Förföljelser av journalister i Ukraina ökat efter Euromajdan

 En ukrainsk NGO, Human Rights Platform, gav ifjol ut en rapport/"svartbok" om förföljelser av journalister i Ukraina, ”CHALLENGES IN INVESTIGATION AND COURT HEARING OF CRIMINAL CASES RELATING TO VIOLATION OF JOURNALISTS' PROFESSIONAL RIGHTS IN UKRAINE”.

Intressant att notera ur denna är att antalet fall av kränkningar mot journalister har ökat stadigt sedan 2013, det vill säga innan Euromajdan som ledde till ett maktskifte i februari 2014. År 2013 rapporterades 53 fall av kränkningar mot journalister, året därpå 80 fall för att sedan öka stadigt: 2015/85 fall; 2016/141; 2017/174; 2018/177. Det är så långt rapporten sträcker sig men då kan vi hålla i minnet siffran 184 som gäller bara fram till och med oktober i år vilket visar att trenden håller i sig.

Det som rapporten också visar är att antalet hot om våld eller våldshandlingar mot journalister har ökat lavinartat. Från noll 2013 till 63 rapporterade fall år 2018.

Siffrorna är hämtade från Riksåklagarämbetets statistik. Det kan då invändas att de lägre siffrorna före 2014 mycket väl kan bero på att fall inte lika ofta hamnade i domstolar och därmed inte hamnade i statistiken. Men det förtar inte intrycket av ökande förföljelser efter 2014.

Olika NGOs i Ukraina har andra siffror men som i huvudsak bekräftar trenden som framgår ovan.

De fall som ändå lagförs leder sällan till fällande domar och i de fall de ändå gör det handlar det i regel om mycket låga straff, som böter eller villkorliga straff.

Det handlar inte bara om domstolarnas ovilja att dela ut hårdare straff utan också om lagstiftningens utformning och formulering, konstateras vidare i rapporten.

Det är emellertid vanligt att rättegångarna sköts på ett för offret ofördelaktigt sätt vilket kan handla om att inrapportera kränkningar i tid; passivitet från polis eller åklagare under förundersökningar; vägran att erkänna journalister som brottsoffer; nedläggningar av förundersökningar utan motivation eller grunder; eller att offret inte ens får reda på att fallet är nedlagt.

Utredningar kan också ta flera år trots att de är tämligen okomplicerade och överträder då inte sällan en tidsgräns för brottet i fråga.

Human Rights Platform uttrycker i rapporten oro för läget och betonar att det ” negativt påverkar journalistisk aktivitet och yttrandefriheten rent allmänt”.

Rapportförfattaren konstaterar också att:

” there is no practice in Ukraine of imposing significant punishments for crimes against journalists that could change the situation.”

Själv har jag på denna blogg för flera år sedan uppmärksammat just detta med Ukrainas ”bekymmersamma inställning till yttrandefriheten”.

Samt i ytterligare ett inlägg lyft fram Human Rights Watchs rapport för 2018 som bekräftade att landet inte rört sig i rätt riktning gällande yttrandefrihet och pressfrihet.

Det måste tyvärr konstateras att läget inte har förbättrats utan snarare tvärtom.

Läget i år hittills

Mellan januari-oktober 2020 har 184 kränkningar av yttrandefriheten rapporterats i Ukraina. Den allra vanligaste formen av kränkning är faktiskt fysiskt våld. Nästan 80 % av fallen handlar om detta.

En annan trend det talas om här i Ukraina är hur myndigheter på olika nivåer lägger ut olika former av hinder och byråkratiska restriktioner. Under förevändning att det är av hänsyn till corona-pandemin och karantänregler nekas journalister tillträde till viktiga möten där viktiga politiska frågor diskuteras eller beslutas. Den ukrainska allmänheten får därmed inte all viktig information om vad som pågår och hur diskussionerna förs inför beslut.

Inte sällan är det polis som står för de fysiska övergreppen men det handlar också om att de inte handlägger anmälningar enligt lagen och det är mycket få fall som går så långt som till domstol och i än mindre grad leder till fällande domar.

Flitigare politisk aktivitet när det gäller att skydda yttrande- och pressfriheten råder när det gäller Krim. Där rapporteras ännu fler kränkningar än i övriga Ukraina och ukrainska utrikesministeriet har annonserat initiativ som handlar om att göra diverse inhemska politiker till ”faddrar” för politiska fångar på Krim. När det gäller Krim är det ju ryska myndigheter som står för övergreppen och Ukraina har naturligtvis alla skäl att kritisera deras agerande.

När det gäller egna myndigheters agerande på av ukrainska regeringen kontrollerad mark är det mindre fart på engagemanget i parlamentet.

Kända konkreta fall med oklara omständigheter

Utländska organisationer är också engagerade i läget för journalister i Ukraina.

Committee to Protect Journalists, CPJ, har nyligen tagit upp fallet med Pavel Sjeremet som mördades 20 juli 2016 då hans bil sprängdes av en kraftig bomb. Han var en känd och populär undersökande journalist men som inte drog sig för att trampa makthavare på tårna.

Nu står tre personer åtalade för mordet men det har under hösten rests frågor kring om det verkligen är mördarna som står inför rätta.

En dokumentär ”Killing Pavel” visades 2017 i ukrainsk tv och tog upp ledtrådar till landets säkerhetstjänst som aldrig följts upp av utredarna. Allmänheten sägs ha chockats av uppgifterna och underminerade förtroendet för undersökningen.

Att den kontroversielle inrikesministern Arsen Avakov visat så stort intresse för förundersökningarna gör inte misstroendet mindre. Enligt flera uppgifter ska Sjeremet ha jobbat med en artikel som kunde varit komprometterande för bland andra just Avakov.

Ekaterina Sergatskova vid nyhetspublikationen Zaborona, som också de nyligen publicerat kritiska uppgifter om ledtrådar som inte följts upp, säger att många journalister känner sig otrygga och att ”antalet attacker mot journalister har ökat” och att det inte finns några garantier att attacker mot journalister undersöks korrekt.

En annan journalist som mördats är Vadym Komarov i staden Tjerkassy. En journalist som var känd för att ihärdigt granska makthavare och oligarker. Han avled den 20 juni 2019 av skador han tillfogats vid en attack mot honom i maj månad. Ett fall som uppmärksammats av The International and European Federations of Journalists European Federation of Journalists, IFJ/EFJ.

Ordföranden för the National Union of Journalists of Ukraine Sergij Tomilenko menar att “Vadym var obekväm för många lokala politiker” och att han ofta tog upp ämnet korruption i Tjerkassy.

Ännu har ingen misstänkt anhållits av polisen.

Ukrainas internationella ranking

De siffror som inhemska NGOs presenterar visar alltså på en negativ trend gällande förföljelser av journalister i Ukraina. Det är delvis en annan bild om vi tittar på internationella organisationers ranking.

Reportrar Utan Gränser presenterar varje år en ranking över pressfriheten, World Press Freedom Index.

Ukraina låg år 2013 på 126e plats och sjönk sedan till 127e året därpå och till 129e år 2015. Därefter har de avancerat till positioner strax under 100e medan de i nuläget för 2020 ligger på 96e plats och, om det håller i sig, alltså skulle komma in på 100-bästa-listan för första gången, åtminstone sedan 2013.

Man kan förvisso sätta frågetecken för hur träffsäker RUGs metodologi är. De bygger sin barometer på resultat de får in från diverse ”experter” som får fylla i ett frågeformulär som RUG tillhandahåller. Kriterierna i formuläret handlar om: pluralism, medias oberoende och den mediala miljön, självcensur, rättsligt ramverk, transparens samt kvaliteten på den infrastruktur som finns för stöd av nyhetsproduktion och information. Dessa kvalitativa data kombineras sedan med kvantitativa data rörande kränkningar mot journalister.

Det är emellertid svårt att få till några exakta metoder och det är RUG:s index som alltid refereras till när pressfriheten i olika länder diskuteras av media och politiker.

UNESCO fokuserar å sin sida mycket på dödligt våld mot journalister. Sådant är i Ukraina mer sällsynt även om exempel finns, som framgått ovan här. Med reservation för att det endast kan räknas in fall där dom är fälld och motivet är klarlagt.

Men det finns intressanta data att fundera över i UNESCOs broschyr som gavs ut i samband med International Day to End Impunity for Crimes against Journalists nyligen. Bland annat att flest journalister dödas i länder som inte har en väpnad konflikt; att kvinnliga journalister är särskilt utsatta; att tv-journalister är särskilt utsatta; att lokala journalister är särskilt utsatta.

En faktor som är vanlig i länder med många attacker mot journalister är korruption och organiserad brottslighet. När det gäller just Ukraina är detta kanske det främsta skälet till åtminstone det fysiska våldet. Med tanke på den attack mot anti-korruptionsarbetet som landets konstitutionsdomstol just utfört så finns skäl till oro att den negativa trenden håller i sig för överskådlig tid.

Det ukrainska statliga förtrycket ligger annars mer på ett dysfunktionellt och politiskt styrt rättssystem samt politikers fula ovana att lagstifta om åsikter och ägna sig åt historierevisionism.

Det finns alla skäl att följa upp hur situationen utvecklar sig för journalister och för yttrandefriheten i Ukraina i allmänhet. Det är ingen stolt historik landet kan visa upp och de stora order efter Euromajdan om yttrandefrihet och pressfrihet faller platt till marken i ljuset av resultaten som redovisats här.