Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.

ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.

Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  

Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.

Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.

Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.

Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.