Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?