någon sorts ohämmad expansionsvilja som lika gärna skulle kunna drabba Gotland som Krim, vilket många har antytt i säkerhetspolitiska debatter och artiklar.

Ett annat faktum som gör att Krim skiljer sig väsentligt från Gotland är dessutom dess befolkning som till mycket stor majoritet utgörs av etniska ryssar eller ryskspråkiga och som till stor majoritet (alldeles oavsett hur man tolkar den folkomröstning om anslutning till Ryssland som hölls 2014) säger sig vilja höra till just Ryssland. 

Vad gäller kärnlandet Ukraina har också den ryska oron visat sig vara befogad. NATO har förstärkt sitt militära stöd till landet med olika Trust Funds och har en representation i Kiev. De håller också regelbundna övningar i Yavoriv i västra Ukraina. Den årliga övningen, Rapid Trident, sägs från NATO-håll genomföras för att främja regionens ”stabilitet och säkerhet” och ”tillit”. Naturligtvis avses då inte hos ryssarna. Enligt den nya ryska militärdoktrinen 2014/15 räknas de största hoten till USA, NATO och NATO:s utvidgning österut. Upplevelsen av hoten avtog förstås inte i styrka i december 2014 då den ukrainske presidenten Porosjenko ändrade lagen för att avskaffa Ukrainas status som alliansfritt och förklarade att Ukraina kommer att starta en process för att uppnå kriterierna för NATO-medlemskap och djupare integrera landet i det Euroatlantiska säkerhetsområdet. Han tillkännagav då också att landet kommer att hålla en folkomröstning om NATO-medlemskap.

Vi kan förstås välja att ignorera den ryska oron och irritationen och säga att de fick skylla sig själva som inte begärde skriftliga löften utan litade på Västledarnas försäkringar avseende NATO-utvidgning. Eller också förhålla oss till den oro - för att inte säga rädsla - som Ryssland hyser för NATO och dess styrka.

Vilket för oss tillbaka till de teoretiska ramarna och det säkerhetspolitiska dilemmat med en stats åtgärder för att öka sin säkerhet som istället ökar alla staters otrygghet. Det bör givetvis även gälla Sveriges åtgärder som vi nu sett ännu ett exempel på med det olyckliga avtalet som Hultqvist bundit oss vid under veckan i Washington.

NATO-hotet – verkligt eller inbillat?

Varför ser då Ryssland på NATO som så hotfullt? Är inte Ryssland en jämbördig motståndare militärt som rimligen inte borde ha något att frukta? Det är ju så vi lärt oss att se på den ryska militära styrkan. Frågan är bara om det inte är ett synsätt som härrör från det Sovjetunionen som byggde upp en enorm krigsapparat matchande NATO-ländernas motsvarande styrka i Västeuropa och USA.

För att ge lite perspektiv på dessa frågor kan vi studera Sipri:s årliga rapporter om världens militärutgifter. De har under flera års tid visat den, åtminstone i pengar räknat, fullkomligt överlägsna styrka NATO besitter i förhållande till Ryssland. Nyligen har också den senaste släppts gällande 2017. Den visar att USA står för 36 % av världens samlade militära utgifter. Storbritannien och Frankrike tillsammans står för 6 %. Saudiarabien för hela 13 %. Att jämföra med Rysslands andel som är 4 %. Sipri noterar också en minskning av de ryska utgifterna med 20 % jämfört med föregående år. En siffra som en del menar är uppblåst av vissa budgettekniska engångsåtgärder men likväl en klar minskning. Enligt Sipri är också ytterligare nedskärningar att vänta.

Så USA spenderar alltså uppemot tio gånger mer än Ryssland på vapen, vapenutveckling och militära anläggningar. Till detta ska då läggas övriga NATO-länders militära kapacitet. Med denna vetskap bör det egentligen inte vara så svårt att åtminstone sätta sig in i ett ryskt perspektiv på frågan om hotbilder. Vem bör rimligen uppleva det som starkast?

Det är också lite märkligt att hotet från Ryssland slås upp så stort men inte det från USA. När Rysslandshotet förs på tal är det alltid Krim och Ukraina som det hänvisas till. Som jag försökt förklara är det en konflikt som har sina historiska specifika förklaringar. Det brukar också sägas att Ryssland uppvisar ”aggressivt beteende”. När det gäller Krim eller andra ryskspråkiga enklaver i närområdet stämmer det naturligtvis. Likaväl som USA inte önskar ha fientliga baser på Kuba vill inte Ryssland ha sådana inpå sin bakgård. Att detta innebär ett ökat hot mot övriga världen är däremot en uppfattning som vilar på lös grund. Frågan är också som sagt varför USA kommer undan med mord? En uppräkning av alla konflikter de startat, underblåst eller lagt sig i militärt skulle bli alltför lång. En uppräkning av det senaste årets utrikes- och säkerhetspolitiska handlingar (se början av denna text) torde rimligen också kunna betraktas som ”aggressivt beteende” mot omvärlden. Med skillnaden att de drabbar i stort sett alla stater i världen direkt eller indirekt. Med USA skriver vi ändå, istället för att införa sanktioner, ett säkerhetspolitiskt och militärt avtal som innebär ökad amerikansk militär närvaro. 

Svensk säkerhetspolitik ???

Det svenska beteendet i detta fall är betydligt mer svårförklarat teoretiskt än det ryska. Möjligen finns ett pengaspår (”follow the money”) att följa här, ett vapenindustriellt sådant? Men det får bli en senare fråga att följa.

Vill man vara lite elak skulle man kunna anföra managementforskningens beskrivning av expressivt ledarskap och applicera den på försvarsministern. Nämligen vikten av att synas och att tala om vem man är. Inte bara rent personligen men snarast idén om att förmedla synen på Sverige som en nation som finns och har en stor och viktig roll i världspolitiken.

Mer användbart kan institutionella förklaringsmodeller vara. Jag tänker då på begreppet isomorfism som innebär att en likformighet uppstår när organisationer (här stater) anpassar sig efter den dominerande formen av organisation inom ett visst fält. DiMaggio och Powell har betonat att detta begrepp handlar om pågående process. Organisationer väljer modeller för att likna andra inom samma fält, men påverkas också av andra aktörer utanför själva ”industrin”, som de organisationer som stöder, övervakar eller skapar policies. De framhåller också att det oftast uppstår en hierarki inom dessa fält med ett dominerande centrum som de övriga förhåller sig till eftersom det är viktigt att finnas inom fältet och inte hamna utanför.

Som förlängning av det resonemanget kan man också titta på institutionella logiker och hur dessa kan förändras. Här införs en maktkomponent då nyckelaktörer använder sin makt för att påverka möjligheten till förändring. I detta fall måste USA och NATO ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden bli dominerande logik som styr förändring av försvarsorganisationer.

Men det förstnämnda om det expressiva ledarskapet hör ändå lite ihop med de förändringar som den svenska säkerhetspolitiken stått inför de senaste två decennierna. Jag har skrivit en hel del om hur Sverige under ca tio års tid gick från invasionsförsvar till insatsförsvar, efter intryck av modeller som NATO använde och som tänktes bli den framtida försvarsorganisationen (inläggen finns här, samt här och här för den nyfikne). Det handlade också om att det i en tid av avspänning och ständigt minskade försvarsanslag blev närapå omöjligt med standardiseringar och organisation i fasta regementen med förrådsställd utrustning. Strategin från ÖB:s sida blev då, menar jag, att beskriva verkligheten på ett sådant sätt att de politiska besluten och allmänhetens (folkets vilja) går i samma riktning som myndighetsledningens. Nu höjs röster för att stärka försvaret igen och då inte de insatsstyrkor som vi satsat på att bygga upp utan försvaret av gränserna. Ska fasta anläggningar och förråd byggas upp på nytt i uppdaterad version? Vad kostar detta? Kommer den kostnaden att gå att försvara politiskt? Kanske bättre vi skriver avtal med världens stora militärmakt och eventuellt också bli medlem i NATO? 

Avsaknaden av en seriös debatt om försvars- och säkerhetspolitiken gör att de allra flesta är fullkomligt omedvetna om vad som händer och varför. Det enda vi ständigt blir upplysta om genom media är att Putin är dum. Det är enligt min mening en fördumning av hela diskussionen och det säkerhetspolitiska förhållningssättet. Möjligen är det just detta som är meningen?

Ett alternativt förhållningssätt

Det ovanstående legitimerar inte på något sätt den ryska annekteringen av Krim men det bör rimligen förklara Rysslands intentioner och avsikt med sina aktioner. Om vi inte kan eller vill förstå dessa kan vi rimligen inte heller korrekt förutse intentionerna och avsikterna gentemot Sverige. Inte heller fatta de korrekta besluten angående vår säkerhetspolitik och vilka åtgärder som ska vidtas. Att närma sig NATO bör rimligen innebära att vi i ryska ögon utgör ett hot vilket vi tidigare inte har varit. Snarare har Sveriges och Finlands neutralitet setts som en trygghet för Ryssland. Det är givetvis därför som Putin säger att ett svenskt NATO-medlemskap skulle förändra den ryska synen på Sverige. ”De ska avstå från att hota”, har utrikesminister Wallström sagt om de ryska kommentarerna. Det är oklart om hon därmed helt ignorerar det hot som Ryssland upplever från NATO eller om det handlade om en pliktskyldig signal som förväntas från svenskt håll och för att blidka den NATO-hungriga oppositionen i riksdagen. 

Vad som driver vår försvarsminister Hultqvist däremot förefaller alltmer likna en sorts personlig trivsel i rollen som storman i förhandlingar med de stora grabbarna i Väst. En uppblåsthet som är skadlig för den svenska säkerheten och kan äventyra våra relationer österut för många år framåt även om det skulle inträffa en vändning internationellt. En vändning där samtal och kommunikation främjas istället för konfrontation och upprustning. Den senare utvecklingen hade Sverige och Finland kunnat vara ledande för men i ljuset av de senaste avtalen, närmandet till USA och den ökade amerikanska militära närvaron lär det inte kunna bli verklighet på kort sikt åtminstone.

Det finns kanske de som önskar sig en sådan utveckling. Själv ser jag en stor fara i den, ett säkerhetspolitiskt dilemma. Hand i hand med detta går naturligtvis demoniseringen av Ryssland, en säkerhetisering som ska legitimera underskrivandet av avtalen. Både de som nyligen undertecknats och eventuellt framtida? Avsiktligt eller aningslöst? Alldeles oavsett vilket är det bekymmersamt och bör bli en valfråga. Om det nu kan nå fram några andra frågor än migration under valkampanjen?

Valet i höst

Jag hyser inga större illusioner om att detta kommer bli en valfråga i höstens riksdagsval. Men det borde rimligen debatteras då jag är rädd att vi annars får ett regeringsskifte som kommer utmynna i ett svenskt förhandlande om NATO-medlemskap. Då opinionen möjligen inte är mogen för detta ännu tror jag att de NATO-vänliga allianspartierna kommer undvika den debatten före valet. Däremot lär de gärna fortsätta med sin tillämpning av säkerhetisering. Det vill säga att försöka övertyga den allmänna opinionen och väljarna att vi är utsatta för ett existentiellt hot från Ryssland. För att efter valet kunna köra över all opposition och börja förhandlingarna med NATO. Som återigen givetvis kommer vara hemliga, precis som nu vid förhandlingarna som förts inför tecknandet av det nya USA-avtalet.

Det i sig är ett demokratiskt dilemma. På samma sätt som Värdlandsavtalet smögs på det svenska folket helt utan hänsyn till opinionen kan det komma att gå till med ett NATO-medlemskap. För den som undrar vad jag menar med detta hänvisar jag till mitt inlägg från 21 maj 2017 om SIFO-undersökningen som ”försvann”.

Frågan är hur öppet inställningen till NATO kommer att deklareras under valkampanjen? Det vore intressant med en saklig debatt, men jag är rädd att vi snarare får den vanliga skräckpropagandan eller också ingen alls. En genomgång av partiernas inställning på sina respektive hemsidor visar emellertid att:

Moderaterna vill ha en färdplan för att gå med i NATO.

Liberalerna tycker att vi ska gå med i NATO för att få ”ett tätt samarbete och möjlighet att påverka”.

Centerpartiet vill att Sverige ska starta en process för att gå med i NATO.

Kristdemokraterna är för ett svenskt NATO-medlemskap.

Socialdemokraterna fortfarande hävdar att det vill se ett ”militärt alliansfritt Sverige”. Frågan är väl närmast vad Peter Hultqvist vill?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt NATO-medlemskap.

Miljöpartiet vill bevara Sveriges alliansfrihet.

Sverigedemokraterna… Ja vad vill de egentligen? De säger de sig vara för ett starkt svenskt försvar och ”verka för ett nordiskt försvarssamarbete” och att Sverige genom partnerskapet för fred med NATO ”tar sitt säkerhetspolitiska ansvar”. På annat sätt nämns inte NATO. Ordet alliansfrihet nämns inte alls. Även internt höjs röster mot att partiet är alltför otydligt i frågan och nyligen aviserade förre partiledaren Mikael Jansson att han därför hoppar av och ansluter till nya partiet Alternativ för Sverige, som är motståndare till NATO-medlemskap. Vad SD landar i lär nog avgöras av utfallet av valet. Det är ett förhandlingskort som kan användas på olika sätt beroende på vilka som bildar regering. Att SD blir fortsatt vågmästare är inte orimligt att anta och då blir det ironiskt nog så att det parti som ställts utanför säkerhetspolitiska blocköverskridande överenskommelser hittills blir det som kan avgöra frågan. Det känns inte speciellt tryggt. 

Möjligen skulle den då kunna komma att avgöras genom en folkomröstning. Det kan vara ett sätt att passa över frågan om den blir för brännande efter valet. Opinionssiffrorna börjar ju nu också svänga till viss fördel för NATO-anhängarna. Kanske ytterligare en tids säkerhetisering kan få pendeln att svänga över helt?