lördag 16 mars 2019

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet


Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 


I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här övergår jag till att belysa hur det ser ut i Ukraina inför valet. Vad är det för stämningar i samhället som råder och hur kommer det att påverka valutfallet?




Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

För några dagar sedan i Tjerkassy, öster om Kiev, attackerade några hundra högerextrema ett valkampanjmöte med Petro Porosjenko. De våldsamma demonstranterna försökte storma scenen där presidenten skulle hålla sitt valtal och fick stoppas med tårgas av poliserna som försökte hindra dem att nå fram. Det gick våldsamt till och 22 av poliserna skadades varav 19 fick föras till sjukhus. Bakom aktionen låg ett avslöjande av en korruptionsskandal inom försvarsektorn med statligat ägda vapenföretaget Ukroboronprom som huvudaktör och med förgreningar till landets Försvars- och Säkerhetsråd och sonen till en av Porosjenkos närmaste vänner. De högerextrema kom enligt rapporterna huvudsakligen från det relativt nystartade partiet Nationalkåren (National Corps). Ett parti som uppenbarligen vinner mark i Ukraina. Det som såg ut som ett utbrott av berättigad ilska och indignation mot korrupta regeringsföreträdare kan enligt en del bedömare också lika väl vara en del av en smutskastningskampanj mot presidenten från bakomliggande oligarker och konkurrerande presidentkandidater. Hur det än är med den saken är våldet nu introducerat i den ukrainska presidentkampanjen. Det finns tecken som tyder på att det kan blir mer av den varan.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, säger Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren.


Fattigdom och brist på ekonomisk utveckling, korruptionen samt förstås konflikten i öst spär på den här rörelsen mot det högerextrema men även staten som i sin tur driver en nationalistisk populism som ger de högerextrema näring och som i en del fall till och med samverkat med dem. Det handlar om två parallella rörelser; de ofta våldsbejakande högerextrema grupperna längs den ena linjen och nationalistiska populister längs den andra.

Rysk propaganda har sedan 2014 ständigt trummat ut att Ukraina styrs av en fascistregim och att Euromajdan inte handlade om annat än en fascistkupp. Det ingår i den ryska sagoskrivningen där ryssar fortfarande tänker att de fördriver fascister, trots att de själva många gånger är fascister, i ett evigt Stora Fosterländska Kriget där Röda Armén ger Nazityskarna på nöten. Det är naturligtvis inte sant att Ukraina styrs av en fascistregim, men det nuvarande styrets ambivalens inför de högerextremas framfart ger ved till den ryska propagandabrasan. Varför har presidenten och regeringen och en stor majoritet av parlamentet haft så svårt att ta ett ovillkorat avståndstagande gentemot dessa våldsamma grupper? I synnerhet som de också bekämpar landets styrande. 
Vi måste backa ett steg för att förstå lite bättre.



Euromajdan och kriget i Donbass

Euromajdan blev en plattform där högerextrema grupper intog en ledande roll i demonstrationernas försvar mot polisen. Ett försvar som blev allt våldsammare för att slutligen explodera under dagarna mellan 18-20 februari 2014. Främst handlade det om folk från Högra Sektorn och Svoboda men flera andra grupperingar fanns med i demonstrationens självförsvarsstyrka.   

Den därpå följande ryska annekteringen av Krim och upproret i Donbass, där ryskstödd milis tog makten med våld, blottade den ukrainska arméns svaghet och gav upphov till en mängd frivilligbataljoner, som Azov- och Ajdar-bataljonerna för att bara nämna de kanske mest kända. Dessa bataljoner hämtade sina kärntrupper från de som slagits vid Euromajdan. Det var främst dessa enheter som stred i främsta linjen vid fronten som bildades mot separatistmiliserna i östra Ukraina under sommaren 2014. Därigenom blev de närmast oumbärliga för landets försvar och därmed för landets nya styrande som tog över efter Euromajdan.

Praktexemplet som visar hur den här integrationen med makten kunde se ut är Azov-bataljonen, vars grundare Andrij Biletski anser sig ha en historisk mission att leda den vita rasens marsch mot överlevnad. Tidigt blev bataljonen löst knutna till inrikesdepartementet och dess minister Arsen Avakov för att med tiden inlemmas i ukrainska armén som dess Nationalgarde. En militär ärebetygelse trots att bataljonen, med nazi-symbolen ”varghaken” som fana, gjort sig känd för att hysa många nazister som gärna utrustade sig med tyska 2vk-hjälmar och andra nazi-attribut och tatuerade hakkors, och trots att de gjort sig skyldiga till krigsbrott som uppmärksammats av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. De här bataljonerna dök också upp i olika former av blockader mot Krim och Donbass där de hindrade livsmedel och andra förnödenheter att nå separatistkontrollerat område, även detta en krigsförbrytelse då internationell rätt förbjuder utsvältningar av civilbefolkning genom att undanhålla livsnödvändiga förnödenheter. Aktioner som skedde med ukrainska myndigheters tysta medgivande. Gränserna mellan vad som var sanktionerat av staten och vad som var helt egna initiativ av Azov-bataljonens ledare föreföll konstant mycket oklara.

När konflikten i öst sedan ett par år övergått i ett mer ”fruset” läge har frivilligbataljonernas betydelse minskat, samtidigt som den ukrainska armén stärkts genom bland annat NATO-ledd träning och nyanskaffad teknisk materiel från USA. De högerextrema har under dessa senare år övergått alltmer till att vända sig emot presidenten och regeringen för landet. 



Statens nationalistiska populism

Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och nazistgrupperingen C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014.

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål, liksom ukrainska myndigheters passivitet inför dem, är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

Parallellt - och enligt min mening ömsesidigt födande varandra – odlar regeringen flitigt Bandera-kulten. Stepan Bandera, fascisten som samarbetade med Nazityskland under andra världskrigets början och slut, samt hans organisation OUN och dess militära gren UPA, vittvättas sedan flera år av statliga organ. Ett hjältenarrativ har omsorgsfullt skapats kring Bandera och OUN/UPA och har till och med fastslagits i lagtext. Att påminna om kollaborationen med Nazityskland; om pogromerna mot judar eller slakten av hundratusentals polacker i Volynien och Galizien kan numera vara brottsligt i Ukraina.

Det är på många sätt förståeligt att Ukraina har behov att nationella symboliska figurer att samlas kring. Det är helt naturligt när ett land är hotat. Men valet av hjältar har förvånat många. Det är dock en flera decennier lång vittvätt som tidigare utfördes av exilukrainare - inte sällan till Väst-länder flyktade OUN-medlemmar – som efter Ukrainas självständighet 1991 har flyttat in till moderlandet igen. Under Jusjtjenkos tid som president 2005-2010 grundlades de institutioner som idag driver kulten i statens intresse. Främst är det Ukrainska Institutet för Nationellt Minne som, under sin chef Volodomyr Viatrovytj, driver och utvecklar den här kulten och som har vaktat arkiven, ordnat utställningar och övervakat att den ovan nämnda lagen följs.

Bandera och OUN är samtidigt förebilder för de högerextrema grupperingarna och partierna som utgör kärnan i de tusental som marscherar i fackeltåg på de olika märkesdagarna; Banderas födelsedag, OUN:s eller UPA:s tillblivelsedagar etc. År 2019 har till och med av staten utropats som Banderasminnesår (110 år skulle han ha blivit 1 januari) så det kommer säkert finnas många tillfällen att marschera…



De högerextrema på marsch?

… och det finns nya marschdeltagare i leden. Löst knutet till sig har partiet Nationalkåren/National Corps/Natsionalnyi Korpus en milis som internationellt kallas National Squad vilket betyder ungefär Nationella Truppen. På ukrainska heter de Національних дружин (Nasjionalniy Druzhin) och ordet Druzhyna är också ukrainska för fru vilket gör att de ibland också kallas ”Nationella Fruarna”, vilket dels är lite missledande men också gett upphov till en hel del skämt i ukrainska sociala medier. Deras verksamheter är däremot inget att skämta om. Det här är en milis med uttalat mål att hålla gatorna rena från brottslingar, alltså ett sorts medborgargarde med högerextrema politiska åsikter. Att notera är att det i ansökningsformuläret till truppen frågas om den ansökande är innehavare av ett registrerat vapen.

De officiella grundarna av Nationella Truppen (registrerad i Kiev som en NGO) är tre Azov-veteraner vid namn Ihor Kasjka, Artem Klimkin, och Maksym Klymka och en annan veteran, Ihor Bober, är registrerad som organisationens chef. Kommendören på gatan tycks däremot Ihor Mikhailenko vara, även han en tidigare befälhavare i Azov-bataljonen. Till media har han sagt att medlemmarna i truppen är ”moderna nationalister” och därmed supportar den ”moderna nationalism” som partiet Nationalkåren säger sig stå för. Andrij Biletski som leder Nationalkåren tog emot de första 600 truppmedlemmarna i Kiev för ganska precis ett år sedan i en svulstigt storstilad initiationsrit där de inför honom svor att ”troget tjäna det ukrainska folket”. Det ukrainska folket däremot är inte alldeles odelat förtjust i att bli ”beskyddade” av den här samlingen och ser dem istället som nazister och militarister som representerar ett mörkt förflutet.

Bild: Euronews, Фото: Екатерина Баклицкая, Ekaterina Baklitjkaja. Initiationsriten i Kiev följde ett manus som kunde varit skrivet av Leni Riefenstahl och sände kalla kårar utmed många vittnens ryggar.


Det är inte bara, eller ens främst, politiker som oroas av de högerextremas allt våldsammare framfart. I en artikel i AmnestyPress den 3 maj 2018 säger Amnesty Internationals generalsekreterare Oksana Pokaltjuk att ”angreppen från högerextrema eller nazistiska grupper har blivit vardag i Ukraina, och det går inte att lita på skydd från polisen”. De anlitar privata säkerhetsbolag vid vissa event för de inte kan vara säkra på att polisen kommer, säger hon också. Event med fokus på hbtqi-frågor, feminism eller romers rättigheter, menar Oksana är särskilt utsatta. Hon uppmärksammar också i artikeln attacken mot den svenskfinansierade filmfestivalen Docudays i Kiev i mars 2018 då ett 50-tal högerextremister angrep festivaldeltagare som fick hämtas med en särskilt beställd buss för att de säkert skulle kunna ta sig från området. Hon berättar också i artikelintervjun om den uppmärksammade attacken av nazistgruppen C14 mot ett romskt läger i Kiev, som genomfördes 21 april 2018 för att ”städa upp” inför Champions League-finalen i fotboll som spelades i Kiev en månad senare. En video som gruppen publicerade visar familjer som flyr undan stenkastning och tårgas.  Ukrainska Amnesty gick ut i sociala medier och fördömde attackerna men Oksana berättar i artikeln hur chockad hon blev över alla xenofoba kommentarer som flödade in i kommentarsfältet. ”Jag hade inte förstått att hatet är så starkt, säger hon. 

Nationella Truppen säger alltså utåt att de ska patrullera gator och torg och göra ”civila arresteringar” vilket de anser sig ha rätt enligt lag att göra och de påstår också att fokus riktas särskilt mot narkotiahandel och illegal alkoholhandel. Polisen har däremot officiellt uttalat att den inte är intresserad av deras assistans. Vilket motsägs till viss del av ett långt reportage i BBC där det framstår som att de i vissa områden samarbetar med milisen. Hittills har de mest utmärkt sig för hotfulla marscher och nu senast en våldsam attack mot president Porosjenkos valmöte i Tjerkassy. Vid attacken sågs flera av milisens uniformer bland de attackerande. I samma stad, men för ett knappt år sedan, stormade de in i stadshusets samlingssal på ett budgetmöte, blockerade utgången och hotade församlingen med att ingen fick lämna byggnaden om inte beslut togs om budgeten. En metod som jag själv sett med egna ögon i Tjernivtsi i samband med ett liknande budgetmöte. Det här är metoder som skrämmer och begränsar politiker och som de flesta förstår ett hot mot den ändå bräckliga ukrainska demokratin. Många som uttalar sig om den ukrainska högerextremismen fokuserar på procenttalen de här partierna får i allmänna val. Själv menar jag att det inte är den parlamentariska representationen som är det största hotet utan kanske snarare avsaknaden av sådan. De utomparlamentariska metoderna blir då betydligt mer betydelsefulla och relevanta, tänker jag.




Varifrån den Nationella Truppen får pengar till sina uniformer och annan utrustning är det många i Ukraina som frågar sig? En talesperson för partiet Nationalkåren, Roman Tjernysjov, har till Hromadske Radio sagt att de finansieras av ukrainska affärsmän utan att nämna några vid namn. Men det är inte mycket i det ukrainska samhället som undgår att vidröras av en eller annan oligark så det är inte helt otroligt att någon sådan finns med även bakom de här figurerna. Vissa röster menar att de skulle vara hemligt knutna till inrikesminister Arsen Avakov och användas i syfte att pressa Porosjenko under valkampanjen, men detta förnekas av såväl Avakov som Mikhailenko. Enligt en av rådsmedlemmarna i Tjerkassy som fick känna på truppens metoder säger till BBC (se klipp ovan) att de knappast skulle existera om det inte vore med inrikesministeriets goda minne. ”Om Avakov bestämde att Nationella Truppen med sina balaklavas och uniformer inte får existera så skulle de inte heller gör det”, säger han. Och fortsätter med att säga: ”Historien upprepar sig. Om vi tittar på vad som hände i Tyskland under 1930-talet när fascismen började växa sig stark, det är vad jag skulle jämföra detta med”, det vill säga Nationella Truppens framfart.


Den är hur som helst ännu ett exempel på det som jag flera gånger tidigare kallat ett ukrainskt parallellsamhälle. Jaroslav Jurtjysjyn, direktör för ukrainska Transparency International har på ett liknande sätt kommenterat fenomenet Nationella Truppen:

”Ukrainians have long been known for establishing the structures that were parallel to the authorities. In times of external governance, it used to save us. When we do have our own state, it may have a different outcome.”

Det är förstås omöjligt att sia om vilken verklig inverkan de här grupperna kommer att ha för utgången i presidentvalet men en gissning är att det framför allt är president Porosjenko som kommer att vara deras huvudmål för aktioner.


Huruvida det kommer att skada eller, i form av sympatiröster, vara till gagn för Porosjenko är också svårt att säga. Min gissning är att de högerextrema kommer att ha större inverkan på utgången av höstens parlamentsval. Främst av det skälet att partiet Nationalkåren kommer att delta i valet om inget oförutsett händer (vilket förvisso inte alls är otroligt) till skillnad från presidentvalet där de inte har någon kandidat att slåss för. De nominerade ju som sagt Andrij Biletski men han ställer alltså inte upp och Nationalkåren verkar inte särskilt pigga på att delta i kampanjen för Svobodas Kosjulinskij heller. Ett annat skäl är att det även under förra parlamentsvalskampanjen gick stundtals hett till. En ”rolig lek” som vissa då roade sig med var att angripa misshagliga kandidater och slänga dem med huvudet före i en soptunna och sedan lägga ut evenemanget på Youtube. Förödmjukande för de drabbade förstås som också fick en del blessyrer. Om Nationalkåren aktiverar sin milis lär det nog bli våldsammare än så.

(Klippet nedan visar våldsamheterna i Tjerkassy. Jag är lite osäker men tror att det är Andrij Biletski i en hög person som med mikrofon i handen lägger sig på huven av en polisbil...)


                                 


Hur påverkar de valen?

Som jag försökt visa kan de våldsamma högerextrema elementen mycket väl inverka på valresultatet. Formellt deltagande i de demokratiska församlingarna är för de här grupperna inte nödvändigt för att de ska kunna utöva sitt inflytande över politiken. Något som många politiska bedömare missar i sin analys av de högerextremas betydelse i Ukraina.

Samtidigt är det helt sant att deras framgångar i allmänna val efter Euromajdan har varit minst sagt blygsamma. Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko. Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletski tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministerns Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletski, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kommer alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga.


Hur som helst tog flera av de högerextrema i mars 2017 initiativ till en gemensam plattform för framtida samarbete. Bland andra Svoboda, Högra Sektorn och Nationalkåren skrev under ett gemensamt program/manifest där de uppgav som mål att skapa ett centraleuropeiskt statsblock från Östersjön till Svarta Havet (som ett alternativ till EU?) och att åter göra Ukraina till en kärnvapenmakt. De olika högerextrema grupperna har uttalade ambitioner att återta representation i parlamentet och många tror att de lär gå till parlamentsval med gemensam lista. Vilket dock inte alls är säkert att de kommer att göra. Erfarenheten från nomineringarna av presidentkandidat ger inga större förhoppningar om en enad front framöver. Nationalkåren förde fram Andrij Biletski som kandidat från den högerextrema alliansen och gav inte sitt stöd till valet av Svobodas Ruslan Kosjulinskij som de menar valdes bakom kulisserna utan debatt och i strid med det nyss antagna manifestet. Det interna bråket inom ”alliansen” ser ut att kunna rasera de ursprungliga planerna på framtida valframgångar redan innan det första av valen ska gå av stapeln och bland andra Andreas Umland (i Ukraine Verstehen) tror att de högerextrema på väg mot ännu en valkatastrof.

Samtidigt marscherar de gator och torg med uppmaning från deras ledare Andrij Biletskij att vara proaktiva och låta handling istället för ord tala och med Biletskijs tal under Nationella Truppens initiationsrit i Kiev ringande i öronen:

”Ukraina har tröttnat på kaos, det behöver nytt folk som kan skydda landet. Och 2019 har ni, unga nationalister, en stor uppgift; ni måste ta ett steg framåt. Ära åt Nationen!”

Den som läst ända hit borde häpna inför det faktum att den ukrainska valkommissionen CEC, den 11 januari 2019, gav sin tillåtelse till Nationella Truppen att agera som valobservatörer vid de kommande presidentvalen. Något som fått skarp kritik från bland andra Halya Coynash, känd människorättsaktivist vid Kharkiv Human Rights Protection Group, som uppmärksammar att Ihov Vdovin, talesman för Nationella Truppen, till Radio Svoboda sagt att deras ”observatörer” kan komma att använda våld om det skulle upptäcka röstfusk som polisen inte ser eller bryr sig om. Coynash kallar detta för en mildare version av det telegram som truppens kommendant Mikhailenko sänt, i vilket han säger att:

“on Election Day we can’t do very much, but that not very much will be enough to give the Nation the opportunity to believe in its powers and to elect a new Leader of the country.  … if we have to punch somebody in the mutt for justice, we will do that, without delay”

Själv tänker jag att det här är ukrainsk politik i ett nötskal och kanske det största skälet att tro att de högerextrema kan ha verklig inverkan på valet.

Eller vad tror ni?





söndag 10 mars 2019

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan


Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 


I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.




Del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

I tidigare inlägg har jag gått igenom ett antal kandidater som ställer upp till presidentvalet i Ukraina den sista mars. I detta inlägg tänkte jag istället kika lite närmare på fyra intressanta personer som inte stället upp av olika skäl.


De representerar dels hoppet om något nytt, om en obefläckad person, ren som vit nysnö och som kan leda nationen mot ett efterlängtat reningsbad. Det som den ”vanlige ukrainaren” talar om oftast är korruptionen som landets stora problem. Det handlar inte bara om att behöva sticka till läkaren en sedel för att han ska börja utför operationen utan även om vänskapskorruption och om oligarkers makt över såväl politik som ekonomi. Längtan efter något nytt är nog det som överskuggar allt i det kommande valet trots att två av huvudfavoriterna, president Porosjenko och Julia Tymosjenko, tillhör favoriterna att vinna. Men man måste då betänka att det i senaste presidentvalet var ca 55 % valdeltagande och att det i de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk finns en inte obetydlig del av befolkningen som inte kan eller vill delta.

Det kan med andra ord mycket väl vara så att den som folket egentligen vill ha är en av dessa icke-valbara. Jag tänker då främst på Svjatoslav Vakartjuk. De övriga tre i den här genomgången representerar istället på olika sätt strömningar och motsättningar i dagens Ukraina och, tycker jag, säger något om hur landet mår.

Vakartjuk är en kandidat folket vill ha och som skulle kunna vinna men som själv inte vill, den andra i raden nedan hade kunnat vinna för ett par år sedan men får inte vara med, den tredje är nominerad av sitt parti men vill inte vara med, och den fjärde vill vara med men får inte enligt lagen.

Bild: Styler RBC. Vakartjuk har blivit en kultfigur i Ukraina och nu alltmer politiskt engagerad. Men presidentkandidat är han inte.


Svjatoslav Vakartjuk

En stor kulturpersonlighet som länge ryktades vara sugen på att kandidera var Svjatoslav Vakartjuk från Lviv. Han är sångare i och ledare för den mest kända samtida ukrainska popgruppen Okean Elzy som ända sedan 1990-talet varit mycket populära även i Ryssland trots att de sjunger på ukrainska. En gång utsågs han till en av Ukrainas mest inflytelserika personer. Brukar betecknas som nationalist, vilket inte säger så väldigt mycket i dagens Ukraina, men deras sånger utgjorde soundtrack till såväl Orange-revolutionen som Euromajdan.

Redan i somras började rykten surra och i opinionsmätningar uppgav många ukrainare namnet Vakartjuk som svar på frågan vem de helst skulle se som president för landet. Han (samt även Zelenskij) är också den politiker som ukrainska folket har störst tilltro till över huvud taget. Ett faktum som är signifikativt för Ukraina eftersom varken komikern Zelenskij eller rockstjärnan Vakartjuk egentligen är politiker. De ses som både ärliga och patriotiska och avsaknaden av längre inblandning i den ukrainska politiken är bara plusfaktorer i deras cv:n.

Helt politiskt oerfaren är dock inte Vakartjuk som faktiskt suttit i parlamentet, Verkhovna Rada, om än bara för att hoppa av efter ett år då han inte stod ut med den ”korrupta atmosfären”. När ryktena surrade som värst förra året spekulerades det i att såväl han som Zelenskij skulle ha oligarker i ryggen och att dessa två endast skulle tjäna som röstmagneter som sedan i sista stund skulle börja kampanja för andra kandidater av det gamla gardet. I Vakartjuks fall skulle dessa oligarker handla om Mikhail Fridman och Viktor Pintjuk. Det får ses som rena spekulationer och minst lika många avfärdade kategoriskt dylika rykten.

Opinionsundersökningar ifjol visade att han hade kunnat konkurrera med huvudfavoriterna Porosjenko och Tymosjenko och det var säkert många som blev besvikna när han offentliggjorde att han inte tänkte kandidera. Förutom att vara oerhört populär anses han, enligt en artikel i the Independent, också vara en djup tänkare som omger sig med smarta människor och dessutom en slipad affärsman. Besvikelsen hos en del utmynnade i kritik och vissa såg sig svikna. Själv svarar Vakartjuk att han ”aldrig lovat någonting”.

Den 22/1-19 publicerade dock Ukrainska Pravda en intervju där han säger att han ändå ämnar ge sig in i politiken men utan att precisera vad detta betyder. Många tror att han inte kommer att kandidera i presidentvalet men troligen till parlamentsvalet i höst. Till Ukrainska Pravda säger han själv:
“I’m in, and you’ll learn more soon. I would like to bring as many new people into Ukrainian politics as possible. I am not interested in power as such”

Så även om Vakartjuk inte själv tänker kandidera lär han ha ett visst inflytande över ukrainska folkets röstande. På Youtube har han lagt ut ”tre villkor” för den kandidat han själv kan tänka sig lägga sin röst på; för det första ska kandidaten delta i tv-sända debatter mot andra kandidater; för det andra ska den kunna nämna namnen på sina tänkta ministrar, chefen för Arméns Generalstab, Riksåklagaren, chefen för underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten SBU; för det tredje ska hans kandidat använda ”riktiga fakta” som visar att han eller hon hållit sina löften i det förflutna.

Om åtminstone en av dessa villkor inte uppfylls så ”borde du inte rösta för en sådan presidentkandidat”, säger han på Youtube. Återstår att se om den uppmaningen hörsammas av väljarna och i så fall vilken kandidat han själv kommer att utse som sin. Om han nu gör det offentligt?





Nadia Savtjenko


En av de som anmälde sitt intresse men inte blev registrerad som kandidat är den kontroversiella parlamentsledamoten Nadia Savtjenko som satt fånge i Ryssland anklagad för krigsförbrytelser men som sedan släpptes i en fångutväxling och fick utnämningen Ukrainas Hjälte. Enligt henne själv har hon hindrats av myndigheter att kandidera medan andra hävdar att hon aldrig betalade ”anmälningsavgiften”.

Hon blev landets första kvinnliga helikopterförare i ukrainska armén och togs som sådan tillfånga i östra Ukraina och fördes till Ryssland, anklagad för mord på ryska medborgare. Där dömdes hon till 22 års fängelse men var tillbaka i Ukraina efter ett par månader efter en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Hon utnämndes till Ukrainas Hjälte och fick en plats i parlamentet. Hade presidentvalet hållits då hade hon säkerligen kunnat utmana toppkandidaterna.

Därefter har hennes popularitet minst sagt dalat och hon har gjort sig känd för flera överraskande och märkliga uttalanden. Förutom att ha yttrat nedsättande kommentarer om judar han hon också bland annat sagt att sanktioner mot Ryssland är fel väg att gå; att separatisterna i östra Ukraina inte är fiender och att Ukraina borde be om ursäkt till medborgarna i Donetsk och Luhansk; och att direkta fredsförhandlingar med företrädare för utbrytarrepublikerna borde inledas. Hon ska också i hemlighet ha haft ett möte med företrädare för dessa republiker. Just nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång om anklagelser för kuppförsök. Troligen en bräcklig plattform att bedriva kampanj ifrån om hon nu hade varit en av kandidaterna.

Enligt riksåklagaren ska bevis finnas för att hon planerat en väpnad kupp och att det i planerna ingick att utsätta Kiev för beskjutning från granatkastare. Hon ska också i maskopi med andra ha skapat en organisation för att mörda presidenten Petro Porosjenko.

Eller kanske ingick det i de egna kampanjplanerna att ta död på sina konkurrenter?



Andrij Biletski

Biletski är den kanske mest kända figur som det högerextrema Ukraina samlas kring. Han var en av de ledande bakom skapandet av Socialnationalistiska Församlingen (Social-National Assembly, SNA). En församling som innehöll ultranationaliska och nynazistiska organisationer som delade idén att vilja skapa ett socialnationalistiskt** Ukraina. I november 2013, i samband med att Euromajdan-protesterna inleddes, slog sig SNA samman med ytterligare högerextrema grupper och bildade Högra Sektorn som blivit kända genom sin våldsamhet vid Euromajdan och i senare aktioner och genom sina marscher med fanor och facklor vid exempelvis Stepan Banderas födelsedag eller till SS-divisionen Galiziens ära etc. Han själv har bland annat sagt att han anser att Ukrainas historiska mission är att leda den vita rasens marsch mot överlevnad.

(** I Ukraina används socialnationalistiska som en illa dold ”cover” för vad det egentligen betyder, dvs nationalsocialistiska eller nazistiska. Partiet Svoboda är exempelvis avläggare från det nazistiska partiet Socialnationalistiska Partiet. Det finns förvisso olika ideologiska strömningar globalt som kan beskrivas i särskiljande termer av socialnationalism kontra nationalsocialism, men som jag ser det är de högerextrema i Ukraina inte särksilt varken homogena eller konsekventa i sin hållning till ideologiska koncept utan spretar lite åt alla håll men förenas i ett sorts våldsbejakande försvar för den rent ukrainska, den ukrainska kulturen och den ukrainska etniciteten och i synnerhet särskiljande dessa från rysk kultur och etnicitet men också oftast (men inte alltid) en aggressiv antisemitism.)

Därefter blev Biletski ledare av frivilligmilisen Azov-bataljonen som var bland de som stred i främsta frontlinjen mot separatisterna i Donbass under 2014/15. Azov-bataljonen blev också snabbt ökända för sina metoder och fick ögonen på sig från såväl Amnesty som Human Rights Watch. De var också kända för att ha nazi-symbolen varghaken som sin symbol och för att hysa ett stort antal nazistanstrukna element i sina led (hakkors-tatueringar och tyska 2vk-hjälmar var inte ovanliga). Azov inlemmades med tiden under inrikesdepartementet men verkar ofta vara väldigt löst knutna till regeringen medan de vid andra tillfällen kallas Nationalkåren och beskrivs som tillhörande den reguljära ukrainska armén.

Samma år, 2014, ställde han upp som oberoende kandidat i parlamentsvalet och vann en plats i parlamentet genom att få drygt 33 % av rösterna i sitt valdistrikt i Kiev. Han har emellertid varit mer frånvarande än på sin plats i detta parlament och inte något av de lagförslag han ändå kommit med har lett till att någon lag stiftats. Han har med andra ord uträttat väldigt lite eller i stort sett inget alls för sina väljare.

Förra året, 2018, bildades Nationalkåren eller Nationalkårspartiet som är en avläggare till Ukrainska Patrioter (som ingick i Högra Sektorn). Partiet nominerade den 20 november 2018 Biletsky som sin presidentkandidat men i januari i år gick han själv ut och meddelade att han inte tänker ställa upp i vad han kallde ”en fars”.

Istället säger han att partiet ska göra en ambitiös satsning på medlemsvärvning i synnerhet bland ungdomar med målet att bli 50000 medlemmar och få en ”kraftfull fraktion i det ukrainska parlamentet 2019”.

Precis som Vakartjuk satsar alltså Biletski på parlamentsvalet senare i år vilket gör att det lär finnas anledning att återkomma till dem båda senare i år. De kan säkerligen båda två på olika sätt få stor betydelse för valutgången då men kanske även i presidentvalet trots att de inte deltar själva. Hur kommer exempelvis Nationella Truppen (National Squad/ Національних дружин) att agera? Det vill säga den relativt nybildade milis som har börjat synas framför allt i Kiev men även på andra orter som ett sorts militant utstyrt medborgargarde som utför polisiära uppgifter, ibland vid sidan av polisen, men kanske ibland i helt självständiga aktioner. Denna nya milis (se Youtube-klippet nedan) tillhör det ukrainska parallellsamhälle som jag skrivit om vid minst ett par tillfällen, ett typiskt ukrainskt fenomen och samtidigt ett symptom på dess sjukdomstillstånd skulle man kunna säga.



Petro Symonenko

Symonenko har varit ledare för ett kommunistparti sedan 1993. På partiets kongress den 1 december 2018 nominerades han som kandidat i presidentvalet. Det finns dock en hake med detta i Ukraina och det är en lag som tillåter justitiedepartementet att förbjuda dem och deras representanter att delta i val. Jo, det är faktisk fullkomligt sant även om det kanske låter som rysk desinformation. Det är lite komplicerat för våra demokratiskt skolade hjärnor att ta in så vi måste gå tillbaka till 2014 för att få en bättre överblick. 

”Ukraina har blivit gisslan i den geopolitiska kraftmätningen mellan väst och Ryssland”, sa Symonenko i april 2014 för att en månad senare också föreslå att Ukrainas skulle dra tillbaka sina trupper i östra Ukraina för att lätta på spänningarna i landet. Det blev för mycket för de övriga partierna. Den 6 maj 2014 beslutade ukrainska parlamentet att bannlysa kommunistpartiet KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1 juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. Den 23 juli 2014 utbryter slagsmål i samband med omröstningen om detta i det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada då Kommunistpartiets ledamöter tågade ut i protest. Parlamentets talman Turchynov kommenterade saken med att ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta beslut och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

I Ukraina kan alltså en parlamentsmajoritet ta beslutet att utesluta ett annat parti när detta börjar driva en oppositionspolitik som känns jobbig. Det kan ju vara en lösning för svenska riksdagen att fundera på för att komma runt problemet med Sverigedemokraterna? De flesta förstår nog att jag nu skämtar men i Ukraina är det alltså så det går till på allvar.

Den som vill ha en djupare genomgång av kommunismens öde i Ukraina kan läsa mitt blogginlägg från 1 maj 2016 här.

Försöken att helt förbjuda partiet misslyckades dock men det var tvunget att ändra sin logga och sitt namn för att inte bryta mot de lagar (decommunization laws) som stiftades våren 2015. Med stöd av samma lagar stängde polisen förra sommaren ned partiets hemsida. Det var också med stöd i samma lagpaket som valkommissionen (CEC) vägrade att godkänna Symonenkos kandidatur eftersom han nominerats av kommunistpartiet. Enligt lagen får partimedlemmarna ställa upp som oberoende kandidater men inte representerande kommunistpartiet. Symonenko överklagade beslutet men detta avslogs tämligen omgående och därmed tillåts inte Petro Symonenko att ställa upp i valet.

Som vanligt i Ukraina (ungefär som i Ryssland) används rättssystemet för att göra sig av med politisk opposition. Antingen anklagar man motståndaren för ett påhittat eller uppförstorat brott eller också stiftar man fiffiga lagar som gör att den politiska motståndaren kan manövreras ut från de demokratiska institutionerna.

I kommande inlägg tänkte jag se över lite mer allmänt hur Ukraina mår politiskt och kommer då in bland annat på den tendens till ökad repression och inskränkt yttrandefrihet och kulturell frihet som nu fler och fler börjar uppmärksamma även internationellt. En tendens som har eskalerat efter Euromajdan, Krimkrisen och konflikten i östra Ukraina. 










lördag 2 mars 2019

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik


Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 


I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.




Del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik

Det ukrainska presidentvalet den 31 mars lär bli en match mellan de tre kandidater som hittills hela tiden legat i topp i mätningarna; Petro Porosjenko, Julia Tymosjenko och Volodomyr Zelenskij. Ändå är det ett rekordstort antal kandidater anmälda till årets val. Enligt uppgift från ukrainska valkommissionen CEC den 8 februari hade 44 kandidater anmälts (lägger hela listan i en not längst ned). Det har förekommit en del andra uppgifter också men det kan ha tillkommit någon efter 8 februari. Det kan också tänkas att någon dragit sig ur. Sista datum för att dra tillbaka sin kandidatur är den 7 mars.


Även om de ”små” kandidaterna knappast lär ha en chans att vinna finns det en del intressanta namn ibland dem och en del intressanta uttalanden och åsikter som sticker ut och som sammantaget ger en ganska sorglig bild av vad det ukrainska folket har att välja mellan som högsta representant för sitt land. Men genomgången hoppas jag också ska säga något om hur politik bedrivs i Ukraina. Det är riktigt smutsigt och ibland livsfarligt för alla inblandade men framför allt ger det ukrainare ett politikförakt och politikerförakt som föder extremism och utomparlamentariska metoder, vilket historien visat vid minst ett par tillfällen. Som det ser ut inför detta presidentval lär det finnas god jordmån för sådant även i fortsättningen.

Här följer en liten rundkoll som förhoppningsvis kan visa detta.


Det gamla gardet

Oleksandr Moroz, tillhör Ukrainas Socialistiska Parti och har varit talman för departementet vid två tillfällen, tillhör det gamla gardet som varit en politisk figur från det att Ukraina blev självständigt 1991. Men politiskt aktiv var han långt tidigare än så, som medlem av Sovjetiska Kommunistpartiet mellan 1972-1991. Efter självständigheten 1991 grundade han istället Socialistpartiet och orienterade sig alltmer i traditionellt socialdemokratisk riktning. Var tidigt i stark opposition till den omåttligt impopuläre presidenten Kutjma och ledde den breda oppositionsrörelsen ”Ukraina utan Kutjma”. Har sedan dess lyckats manövrera sig fram mellan de stora partierna och kandiderar nu igen för sitt eget Socialistparti. Det har han gjort fyra gånger tidigare och som bäst kommit på tredje plats. Har förvånansvärt hyggligt rykte för att vara ukrainsk politiker men den 74-årige veteranen lär väl knappast vara den rätte att föra Ukraina mot framtiden.

Ihor Smesjko, gammal general som var chef för säkerhetstjänsten SBU mellan 2003-2005. Han anses ha varit inblandad i förgiftningen av förre presidenten Jusjtjenko under dennes kampanj mot Janukovytj 2004. Han satt åtminstone med på den middag där Jusjtjenko blev förgiftad vilket blev en av faktorerna bakom Orange-revolutionen. Det har aldrig klarlagts om Smesjko hade del i dådet och han har alltid förnekat saken och vid något tillfälle sagt att om SBU hade velat göra sig av med Jusjtjenko så hade de lyckats. I samband med Euromajdan har han uttalat sig mycket kritiskt mot extremhögern och Högra Sektorns osunda inflytande på inrikesministeriet. Smesjko kandiderar för sitt eget parti Styrka och Ära, ett parti som lever ett anonymt liv i den politiska bottenvegetationen. Ändå ses han som en utmanare med chanser att göra bra resultat av många bedömare. Bland andra astrologer som säger sig se att att han har tecknen på sin sida. Smesjko säger sig vilja göra slut på ”auktoritarismen”, vilket kan tolkas på olika sätt och hans valplattform i övrigt är tämligen vag. Politiska bedömare i Ukraina tror emellertid att han utgör vad de kallar en ”teknisk kandidat” vars främsta roll är att ta röster från andra kandidater som utgör ett hot för någon, vilket en del menar är Porosjenko. För egen del, tror många, är det viktigast att profilera sig inför parlamentsvalen i höst. Vinna presidentvalet lär 63-åringen inte göra. 



Oligarken

Serhiy Taruta, oligark och en av Ukrainas rikaste personer och är känd också för att vara en Woody Allen-look-a-like. Taruta blev av den tillförordnade presidenten Turtjynov utnämnd till guvernör i Donetsk omedelbart efter Euromajdan 2014 men avsattes ett halvår senare av Porosjenko. Enligt uppgift för att han kritiserat Porosjenkos förslag till fredsavtal och för att ha velat ta i med hårdare tag mot separatistrebellerna i Donetsk. Det vilar en viss mystik kring denne Taruta som grundade sin rikedom som ”stål-baron” i Donbass. Han anses vara en sansad affärsman och en kompromissernas man men sägs samtidigt ha stöttat den fascistanstrukna Azov-bataljonen ekonomiskt. Likaså har han aldrig öppet stöttat någon pro-rysk politiker men sägs ändå haft ett finger med i spelet i försäljningen av en majoritetsandel i ett av Ukrainas största stålkombinat till en rysk affärsman. En affär han då ska ha genomfört i samarbete med sin tidigare politiska allierade Julia Tymosjenko och som de båda hade anledning att tysta ned då det ansågs politiskt känsligt att sälja ut ukrainska tillgångar till ryska intressen. I sin kampanj lovar han att han ska få “landet att börja fungera” och framträder som ”Taruta – ekonomen”. Samtidigt hävdar han att han ”förlorat allt” av sin förmögenhet. Även om detta inte är sant ger det ju ett litet trovärdighetsproblem när han samtidigt vill framstå som ”ekonomen” som ska få landet på fötter.



De militanta nationalisterna

Serhiy Kryvonos, överste och före detta vice befälhavare för de ukrainska specialstyrkorna. Som sådan ledde han bland annat försvaret av Kramatorsk flygplats. Enligt vissa uppgifter säger han sig endast representera sig själv men enligt andra representerar han ett nytt parti kallat ATO-krigarna (ukrainska regeringen kallar kriget mot separatisterna i Donbass för en Anti-Terrorist Operation, ATO). Han sägs ha ganska gott rykte som officerare och naturligtvis profilerad som militant motståndare till separatistrebellerna i Donbass, men annars märkligt anonym och svårgreppat tillbakadragen från mediernas sökljus.

Oleksandr Daniljuk, ledde stormning av diverse institutioner under Euromajdan. Mellan 2016-2018 var han finansminister men fick sparken efter en konflikt med premiärminister Groysman. Enligt egen utsago för att han vägrat hörsamma uppmaningen att acceptera politisk korruption, eller mer i klartext; strategin att muta väljare med mat eller annat lockande mot att rösta på en viss kandidat (med engelsk term kallat ”buckwheat”). Han hävdar nu inför valet att han vägrar kampanja för sig själv säger vilket låter kryptiskt men kanske bottnar i en överdriven aversion mot att delta i det smutsiga spelet om väljarna (?). Möjligen föredrar den före detta finansministern andra sätt att driva igenom sina åsikter? Han var i vart fall tidigare en förespråkare av våldsamma metoder för att åstadkomma förändring av ett korrupt system. Han leddedå organisationen Splina Sprava som bildades redan 2010 och blev en av de mer militanta grupperna under Euromajdan 2014 och blev kända för att ha stormat och ockuperat flera administrativa byggnader i Kiev under demonstrationerna. Deras fotfolk bar balaklavas eller masker och var utrustade med slagträn, elchockvapen, knivar och molotov-cocktails och var oftast med i täten vid konfrontationerna med polisen. Daniljuk själv var också mycket aktiv. Så till den grad att han såg sig tvungen att fly till London den 3 februari 2014 för att undvika att arresteras, men återvände snart efter att Janukovytj störtades knappt tre veckor senare.

Yuriy Karmazin, domare som leder partiet Moderlandets Försvarare sedan det bildades 1999. Tidigt var han aktiv i rörelsen ”Ukraina utan Kutjma” och blev senare en av Janukovytjs fiender. Med åren har han snarast radikaliserats ytterligare och gick i november 2015 med bland ledarskapet för ”De Revolutionära Högerkrafterna”, en utbrytargrupp från Högra Sektorn, som organiserade regeringsprotester i februari 2016. De krävde president Porosjenkos avgång och att politiska fångar skulle släppas och ockuperade Majdan med sina tält. Själva stod de för en hel del provokativa aktioner som att attackera både banker och polis med tegelstenar. Karmazin är även känd för sina märkliga uttalanden. I en intervju 2005 hävdade han att en sorts ”högre kraft” kom över honom och gav honom instruktioner inför framtida politiska aktioner och i maj 2018 utropade han sig själv till kommendant för alla Ukrainas kosacker (?!).



Homofoberna

Serhiy Kaplin, blev utmanövrerad från Socialistpartiet och startade eget Socialdemokratiskt. Röstade inte för LGBTQ-rättigheter eftersom ”våra förfäder kosackerna skulle ha trampat ned såna människor med sina hästar”.

Ilya Kiva, Socialistpartiet. Före detta rådgivare i inrikesministeriet. Fick sparken som chef för en antinarkotikagrupp och har avslöjats som medlem av en illegal paramilitär grupp. Har citerat bibeln som argument för att homosexuella borde bestraffas.



Klonen

Yuriy Tymosjenko är en intressant kandidat. Han är med all sannolikhet nominerad som en s.k.”clone”. Det vill säga nominerad enkom för att förvirra väljare. Har samma initialer Y.V.T som Yulia Tymoshenko (Yulia med ukrainsk avstavning) vilket lär kunna orsaka en sammanblandning och därmed stjäla röster från henne. Denne Tymosjenko behöver alltså inte lägga mycket krut på sin kampanj, mer än för syns skull, då han alltså bara är ett Porosjenko-trick? Eller ligger någon annan bakom? Sådant spekuleras det om i ukrainska medier.



Den pro-ryske

Yevhen Murajev. Ses som pro-rysk kandidat. Han anser bland annat att USA behandlar Ukraina som en koloni och använder dess territorium för att föra kallt krig med Ryssland och har hävdat att Ukraina förlorar 50 % av sin BNP på grund av sanktionerna mot Ryssland. Hans slogan är ”Vår president”. Oklart vilka som avses med ”vår”, men det kan inte uteslutas att han har anhängare åtminstone i östra Ukraina. Han har dessutom tillgång till tv-media vilket är viktigt då, enligt många undersökningar, mer än halva ukrainska befolkningen får huvudparten av sina nyheter från tv. Han sålde ifjol sitt innehav i tv-kanalen NewsOne för att istället starta en ny kanal, Nashi, och bildade samtidigt ett parti med samma namn. Mycket praktiskt förstås och ett väldigt ”ukrainskt” sätt att lansera sig politiskt vill jag påstå. I somras påbörjade emellertid riksåklagaren rättsprocess mot Murayev som anklagas för landsförräderi med anledning av en kommentar i tv där han beskrev en ukrainsk filmregissör, Oleh Sentsov, som sitter i ryskt fängelse som ”en person som planerat mordbränder och sprängattentat och på det viset underminerat möjligheterna att få till en fångutväxling med personer anklagade för terrorism av ukrainsk domstol. Jo, det här är riktigt krångligt men visar också hur politik ofta bedrivs i Ukraina, nämligen genom hjälp av domstolar. Vem som egentligen anklagar vem, och för vad, och huruvida det är korrekta anklagelser, kan ibland förbli högst oklart och sväva kvar i luften i decennier. Tittar man närmare på kandidaterna är det mycket få som inte har åtminstone en liten rättssak bakom sig, antingen som anklagad eller den anklagande. Att ha sådant i cv:n hindrar inte en ukrainsk presidentkandidat med andra ord. 



Spionchefen

Valentyn Nalyvaitjenko, före detta chef för SBU som nominerats av sitt parti Spravedlivost (Rättvisa). Tjänstgjorde som chef för ukrainska underrättelsetjänsten SBU 2006-2009 och gavs åter uppgiften efter Euromajdan 2014. Han stod för ett antal uppmärksammade offentliga anti-ryska uttalanden och anklagelser mot Ryssland och deklarerade också att hans organisation (SBU) borde ha Ukrainska Befrielsearmén UPA som förebild, det vill säga nationalistorganisationen OUN:s militära gren som mördade tusentals polacker och judar under andra världskriget. Under sin första period som SBU-chef ska han också ha varit mannen bakom en lista över namn på skyldiga till den stora svälten (som brukar benämnas Holodomor) i början av 1930-talet. De judar som fanns på listan namngavs under sina judiska namn istället för de ryskklingande som de tagit sig. Enligt många ett sätt att framhäva att många av de skyldiga till svältkatastrofen var judar. Han fick sparken redan efter drygt ett år, enligt president Porosjenko, för sitt misslyckande att ta itu med korruption och smuggling men enligt många bedömare låg det en djupare konflikt mellan presidenten och SBU-chefen bakom beslutet. Efter att parlamentet röstat igenom hans avskedande menade flera politiker och experter att Nalyvaitjenko är "helt klart kapabel att starta ett politiskt projekt med sikte på presidentvalet”. Själv lät han hälsa att ”han var förrådd av alla (!), enligt ukrainsk politisk tradition, men att han inte var besegrad”. Detta enligt en lång artikel i the Day.



Stollarna

Yuriy Derevianko, tidigare allierad med landsflyktande Mikhail Saakasjvili, Georgiens ex-president. Vill legalisera kryptovalutor och tror att dessa kan bli motorn i den ukrainska ekonomin.

Volodomyr Petrov, skryter om att bli den första presidentkandidaten att kampanja från en husarrest. Ett straff han fick efter anklagelser om att ha begått hemfridsbrott hos en polis. Har uppmanat sina följare att ta en sup för hans kandidatur.

Oleksandr Vasjtjenko, vill öppna Tjernobyl igen eftersom han tror att den stängdes av främmande krafter för att hindra Ukraina att bli självförsörjande på energi.



Kvinnotjusaren (?)

Ihor Sjevtjenko försöker locka framför allt kvinnliga väljare tycks det. Eller har han möjligen påbörjat ett synnerligen påkostat och långtgående projekt för att hitta en partner? På stora billboards poserar han med en ros i handen och uppmanar kvinnor som vill bli ”presidentfruar” (?) att registrera sig på hans websajt med namn, foton och en länk till deras instagram-konton !!??

Bild: Stock Photo. "Vill du bli presidenthustru? Ihor Shevshenko söker sin älskade".


Kvinnor!!?

Lyser med sin frånvaro. Av totalt 44 presidentkandidater är bara 4 kvinnor. Julia Tymosjenko sticker förstås ut och bedöms som en tänkbar vinnare av ämbetet. De övriga lär inte få särskilt många röster.

Yulia Lytvynenko är en journalist som beskriver sig som en extremt konservativ ”Thatcherist” och Inna Bohoslovska med förflutet i Janukovytjs Regionernas Parti anses allmänt impopulär.

Lite intressantare namn är Olha Bohomolets. Hon är läkare till yrket och ryckte in som frivillig sådan vid våldsamheterna på Majdan den 20 februari 2014 då nära hundra personer skottskadades eller mördades av prickskyttar under sammanstötningarna med polisen. Hon blev känd under namnet "Vita ängeln" men också för att ha uttalat sin förvåning över att såväl poliser som demonstranter verkade ha skjutits med samma typ av ammunition. Ett uttalande hon senare backade något ifrån, men fortsatte ändå att kräva en fullständig och oberoende utredning av massakern. Ett krav som aldrig blev hörsammat. Hon ställde upp redan i presidentvalet 2014 men fick knappt 2 % av rösterna. I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel  riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk;  
”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms". 
Däremot blev hon parlamentsledamot för Porosjenko-blocket vid parlamentsvalet senare samma år. Hon är också känd för att värna ukrainsk kultur och som sångerska. Intäkterna från hennes konserter sägs alltid gå till välgörande ändamål. Svårt att säga huruvida detta stämmer men Bohomolets rykte är ovanligt fläckfritt för att vara en ukrainsk politikers.




En sorglig samling

I sällskap med övriga på den här listan förefaller den sistnämnda, Olha Bohomolets, vara den mest sympatiska och sansade kandidaten. De övriga utgör en provkarta på vad den ukrainska politiken har att erbjuda vilket ger en mager kost åt väljarna. Det landet behöver är en framåtriktad, rakryggad och konstruktiv ledare som kan leda landet mot fred och försoning utan att vara underdånig den store ryske grannen, som kan på allvar ta itu med korruptionens tärande på landets resurser och på invånarnas välmående, och som kan få ekonomin på fötter utan att lägga den stora bördan på det redan hårt prövade ”vanliga” folket och utan att föra landet djupare in i beroende av varken IMF, Världsbanken, EU eller Ryssland.

Själv har jag svårt att tänka mig att någon av de kandidater jag beskrivit idag eller i tidigare inlägg har förmåga eller vilja att göra just detta. Vad tror de ukrainska väljarna? Svaret får vi tidigast 31 mars.










måndag 25 februari 2019

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska


Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 


I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.





Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska



Det går inte att fly från det faktum att de högerextrema och ultranationalistiska krafterna i Ukraina hade en huvudroll vid protesterna kring Euromajdan 2013-14. Det är också detta som den ryska propagandan tagit fasta på och de vill gärna få övriga världen att tro att alla i Ukraina är fascister. Sanningen är naturligtvis betydligt mer komplicerad än så och de uttalat fascistiska och högerextrema har, med undantag för Svoboda men då främst före Euromajdan, aldrig haft några större framgångar poliskt. Åtminstone inte vid parlamentsval och presidentval. Och åtminstone inte som uttalade fascistiska eller högerextrema partier.

Däremot finns det i parlamentet en hel del företrädare för en extremt nationalistisk syn på Ukraina som företräder partier i mainstream-fåran av partier. Ett av de mer framträdande exemplen är Andrij Parubij som tillsammans med Oleg Tiahnybok (numera partiledare för Svoboda) grundade det ukrainska nazistpartiet Social-Nationalisterna till vilket endast etniska ukrainare fick medlemskap och som tog den nazityska symbolen Varghaken/Wolfsangel till sin. Numera används den av Azov-bataljonen och Parubij är parlamentsledamot för liberalkonservativa Folkfronten och dessutom parlamentets talman. En del fascister uppträder i slips och kavaj, andra i kamouflagemönstrat.

De kamouflagemönstrade agerar dock främst utomparlamentariskt. På gator och torg syns och hörs de högerextrema på flera utagerande sätt och det finns tecken på att de används som spjutspetsar både för oligarker och för staten när det passar. Främst exemplifierat av Azov-bataljonen som stred vid fronten i Donbass som frivilligbataljon för att snart införlivas med inrikesministeriet och inrikesminister Arsen Avakovs vingar. En del menar att Avakov använder Azov och dess folk för att utöva press på politiska motståndare, vilket han själv förstås förnekar.

Det såg också ett tag ut som att Azovs kommendant Andrij Biletski skulle ställa upp i presidentvalet. Han sitter redan i parlamentet (närvarostatistiken säger förvisso att han mest är frånvarande) som partilös men tillhör Högra Sektorn. Mest har han alltså hållit sig ifrån parlamentet de senaste åren men varit aktiv på helt andra sätt. Jag får nog anledning att återkomma till detta vid senare tillfälle.

De presidentkandidater som kan sägas tillhöra kategorin högerextrema eller ultranationalistiska är istället egentligen två, Radikala Partiets Oleh Ljasjko samt Svobodas kandidat Ruslan Kosjulynskij.





Oleh Ljasjko



Oleh Ljasjko sitter i parlamentet för sitt eget Radikala Partiet sedan 2014 och hans kandidatur till presidentvalet registrerades den 25 januari 2019. En del skulle nog kalla Lyasjko för radikal högerpopulist snarare än högerextrem. Han rör sig hur som helst i ett högerextremt vatten och gör ultranationalistiska utspel och aktioner.

Under början kriget i östra Ukraina roade han sig med att åka omkring beväpnad med en grupp likasinnade (han kallade den för frivilligbataljonen ”Ukraina” men var mer att likna vid ett brutalt medborgargarde) för att hitta pro-ryssar att spöa upp och läxa upp inför kamera för att sedan lägga ut det på Youtube. Vid åtminstone ett tillfälle dödade han minst en person och utropade då på sin fb-sida:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Såväl Human Rights Watch som Amnesty fick upp ögonen för Lyasjko och fördömde hans aktioner som alldeles särskilt brutala och för användandet av kidnappningar, tortyr och misshandel. Själv kallade han det medborgararresteringar.

I parlamentet har han varit känd som bråkmakare och har vid flera tillfällen provocerat sina motståndare att ge honom på nöten. Bland annat Yuri Boyko som även han nu är presidentkandidat (se mitt förra inlägg) vilket finns på Youtube här. Vid ett tidigare tillfälle var det Oleksandr Sjevtjenko, också han kandidat i det kommande presidentvalet, som inte gillade att bli kallad ”kulmagat fetto” av Lyasjko. Det kan alltså komma att gå hett till vid debatterna kan tänkas?

Den som vill läsa lite mer om honom kan också se mitt inlägg inför parlamentsvalet 2014 som finns här.

Lyasjko gör stort nummer av att införa dödsstraff för korruption, terrorism och förräderi vilket är ett krav han haft ända sedan Krim-krisen 2014. Han avser då framför allt separatister i Donetsk och Luhansk och andra som är uttalat pro-ryska.


Enligt lika överraskande som envisa uppgifter lär oligarken från Donbass, Rinat Akhmetov, ge såväl ekonomiskt som annat stöd till Lyasjko. Som jag skrev i mitt förra inlägg har oligarkerna alltid ägg i flera korgar. Kanske tänker sig Akhmetov få nytta av just detta på något sätt, trots att det riskerar att bli, med tanke på Lyasjkos framfart, ett knäckt ägg.

Nå, en sån här kandidat kan väl inte ha några som helst förutsättningar för framgång i ett presidentval, tänker ni kanske? Jovars, han kom trea i förra presidentvalet 2014 och även om han knappast vinner denna gång heller har han enligt valbarometrarna legat på en mellan 5-12 % av rösterna. Hans Radikala Parti har dessutom nära 8 % av platserna i parlamentet så det finns en politisk maktbas som stöd för kampanjen.


De som är mer radikalt högerextrema lär dock föredra Svobodas kandidat, Ruslan Kosjulinskij.


Bild: Reuters/Maxim Zmieyev. Svoboda marscherar ofta på gator och torg. Men de räcker sällan till i valsammanhang.



Ruslan Kosjulinskij

Kosjulinskij är vice ledare av det högerextrema och antisemitiska partiet Svoboda. Den 14 oktober 2018 annonserade ordföranden för partiet, Oleh Tiahnybok, att han inte hade för avsikt att kandidera till valet. I förra presidentvalet fick han bara drygt en procent av rösterna vilket kanske dämpat hans entusiasm. Istälelt har Svoboda valt att föra fram Kosjulinskij som sin kandidat. Den 19 november godkändes han som kandidat för en sammanslutning av högerextrema krafter bestående, förutom Svoboda, av OUN (Organization of Ukrainian Nationalists), KUN (Ukrainska Nationalistkongressen), Högra Sektorn och C14 (en nynazistisk grupp även benämnd Sitj och som från början var Svobodas ungdomsavdelning).

Denna sammanslutning består av organisationer som har lite olika agendor men som samlas kring en ultranationalistisk syn på den ukrainska historien, som definierar nationen på etnisk grund, som hyser ett glödande hat av allt ryskt och av kommunism, som alla har xenofobiska och rasistiska åsikter och inte minst är uttalade antisemiter.


C14 - som tagit sitt namn från vit makt-ledaren David Lanes notoriska 14 ords slogan ” “We must secure the existence of our people and a future for white children” - är exempelvis ökända för att ha varit väldigt aktiva i attackerna mot romer under 2018. Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014. 

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

De här gruppernas betydelse i politiska institutioner har varit mindre betydande men de har istället inriktat sig på att göra sig synliga i samhället på olika sätt; genom våld mot romer; genom misshandel av judar eller åverkan på judisk egendom och judiska begravningsplatser; genom attacker mot politiskt misshagliga i synnerhet på vänsterkanten; och genom att vara aktiva i frivilligbataljoner vid fronten i östra Ukraina och där utmärka sig genom krigsförbrytelser, vilket har uppmärksammats av Human Rights Watch och Amnesty men som i regel förbigås med tystnad av EU och USA i deras politiska press mot Ukraina som istället brukar handla om korruption, att sälja ut statlig egendom, privatisera offentliga verksamheter eller avskaffa subventioner av exempelvis gaspriser.
Nu har de hur som helst sin egen presidentkandidat. 

Men vem är då denne Kosjulinskij?

Hans parti Svoboda var från början det ukrainska nazistpartiet under namn Social-National Partiet men ombildades 1995 och blev Svoboda. De fick i parlamentsvalen 2012 drygt tio procent av rösterna. I valet som hölls hösten 2014 gick det sämre och de passerade inte riktigt spärren på fem procent. Hälften av parlamentsledamöterna väljs dock genom personval i olika distrikt och de fick därigenom ett antal platser i parlamentet ändå.

Svoboda vill förbjuda homosexualitet och stoppa invandring och partiledaren Tiahnybok har gjort sig ökänd för antisemitiska kommentarer och hamnade 2013 på femte plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över världens värsta antisemiter.

Partiet har också tillhört de mest högljudda och drivande inom minnespolitiken som för Ukrainas del handlar mest om att glömma. Det vill säga bortse från de svarta fläckarna (samarbete med Nazityskland och förföljelse och massmord av judar och polacker) hos nationalistorganisationen OUN och dess militära gren UPA för att istället upphöja dem till nationella hjälteorganisationer och hylla deras ledare, i synnerhet Stepan Bandera, som nationens hjältar.

Kosjulinskij personligen var mellan 2012-14 parlamentsledamot och även vice talman för parlamentet. Under protesterna mot Janukovytj vintern 2013-14 deltog han aktivt på Majdan-torget och djupt involverad i de avgörande våldsamheterna den 20-22 februari 2014. På bilder från tysk television (ZDF) tagna under 20 februari 2014 - den dag då uppemot hundra poliser och demonstranter blev skjutna av prickskyttar vid Majdan - ses han med en Glock-pistol i handen i foajén på Hotel Ukraina alldeles intill Majdan, tillsammans med en grupp andra beväpnade män (klippet ska ha tagits bort från ZDF:s hemsida 2015) som sägs kunna vara prickskyttar från Euromajdans ”försvarstrupper” som sedan sköt från Hotel Ukrainas 14:e våning. Mycket är fortfarande oklart och den ukrainska regeringen har varit mycket senfärdiga och ovilliga att göra en oberoende och genomgripande undersökning så möjligen får vi aldrig riktigt veta vad som hände den där dagen vid Majdan och vilken roll just Kosjulinskij hade.

Hur som helst lyckades han inte vinna plats i parlamentet vid parlamentsvalen hösten 2014, eftersom Svoboda gjorde ett mindre lyckat val. Istället ställde han upp i valet till borgmästare för väst-Ukrainska staden Lviv 2015. Han förlorade i andra omgången till Andrij Sadovyj (som också är kandidat i årets presidentval, se tidigare inlägg) men fick nästan 37 % av rösterna. Lviv är ett mycket starkt fäste för Svoboda och de har varit i majoritet i stadens och regionens råd. Istället för att styra staden Lviv begav han sig till fronten som artillerist och tjänstgjorde under en tid vid fronten i Luhansk. Trots sin historia och partitillhörighet ses ändå Kosjulinskij som mindre kontroversiell än många av sina partikamrater. Möjligen är det därför som just han och inte Oleh Tiahnybok kandiderar?

Dmitri Yarosj i Högra Sektorn säger sig stötta Kosjulinskij och uppmanar alla ”nationalister går till valet som en enad kraft”. Andre Biletsky, som också tillhör kretsen kring Högra Sektorn, nämndes som möjligt kandidat själv i höstas men har nu sagt sig ointresserad av valet och vill å sin sida inte ge stöd till Kosjulinskij. Splittring har länge varit de högerextremas största hinder till framgång i Ukraina och Yarosj uppmanar därför också alla ”nationalister” att enas kring en gemensam lista i parlamentsvalen i höst. Återstår att se hur det blir med den saken. 



söndag 24 februari 2019

Det nya kalla krigets myter - eller brist på argumentation


Diskussionen kring Martin Kragh och hans famösa artikel från 2017 har pågått en tid nu och i debattens omloppsbana rör sig DN-artiklar av Mattias Carlsson med spekulationer om ryska journalist-spioner; en Patrik Oksanen-artikel med ett sammelsurium av gissningar och konspirationsteorier utan någon metod eller grund; och en rapport från NATO-knutna amerikanska tankesmedjan Atlantic Council om ”Kreml-trojaner” med ett avsnitt om Sverige skrivet av Henrik Sundbom. Över allt detta ligger en misstanke om åsiktsregistrering och kampanjer för misskreditering av NATO-motståndare under projektet Integrity Initiative som drivs av delvis statligt finansierade Institute for Statecraft. Detta har jag skrivit om tidigare och det ser ut som att jag måste göra det igen. Åtminstone för min egen sinnesfrids skull.

Just uppgifterna om Integrity Initiative avfärdas av Kraghs försvarare som ”irrelevanta”. Det som i Storbritannien har rönt stor uppmärksamhet och gett anledning att resa ett antal allvarliga frågor betraktas här som ointressant. Att rikta uppmärksamhet mot detta anses här vara att föra Kreml-narrativ vidare. Att det sannolikt är rysk underrättelsetjänst som hackat fram dokumenten ifråga är det enda som Kragh-försvararna fokuserar på. Att det är äkta råder det dock inget tvivel om men dess innehåll vill man inte diskutera. Alldeles oavsett vad Kreml tycker och tänker torde det väl vara oerhört intressant att få ett antal frågetecken uträtade? Om alla har rent mjöl i påsen är det ju inget att vara orolig för. Så vad hindrar att vi börjar titta på sakfrågorna? 
Det vill säga bland annat följande:

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd. Stämmer detta eller stämmer det inte? Jag har inte med ett ord hört något argument emot dessa påståenden, att de skulle vara felaktiga eller rent lögnaktiga. Men en saklig genomgång som bevisar motsatsen vore fantastiskt välkommen, så kan vi lägga detta åt sidan.

Det florerar också uppgifter om att just Martin Kragh skulle vara en av de svenskar som ingår i det svenska ”cluster” som skapats under Integrity Initiative. Det har avfärdats som lögn men jag har ännu inte sett några övertygande bevis för att dessa cluster inte finns och om de nu gör det och Martin Kragh inte ingår i det svenska så undrar man ju; vilka är det då som utgör de svenska ”vänliga journalister” och ”nyckel-influencers” som ska informera projektet om eventuella mål att slå till emot?


Karin Olsson i Expressen har fallit in i Kraghs och Sundboms spekulativa teorier och gått till försvar för Kragh. Hur kan en sådan välrenommerad Rysslandskännare som Martin Kragh bli misstänkliggjord för att vara spion? frågar hon sig. Ja, det är ju lätt hänt om man använder samma metoder för bevisföring som Kragh, tänker jag. Men frågan är ju relevant att ställa med tanke på vad som framkommit i Storbritannien och med tanke på vad han själv har skrivit. Jag tvivlar inte heller på att han har studerat Ryssland; skrivit böcker som används i undervisning om Ryssland; och säkerligen kan mycket om landet och hur det fungerar där. Men därifrån till att anklaga både enskilda och organisationer/partier i Sverige för att vara någon form av distributörer av Kreml-fabricerade åsikter är något helt annat. Det borde vara under hans värdighet och vetenskapliga etik kan tyckas. Bara det faktum att han gör det ändå ger upphov till misstankar. Är just den här artikeln ett beställningsjobb? Det är i vart fall inte vetenskapligt så något annat skäl måste väl finnas?

Det som slår mig också under debatten och som jag skrev i mitt inlägg om Oksanens artikel är att det är oerhört lite av saklig debatt. Olof Ehrencrona tycker i en ledare i SvD att hela frågan i sak är ”avgjord” i och med Oksanens snurriga artikel och Karin Olssons påhopp på Aftonbladet. En märklig slutsats, enligt min mening. Själv tycker jag inte att det handlat särskilt mycket om sakfrågor över huvud taget. Betydligt mer om personer. Aftonbladet vill slå Expressen och DN så hårt i huvudet de bara kan och de liberala tidningarna svarar med samma mynt. Karin Olsson går i Expressen 23/2-19 till svars mot Linderborg. Men inte det som Linderborg sagt i sak. Olsson drar istället fram några artiklar publicerade för ett antal år sedan i Aftonbladet respektive Filter. Här stoppar Olsson in också övertrampet som AB gjorde sig skyldig till i fallet med teaterchefen Benny Fredriksson osv. ”Linderborg erkände aldrig något fel”, säger Olsson, för att i nästa mening fnysa åt när Linderborg faktiskt erkände ett fel.

Nå, det är så här det börjar se ut. Inte ett ord om vad i sak som är fel i kritiken av Martin Kragh/Henrik Sundbom. Hon radar istället upp ett antal skribenter som kritiserar AB och Åsa Linderborgs artikel (”Martin Kragh är ett demokratiskt problem”) där Kragh anklagas för att eventuellt vara ”senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council”.

Hon fortsätter med sin kritik av Linderborgs artikel:

”Den myllrar av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten”.

Det var nästan på pricken det jag själv tänkte om framför allt Patrik Oksanens artikel (se mitt länkade inlägg ovan). Den artikeln beskriver Karin Olsson istället som ”en avslöjande granskning”. Så olika man kan läsa en text. Själv skulle jag beskriva Oksanens artikel med Olssons första ord i kritiken mot Linderborg, det vill säga att den innehåller ”ett myller av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor…”.

Det är ju just detta med att Kragh och senare Henrik Sundbom fört fram spekulationer mot enskilda personer, vissa namngivna medan andra är utpekade utan namn men med möjlighet för initierade att lista ut vem det handlar om. Specifikt var det Miljöpartiets tjänsteman Håkan Sundberg som i Kraghs och Sundboms texter blev utpekad som säkerhetsrisk med kontakter i Kreml, trots att han blivit rentvådd av Säpo. Dessutom har det visat sig att främsta (troligen enda) källan till just dessa uppgifter är den Mp-politiker, Pernilla Stålhammar, som från början pekade ut Sundberg men som senare själv fick avgå från sin post som utrikespolitisk talesperson för sin falska ryktesspridning om såväl tjänstemannen som partiet.

Så visst vore det välkommet att nu lägga personangreppen åt sidan. Det var just dessa som fick mig att reagera starkast. Vi måste kunna föra en fri debatt om värdlandsavtal och eventuella NATO-medlemskap och ha friheten att vara såväl för som emot utan att bli misskrediterade av den ena eller andra sidan. Karin Olsson säger också i sin artikel att det ”går utmärkt att kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland”, bara man ”låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter”. Det låter lovande men Olsson verkar då ha glömt att det som utlöst hela debatten ju var att Martin Kragh spred falska uppgifter om Nato-kritiker. Så vänd gärna på resonemanget; det går utmärkt att argumentera för NATO utan att för den skull sprida falska uppgifter om Kreml-trojaner.

Jag kan rekommendera en bok till Karin Olsson/Patrik Oksanen/Martin Kragh/Henrik Sundbom och andra som tycker att kritiken av Kragh är obefogad. Boken har titeln ”Russia without Putin – Money, Power and theMyths of the New Cold War” och är skriven av Tony Wood. Wood tillhör redaktionsstyret på New Left Review och har skrivit ibland annat London Review of Books, the Guardian, n+1, the Nation och en del andra publikationer. Han skriver om hur Putins roll överdrivs av många i Väst och vill peka på att systemet är djupare rotat i Ryssland än att vara avhängig personen Putin. Men Wood efterlyser också en bättre förståelse av Rysslands agerande och tänkande vilken annars brukar inskränka sig till att (just) Putin är ond och vill oss alla i Väst ont. Wood säger så här:

”Indeed, the fundamental fact that has defined relations between Russia and the West since the end of the Cold War is the huge imbalance in power and resources between the two sides. All other geopolitical calculations have flowed from it – including both the West´s impulse to drive home its advantage through the expansion of NATO, and Russia´s growing resentment of that process, as well as its inability to halt or reverse it”.

Wood fortsätter sedan (och här skulle jag särskilt vilja att Kragh/Sundbom/Karin Olsson/Patrik Oksanen med flera är alldeles extra uppmärksamma):

”Those who point this out are often depicted as Kremlin stooges, as if to note a disparity in power between the two parties were somehow to take the weaker side […] But there is a huge distance, politically and ethically, between measuring how much power Russia really has and defending what Putin does with it”.

Wood avslutar resonemanget med vad som skulle kunna vara en indirekt vädjan till debattörer av Ryssland:   

”One of the effects of the escalating rhetoric of the New Cold War has been to conflate the two, and thus to prevent any serious discussion of the actual international balance of power”.

Just det jag skulle vilja framföra i den debatt som råder framför allt mellan de två kvällstidningarna. Det vill säga att återgå till sakfrågorna. Dels exakt vad som är fel med kritiken av Kraghs artikel och Sundboms bokkapitel och dels angående det större resonemanget om den internationella säkerhetspolitiken och maktbalansen.  




onsdag 20 februari 2019

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 4 En oligark i änden på varsin tråd – historien om Vilkul och Boyko


Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 


I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.



Del 4 En oligark i änden på varsin tråd – historien om Vilkul och Boyko

Oleksandr Vilkul och Yuri Boyko brukar båda benämnas som pro-ryssar och tillhör (eller tillhörde??) båda samma parti, Oppositionsblocket, som grovt sett var en ombildning av förre presidenten Janukovytjs Regionernas Parti.


Ingen av dem lär kunna vinna presidentvalet men ligger ändå på tio-i-topp på mätinstitutens listor. Det som är mest intressant med deras kandidaturer är att de båda har nominerats av sitt parti Oppositionsblocket, eller egentligen av två fraktioner av samma parti. Om det nu är samma parti längre? Kanske finns det inte ens längre? Historien om hur de här två kandidaturerna kom till säger en hel del om ukrainsk politik och i bakgrunden finns naturligtvis två oligarker som rycker i varsin tråd. I den ena sprattlar Vilkul och i den andra Boyko. De som drar heter Firtasj och Akhmetov.



Yuri Boyko

Boyko tillhör det gamla garde som brukar kallas ”Röda direktörer” och har tidigare haft toppjobb i framför allt olje- och gasbranschen. Som de flesta andra kandidater ur den gamla eliten har han ett antal ouppklarade affärer bakom sig där framför allt en som handlar om oljeriggar i Svarta Havet fortfarande svävar som ett spöke ovanför honom. Den täta relationen till förre presidenten Janukovytj gav honom politiska poster som energiminister och senare vice premiärminister. Inte heller detta är ju meriter som ger pluspoäng i kommande valet. Men han är populär i östra Ukraina och skulle kunna framföras som enande kraft för landet. För ett par år sedan spekulerades det till och med om att föhandlingar, som påstods sanktionerade av Porosjenko, fördes med utrbrytarrepublikerna i Donetsk och Luhansk om att låta Boyko och Rinat Akhmetov ta över styret i republikerna mot löfte att de efter en tid skulle återinförlivas med Ukraina. Till och med Victoria Nuland, vid amerikanska UD, skulle ha backat upp idén.

Nu blev det inte så men Boyko siktar nu istället på presidentposten för hela Ukraina. Han lanserades den 17 november som kandidat av en valplattform skapad av Oppositionsblocket i samarbete med partiet För Livet. Men som jag återkommer till längre fram är det en nominering som orsakat stort tumult. En tvist som inbegriper olika fraktioner inom Oppositionsblocket, två oligarker, och ytterligare en kandidat. Som en liten påminnelse om det ukrainska ordspråk jag nämnde i mitt förra inlägg; när två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare. Det verkar i vart fall svårt att få två partier att enas om en kandidat.



Oleksandr Vilkul

Vilkul tillhör också förre presidenten Janukovytjs gamla garde och var vice premiärminister under Janukovytj mellan julafton 2012 och februari 2014 då han fick kliva av i samband med Euromajdan och att den nya interimregeringens tillträde. Vilkul blev istället parlamentsledamot i parlamentsvalet 2014 för Oppositionsblocket som till stor del är ett ombildat Regionernas Parti, president Janukovytjs gamla parti. Som många av de ukrainska politikerna har han knutits till en oligark. I Vilkuls fall handlar det om den östukrainske Rinat Akhmetov som hade (har?) lejonparten av sina tillgångar och domäner i Donbass.

Vilkul bedöms vara alltför förknippad med den till Ryssland flyktade f.d. presidenten Janukovytj och benämns ofta som pro-rysk kandidat. Bortsett från detta anses han ha en alltför teknokratisk profil för att kunna nå någon framgång, men tillhör ändå de som får opinionssiffror kring 2-4 % hos mätinstituten. Vad som är mest intressant med hans kandidatur, och som säger en hel del om den ukrainska politiken, är som sagt turerna kring själva utnämningen och partiet Oppositionsblocket. 


Bild: UNIAN. Dmytro Firtasj. Efterlyst i flera länder och lever i exil. Men har ändå inflytande över ukrainsk politik. 


Akhmetov och Firtasj

Rinat Akhmetov är den kanske mest kända oligarken i Ukraina. Han är också den allra rikaste enligt de senaste uppgifterna från Forbes. Han har alltid haft sin starkaste bas i Donbass och äger också det framgångsrika fotbollslaget Schachtar Donetsk, det vill säga gruvarbetarnas lag. Just gruvor och tung industri i Donbass är Akhmetovs hemmaplan men han har alltsedan separatisterna i Donetsk och Luhansk hållit sig neutral i konflikten och börjat röra sig över andra domäner. Fotbollslaget har spelat i Lviv exempelvis, på motsatt sida av Ukraina. Han har all anledning att försöka normalisera läget i landet men som alla oligarker lägger han ut krokar på flera ställen för att kunna rycka i den som för stunden ger störst napp.

Just nu driver Akhmetov sitt politiska projekt i huvudsak genom sin partiskapelse Oppositionsblocket-Partiet för Fred och Uveckling som är en avläggare av partiet Oppositionsblocket. Jag ska strax gå igenom ungefär hur detta gick till, vilket inte är det lättaste.

Men parallellt, som alternativ "B", upprätthåller Akhmetov goda relationer med Julia Tymosjenko, men också med Oleh Lyasjko som kandiderar till president för sitt Radikala Partiet. Detta sagt för att tydliggöra hur det går till i ukrainsk politik. Roman Kravets vid UkrayinskaPravda beskriver det träffsäkert i en artikel från 20 november 2018:

”Ukrainska oligarker kan jämföras med kameleonter. De har inga politiska preferenser alls, de är ganska pragmatiska och matar sig inte med onödiga illusioner. Deras uppgift är inte bara att rädda, men att öka deras inflytande och vinst. Därför är företrädare för stora finansiella och industriella grupper redo att förhandla med vem som helst, om det är vettigt och fördelaktigt”


Under förra året fram till senhösten låg emellertid Boyko bäst till att utnämnas som Oppositionsblockets kandidat i presidentvalet. Problemet var bara att Boyko sedan långt tillbaka backas upp av oligarken Dmytro Firtasj, en av Akhmetovs värsta rivaler.

Firtasj agerade tidigare som mellanhand mellan ryska Gazprom och slussade in pengar till pro-ryska politiker i Ukraina. Han fanns med i kulisserna bakom Janukovytj men också dennes efterträdare och rival Jusjtjenko. Många krokar som sagt. Till en början hade han sin bas i staden Tjernivtsi i sydvästra Ukraina men hade senare stor del av verksamheten förlagd till Moskva men med affärsintressen över hela jordklotet.

I mars 2014 arresterades han av österrikiska myndigheter och beordrades av en österrikisk domstol i februari 2017 att utlämnas till USA, där han skulle ställas inför rätta för mutbrott begångna vid en affär i Indien. Något som skulle kunna resultera i en dom på upp till 50 års fängelse och konfiskation av alla egendomar. Men han är också efterlyst i Spanien som vill åtala honom för pengatvätt. Österrikiska domstolar har i olika utslag försökt hantera de olika ländernas begäran om utlämning. Så sent som i januari i år överklagade hans advokater utlämningen till USA och hävdade att det låg falska bevis bakom deras begäran. Det är en never-ending-story som lär fortsätta ett tag till. Till Ukraina skulle han nog gärna återvända men det skulle med all sannolikhet också ge honom problem med det ukrainska rättsväsendet. Det hindrar honom dock inte från att ha fingrar med i spelet kring det ukrainska presidentvalet.

Firtasj lever förvisso i exil men han verkar i Ukraina främst genom sin affärspartner Sergei Lyovotjkin som i höstas gick med i partiet För Livet och genom dem lanserade Yuri Boyko som presidentkandidat.

Men vägen dit och framåt är alltså krokigare än så. Hoppas ni kan hänga med här? Jag ska inte säga att det är lätt men det är så här ukrainsk politik ofta ser ut.



Oppositionsblockets krokiga vägar


Som spelplan för alla dessa intriger har partiet Oppositionsblocket tjänat. Partiet skapades genom en sammanslagning av sex partier som tidigare stöttat president Janukovytj men har allmänt uppfattats som en ombildning av Regionernas Parti, det vill säga Janukovytjs gamla parti. Oppositionsblocket tillhör (tillhörde?) de största partierna i parlamentet och har anhängare i hela landet även om de centrala och östra delarna är starkaste fästet. De flesta skulle beskriva det som ”diplomatiskt pro-ryskt”.

Redan under sommaren 2018 ska förhandlingar ha inletts för att slå ihop partiet med ett annat mindre parti, För Livet, som också betraktas som pro-ryskt. Förhandlingarna ska ha initierats av ovan nämnde Lyovotjkin med Firtasj i bakgrunden som också kontrollerade en fraktion inom Oppositionsblocket. Den andra fraktionen, ledd av Akhmetov, var mindre förtjust i sammanslagningsplanerna och tog en paus i förhandlingarna i början av november 2018.

Den 9 november undertecknade emellertid partiets ordförande Yuri Boyko en överenskommelse med För Livet att ingå en valallians under namnet Oppositionplattformen-För Livet med avsikt att samarbeta kring både presidentvalet och det kommande parlamentsvalet (planerat till oktober 2019). Partitoppar från Akhmetovs fraktion protesterade mot detta och hävdade att Boyko agerat på eget initiativ utan vederbörlig förankring i partiet.

Den 17 november nominerade hur som helst Oppositionplattformen-För Livet sin presidentkandidat, Yuri Boyko. Vilket i sin tur resulterade i att han, samt ovan nämnde Lyovotjkin, uteslöts ur Oppositionsblocket eftersom de skulle ha agerat illojalt mot väljarnas intressen. Boyko svarade med att utropa en ny parlamentarisk grupp under namnet Oppositionsplattformen-För Livet till vilken en del av Oppositionsblockets medlemmar skulle sluta sig, fraktionen under Firtasj främst.

Först den 13 december 2018 röstade partiet För Livet vid sin partikongress för att ändra namn till Oppositionplattformen-För Livet. Vilket i sin tur ledde till att nomineringen av Boyko den 17 november kunde förklaras ogiltig eftersom partiet som nominerat honom då ännu inte fanns. Boyko har därför sett sig tvungen att hos valmyndigheten registrera sig som en själv-nominerad kandidat vilket han gjorde 17 januari i år.

Dessförinnan hade Oppositionsblocket den 17 december på sin kongress valt att nominera Oleksandr Vilkul som presidentkandidat för partiet. Ett beslut som den andra fraktionen i sin tur genom ett domstolsutslag lyckades få ogiltigförklarat. Den 18 december förklarades det på partiets hemsida att alla beslut tagna vid partikongressen var ogiltiga.

Den 20 januari 2019 nominerades Vilkul igen men då av ett parti med namnet Oppositionsblocket-Partiet för Fred och Uveckling. Bakom detta namn ska enligt uppgift Rinat Akhmetov ha legat genom att döpa om det lilla Industripartiet.

Pust, är ni med? Jo, så här kan det alltså gå till i ukrainsk politik.

Tittar man på Oppositionsblockets hemsida idag kan man läsa under rubriken ”Who We Are?”:

”The OPPOSITION BLOC is the Ukrainian political force of the new generation. Through its activities, the OPPOSITION BLOC demonstrates the advantages of collegiality and solidarity. For the party, the opinion of every party member and supporter is important and valuable”.

Vilket skulle bevisas…!!??



En rysk-ukrainsk oligark på väg tillbaka till ukrainsk politik

Som vanligt i ukrainsk politik finns det flera lager att skrapa undan för den som vill hålla reda på vad som händer och vem som styr. Det fungerar ungefär som den berömda ryska trädockan Matrjosjka. Om man skruvar lite på den dyker det upp en till, och sedan en till, och en till… Ja, ni fattar.

Bakom allt det ovan sagda finns förvisso ingen rysk docka men däremot en rysk oligark. Hans namn är Viktor Medvedtjuk. Han har mycket starka band till Vladimir Putin som också är gudfader till Viktors dotter Daria.

Den 5 november 2018 valdes han till ordförande för det politiska rådet i partiet För Livet. Det vill säga det parti som nu slagits ihop med Boykos/Firtasjs fraktion av Oppositionsblocket. Medvedtjuk har ända sedan ukrainska självständigheten 1991 varit djupt involverad i ukrainsk politik. Han har suttit i parlamentet, var mellan 2002-05 chef för president Kutjmas stab, och sades vara mannen bakom förre presidenten Janukovytj. Han tappade sin inflytelserika position i och med Euromajdan 2014. Han ansågs ha varit delaktig i den våldsamma upprinnelsen av dramat på torget och hamnade på den amerikanska sanktionslistan efter den ryska annekteringen av Krim. Nu ser han alltså ut att vara på väg tillbaka. En av de frågor han driver från sin plattform är att göra Donbass till en autonom region inom Ukraina och att fastställa detta genom den ukrainska konstitutionen. Han betonar också vikten av att normalisera relationerna med Ryssland och säger sig vilja leda vägen mot att återställa freden med den stora grannen.

Förutom sin position i den nya partikonstellationen investerade han också under 2018 i ukrainsk media. Enligt uppgift från Jamestown Foundation/Mykola Vorobjov ska han genom affärspartners ha köpt in sig i Channel 112 och NewsOne som är bland de mest populära tv-kanalerna i Ukraina. Ukrainarna inhämtar större delen av sin information och nyheter från tv så den som vill bli framgångsrik politiskt är nästan tvungen att ha kontroll över åtminstone en tv-kanal. Medvedtjuk och han nya partimedlemmar har också framträtt regelbundet i dessa kanaler under hösten och vintern.

Vi får se vad det leder till och om någon av kandidaterna Boyko eller Vilkul kommer att bli framgångsrika i presidentvalet. En sak verkar i alla fall ganska säker. Ukrainska politiker har en sällsynt förmåga att komma tillbaka. Det spelar nästan ingen roll hur ofta de misslyckas eller vilka rättsliga predikament de drabbas av. Med tiden flyter de upp till ytan igen, kanske i ny skepnad och med nya trådar.

Det svåra är att lista ut vem som drar och vem som sprattlar.