Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
Det är,
frånsett att det är lite dunkelt uttryckt, kanske inte så svårt att förstå. För
hur definieras egentligen en demokrati?
I Ryssland
står ett punkband i en inglasad bur i en rättssal anklagade för att ha begått
”brottet” att sjunga låtar kritiska mot Putin. Men Ryssland är ju ingen
diktatur längre efter murens fall (?). I Israel fortgår dagligen en systematisk
statligt styrd diskriminering av den arabiska delen av befolkningen. Ändå
beskrivs landet ofta som mellanösterns enda demokrati. I USA har Real ID Act
från 2005 och Secure Fence Act från 2006 gett landets departement för
hemlandets säkerhet befogenhet att åsidosätta alla lagar, inklusive
egendomsrätten, allt i säkerhetens namn. Men USA är ju en demokrati (?).
Saudiarabien är förstås, med samma logik, gärna lite mer demokratiskt när
regeringen vill göra affärer med dem. Annie Lööf hade väl lite problem med hur
hon skulle definiera Kina, vill jag minnas (just nu är hon för upptagen för att
komma ihåg själv kanske?).
Sådär skulle
man kunna fortsätta. Så det är kanske förståeligt att regeringen inte vill
lista demokratier respektive diktaturer. Detta hindrar dock inte regeringen
från att, på sin hemsida, yttra exempelvis följande avseende sin
biståndspolitik:
”De tre områden regeringen
särskilt valt att prioritera - demokrati och mänskliga rättigheter,
jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen samt klimat och miljö - ska ses
som preciseringar av vilken typ av utveckling regeringen vill se och vilka krav
man ställer på utvecklingsprocessen. Prioriteringarna anger en särskild inriktning
för det svenska biståndet som ska avspeglas i planeringen och genomförandet av
insatser och program.”
När det
gäller fattiga länder kan alltså kraven hårdna betydligt och demokrati sätts
som nummer ett på kravlistan. Men då infinner sig frågan, hur ska denna
definieras? Regeringen har ju uppenbarligen en svävande uppfattning om
diktaturers beskaffenhet och därmed också hur en demokrati ska definieras.
Eller gäller det bara när det rör handelspartners?
Andra bloggare om försvarsministerns
demokratidefinition:
Jag läser i
dagens Aftonbladet att Centerpartiet är i ett ”väldigt, väldigt allvarligt läge”.
Artikeln ger
en vink om det politiska klimatet. Avideologiserad och kalkylerande. Annie
Lööfs mål som ny partiledare för Centern sägs ha varit att locka 20 % av
väljarna år 2020. Jämna, runda siffror. Statsvetaren Svend Dahl menar att
Centerpartiet inte har mycket att ”erbjuda väljarna”. Politiken som
företagsekonomi. Tillväxtsiffror och utbudsstrategier. Medialiseringen av
politiken ger en siffrornas dialektik. Väljarbarometrarna guppar i takt med
spinndoktorernas trollstavsvispande. Det är förvisso inget nytt med
röstmaximering men det börjar kännas fattigt när det ideologiska samtalet
avstannat nästan helt.
Göran
Greider skriver i sin ”Ingen kommer undan Olof Palme” om socialdemokratins
tappade fotfäste. Företagarvänligheten svallar och för partiet allt längre
ifrån Palmes demokratiska socialism. Folkpartiet säger sig företräda liberalism
samtidigt som de ropar på förbud och ordning och reda. Moderaterna är
högerpartiet nummer ett och samtidigt det nya arbetarepartiet. Centern kanske
inte kan sägas ha varit så djupt ideologiskt förankrade men har ändå rört sig
långt från landsbygden i riktning mot Stureplan där glada entreprenörer viskar
att kärnkraften nog behövs ett tag till. Även Vänstern börjar vackla och darrar
på rösten när Marx förs på tal. Har vi i Miljöpartiet den fasta övertygelsen
kvar och modet att stå fast vid att tala om nedväxt istället för tillväxt och
om det hållbara samhället istället för entreprenörsanda?
När
politiken reduceras till sifferexercis och resultaträkning blir den tom och
ointressant. De politiska partiernas medlemstapp kanske är en följd av
ideologins frånvaro? Människor behöver och vill ha politiska idéer att tro på.
Men partierna låter reklamfilmerna rulla och trollar med PR-trick. Kanske nån
procent till...
Jag
efterlyste i mitt inlägg igår en hårdare granskning av regeringens kompetens
avseende styrningen av myndigheter och av Regeringskansliets rutiner och
arbetssätt. Är de effektiva? Är de resultatinriktade? Är de i överensstämmelse
med den demokratiska styrform som regeringen är en avgörande del av?
Jag har
efterlyst det länge i flera inlägg och just nu verkar det som om åtminstone DN
har börjat uppmärksamma hur resurserna används på Regeringskansliet och, inte
minst, hur slutet och dolt beslut fattas och undanhålls för allmän insyn. Trots
den svenska vittgående offentlighetsprincipen. En del forskare menar förvisso
att det kanske är på grund av just den sistnämna principen som
Regeringskansliet har slutit sig alltmer från omvärldens insyn, vare sig det
handlar om forskare, journalister eller nyfiken allmänhet.
Radions "God morgon världen" (P1) hade i morse en intressant paneldebatt som berörde de
senaste turerna kring näringsdepartementets representationsnotor. Det
intressantaste, enligt min mening, är det ämne som DN:s Peter Wolodarski tog upp.
Nämligen att Regeringskansliet ser sig som en sluten organisation som kan ta
sig frihet att välja hur och när material ska lämnas ut och lägger upp
PR-strategier för hur det ska presenteras. Wolodarski sätter fingret på vad problemet
handlar om:
”Hur Regeringskansliet försöker
kontrollera information och hur registraturen på näringsdepartementet då verkar
något slags direktiv från den politiska ledningen att man ska informera
pressekreterare när någon begär ut handlingar från departementet och det är
illa. Det strider mot andan i hela vår offentlighetsprincip att den politiska
makten försöker kontrollera granskningar på det här sättet”.
Den här
problematiken berör åtminstone två saker som jag gärna skulle se belysas oftare
och djupare, nämligen politikens medialisering och förhållandet politiker/media
samt den mer slutna och informella styrningen av landet. Det är tämligen
komplexa frågor men de berör varandra i hög grad, anser jag.
Politikens medialisering
Medvetenheten
om medias makt har gjort att alltmer av politikens styrning går ut på att styra
informationsutbudet och ligga steget före media. Det har också uppmärksammats
hur PR-byråer spelar en allt större roll i det politiska livet och hur de
förser medierna med material som politiska partier och inte minst regeringar
vill få ut.
Den nuvarande
regeringen har anlitat privata konsultföretag för hundratals miljoner. Trots egen
utredningskapacitet. Regeringskansliet spenderade 2009 2009 558 milj. kronor på
PR jämfört med 305 milj. kronor 2007. Tommy
Möller, statsvetare vid Stockholms Universitet är mycket förvånad att
regeringen inte istället i högre grad använder den egna utredningskapaciteten,
kommittéväsendet. Men påpekar att då kan inte regeringen styra över
utredningsresultaten, som dessutom blir offentliga.
Politikens
medialisering följer en cirkelrörelse som är svår att bryta. Politiker vet vad
medierna vill ha för material och försöker styra flödet så mycket som möjligt.
Strypa åt eller släppa igenom. Medierna uppmuntrar beteendet genom att
efterfråga en viss typ av material och mediekonsumenterna uppmuntrar medierna
genom att konsumera en viss typ av material. Krognotor är utmärkta säljare och
allmänheten upprörs och kan skrocka över korrupta politiker och höga
tjänstemän.
Detta gynnar
inte minst populistiska politiker som Sverigedemokraterna. Men även en viss typ
av förenklat populistiskt politiskt samtal, som exempelvis KD ville föra med
väljarna när de framställde sig som beskyddare av ”verklighetens folk” för
vilka de skulle utgöra en ”politikens gränspolis”. Talet om verklighetens folk
har tidigare använts av populistpartiet Ny Demokrati och antyder att politiker
skulle vara världsfrånvända och prata över huvudet på de ”vanliga människorna”,
vilket då blir en väldigt märklig självmotsägande devis när det kommer från
politiker.
Den som
intresserar sig för frågor om politikens medialisering kan här ta del av ett intressant temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift.
Styrningen av landet
Den
ovanstående problematiken med medier som styr politiken eller tvärtom (det är
en växelverkan som jag ser det) bör också få, och har fått, konsekvenser för
hur regeringen organiserar styrningen. Därför är studier av Regeringskansliet
intressanta. Problemet är förstås att forskare också säger sig uppleva
svårighet att få relevant material från maktens korridorer. Den informella
styrningen blir inte heller tillgänglig av det offentliga materialet utan måste
studeras på nära håll. Genom att ta anställning vid Regeringskansliet
exempelvis. Det tillhör ju inte vanligheterna att detta kan kombineras, men en
som lyckats med detta är Anna Ullström som skrivit en ganska intressant
avhandling, ”Styrning bakom kulisserna – Regeringskansliets politiska staber och regeringens styrningskapacitet” (2011).
Hon
framhåller också uppfattningen att samhället de senaste decennierna blivit
alltmer svårstyrt. Hon menar att politikerna själva har avhänt sig verktyg de
förr hade att tillgå för att påverka samhällsutvecklingen. ”Numera har
politiker att formulera mål, snarare än att diskutera medel”, säger hon.
Hon säger
också något viktigt, med anledning av hennes observation att RK numera
tydligare än förut består av en politisk sfär och en tjänstemannasfär och att
den politiska växer;
”Det
finns även andra farhågor med att antalet politiskt anställda i
Regeringskansliet ökar. En sådan är att insynen i det interna arbetet minskar,
eftersom förhandlingar och styrning sker informellt.”
Jag kommer
säkerligen att komma tillbaka till detta ämne i senare inlägg. Bland annat
skulle det vara intressant att närmare granska de medel som jag råkar veta är
avsatta för att användas under nästa valår. Alltså extra tillförsel av resurser
till olika departement att användas som ”valfläsk”. Apropå hur skattepengar
används alltså. För att genomföra demokratiskt fattade beslut eller krydda
valrörelsen för den sittande regeringen?
Det har
varit mycket mediabuller kring Tillväxtverket och myndighetschefer i allmänhet
på sistone. Huruvida Christina Lugnet misskött sin uppgift eller inte framgår
egentligen inte riktigt av alla artiklar. Det kan vara så. Onekligen har det
interna trivselkontot och utbildningskontot varit tämligen vidlyftigt tilltagna.
En intressantare diskussion är den som inte förs. Hur sköter regeringen sitt
styrningsansvar?
Björn
Hasselgren framhåller i dagens SvD oklara roller som orsak till oreda bland
myndigheter. Han flyttar fokus ett snäpp mot regeringens ansvarsfråga. Det är
bra. Därför är det är också bra att fokus vridits mot näringsministern och
hennes departement, även om det blir mer av personjakt än granskning av
politisk styrning, vilket jag återkommer till senare.
För det är
ju, som Hasselgren påpekar, så att regeringen egentligen har det yttersta
ansvaret för myndigheterna. Myndigheter som sådana är ett sätt att styra.
Myndigheter kommer och går och slås samman. Allt i enlighet med någon form av
politisk vilja och idé om styrning av landet. Att Tillväxtverket tillkommit
över huvud taget är ett politiskt beslut. Regeringen har också ytterst
möjlighet och ansvar för vad myndigheten ska syssla med och vad verksamheten
ska syfta till. Ministerstyre uppstår bara om det handlar om enskilda fall.
Det är också
tänkt så att regering och riksdag ska kunna ta del av årsredovisningar från
myndigheterna och därigenom skaffa sig en bild av verksamheten. Riksdagen kan
kräva att regeringen ställs till svars för eventuella oklarheter och
oegentligheter som uppmärksammas av Riksrevisionens revisorer. Såtillvida är
det hela egentligen ganska klart att regeringen är ansvarig för sina
myndigheter.
Dessutom har
de olika departementen myndighetsansvariga (ofta en statssekreterare) som kan
och bör föra löpande myndighetsdialog med chefen för myndigheten. Det finns
alltså där tillfälle att föra informella samtal om vad regeringen vill med
verksamheten och eventuellt framföra synpunkter på hur den leds. De årliga
regleringsbreven och instruktionerna som ligger i botten för varje myndighets
verksamhet kan också ändras och krav på redovisningar av specifika åtgärder kan
då framföras och tidsbestämmas.
Forskning på
detta område visar att mål- och resultatstyrning är svårt. Målen är ofta
oklara, motsägelsefulla och dessutom för många. Ibland är de felformulerade och
i vissa fall odugliga som målangivelser. Det blir därför inte sällan en dryg
uppgift för en myndighetschef att reda ut vad regeringen egentligen vill ha ut
av verksamheten.
Detta är
emellertid inget som medierna har intresse av. De ägnar sig istället åt
lättköpt populism och förenklingar. Det är betydlig enklare och roligare att
hänga ut enskilda myndighetschefer som får chavottera inför allmänheten och ta
emot spott och spe för både verkliga och påstådda misstag. Till slut glömmer
kanske journalisterna själva varför den ena eller andra före detta chefen är så
hopplös. Det blir en ”sanning” som valsar runt och spär på allmänhetens
generella misstro mot överheten och mot myndigheter. Som Björn Hasselgren
påpekar i sin debattartikel i SvD så blir regeringens ägarstyrning ofta ”politiserad
och kortsiktig” och regeringen går gärna in och ”detaljstyr när det passar och
avstår från att agera när det passar”. Det vore intressantare att få granskat
närmare. Men som regel citeras regeringskällor helt okritiskt, som vore de
okränkbara sanningar. Mitt eget intryck är att departementen ofta antingen använder
media i sin styrning eller, omvänt, låter sig väldigt lätt påverkas av media i
sina beslut om myndigheternas verksamhet och chefsbyten.
En sund misstänksamhet mot myndigheter och dess chefer
är förvisso bra. Men det vore ännu sundare att syna de som bär det yttersta
ansvaret. Så vem synar regeringskansliet (RK)? Riksrevisionen har fått kritik
för att inte vara tillräckligt granskande avseende denna myndighet (jo
Regeringskansliet är de facto en sådan). Forskare vittnar om hur RK blivit
alltmer slutet och att de verkliga besluten alltmer fattas på grunder som
fastställts under former som inte kommuniceras i de offentliga materialen. Medierna
verkar helt inriktade på att hitta krognotor eller annat komprometterande för
att fälla en eller annan minister, men i övrigt nära nog ointresserade av
själva styrningen. Eller är det okunnighet?
Den fokus
som medier riktar mot personer är ett tidstecken, tror jag. Jag har skrivit om
det tidigare. Efter att ha jagat Tillväxtverkets chef på flykten är det
nu Annie Lööfs huvud som krävs på ett fat. Ideologi och politiska
åsiktsyttringar verkar allt mindre intressanta. En avintellektualisering av det
politiska samtalet äter sakta men säkert av själva grunden för demokratin.
Nämligen ett välinformerat folk som vart fjärde år kan fatta välgrundade beslut
om vilka idéer som ska ligga till grund för styrningen av landet.
Därför
undrar jag, för att komma tillbaka till själva frågan om myndighetsstyrningen;
vem granskar regeringen och vad som egentligen sker i Regeringskansliet?
Bloggare med mer sansade och
intressanta kommentarer än mediernas:
Just
hemkommen från den vackra staden Gdansk. Ur gruset som var kvar av den efter
andra världskrigets bombningar har den gamla Hansa-staden rest sig,
pietetsfullt renoverad, och utgör nu en förförisk turistmagnet. Det kan lätt
glömmas bort när man strövar längs huvudgatan bland kaféer och bärnstensbutiker
att staden också varit plats för ett mångårigt drama där en kraftfull folklig
rörelse fick regimen att skälva. Den fria fackföreningen NSZZ, eller Solidarnosc
som vi känner den som, blev en betydelsefull del av det folkliga motstånd som
fick muren att slutligen falla.
Ett besök
vid monumentet för de dödade hamnarbetarna 1970 och det intilliggande museet
över Solidarnosc påminner om kraften i rörelsen och den rad av händelser som
började med Lech Walesas avsked och återanställning vid dåvarande Lenin-varvet
i Gdansk och slutade med att han blev Polens president.
Som
reselitteratur hade jag med mig Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme”.
Han skriver om arvet från Palme och om socialdemokratin som efter hans död
tappat kompassen. Hans huvudtes är att det är rörelsen och den breda kollektiva
kampen som är grunden för social och politisk förändring.
På ett
märkligt sätt smälter hans text samman med mina intryck av Solidarnosc där jag
går längs Ulica Robotnicza och de gamla slitna arbetarbostäderna i rött tegel
som snart ska rivas för att ge plats åt det nya Gdansk.
Själva
Leninvarvet heter, sedan det privatiserades 1990, Gdanskvarvet, och
sysselsätter numera endast en tiondel, ca 2000 personer, av vad det gjorde
under glansdagarna. Stora delar av varvet är övergivet och föremål för
restrukturering. En ny stadsdel kommer att byggas på dess mark och de
intilliggande kvarteren. ”Den nya levnadsstandarden” förkunnar en reklamskylt i
stadens centrum. Någon rotar bland sopor bakom ett staket av korrugerad plåt.
Solidarnosc
blev porten till frihet för hela Polens folk. I jubileumsskriften för
fackföreningens 30-årsdag 2010 går att läsa:
”A struggle
for freedom was not easy and sacrifices were unavoidable, but a new economic
and political reality of the capitalist system also turned out to be hostile to
human dignity and work. Therefore, NSZZ Solidarnosc must remain the “Gate of
Freedom”, through which an impulse for protection of fundamental values and
dignity of human work will keep flowing”.
Göran
Greider skriver om det politiska klimatet i dagens Sverige, där
Sverigedemokraterna tågat in i riksdagen, att problemet är ”frånvaron av en
rörelse och en politik som ger hopp om ett annat samhälle”.
När jag ser
bilderna från 80-talets kamp mot regimen som Solidarnosc förde tänker jag på
hur dessa arbetare då måste ha känt och tänkt. De såg ett alternativ till
enpartistatens maktfullkomlighet. Det viktigaste var, enligt delegaterna vid
fackföreningens första kongress 1981, att alla människor var jämlika, hade
samma rättigheter och att en känsla av samhörighet var väsentligt i byggandet
av landets välfärd. Liberala ideal sipprade måhända genom muren och gav uttryck
för vad det egentligen handlade om; att ta kontroll över sin arbetssituation.
Vad blev det
av dessa drömmar? Jag läser vidare i jubileumsskriften:
”A struggle
for decent workplace in an independent country and free-market economy turned
out to be as difficult as a struggle for freedom itself... Unfortunately, the
Trade Union´s engagement in politics was used by many right-wing politicians,
who did not regard workers problems as the most important, and Solidarnosc
became a tool in their own political games.”
“Rörelsen är
budskapet”, hävdar Göran Greider envist. Endast folkliga rörelser kan rubba den
borgerliga grundsynen på väljarna ”som kundstock och partierna som företag som
ska locka till sig konsumenter”. Denna folkliga rörelse måste, fortsätter han,
drivas av något som rör sig om konkreta saker i människors tillvaro:
”En sådan praktisk-konkret och
samtidigt nästan överväldigande utopisk fråga går att peka ut utan större
ansträngningar: den dimension av individuell frigörelse och social jämlikhet
som rör arbetets frihet... Arbetet är det centrala i de allra flesta människors
liv. Även för dem som går arbetslösa visar den sig vara det när
arbetsgemenskapen går förlorad. Det är vanmakten, auktoritetstron och lydnaden
på Sveriges arbetsplatser som dagligen och under hela liv fortgående stympar
människor”.
Denna
vanmakt är ungefär densamma oavsett det är partieliter eller ekonomiska eliter
som styr företagen och bestämmer över de anställdas situation. Men vilka
alternativ pekas ut nu när den liberala marknadsekonomin utropat sig som
enväldig härskare över världen och framställs som den enda vägens politik så
snart alternativa idéer förs fram? Vad kommer härnäst för folkliga rörelser?
När vi har
tröttnat på att förvalta våra fonder, välja elbolag och försäkringsbolag och
flyttat runt våra pensionspengar för att få bästa möjliga ränta. När
valfrihetens futtiga instrument för förändring i riktning mot ett socialt och
ekologiskt hållbart samhälle visar sig inte tillnärmelsevis räcka till.
Vilka värden
ska vi samlas kring då för att åstadkomma politisk förändring?
Debatten om huruvida de afghanska tolkar som tjänsgjort hos den svenska ISAF-styrkan ska ges asyl i Sverige eller ej tar sig ibland en del märkliga åkturer in i argumentationssnåren.
Bl.a. ger sig Thomas Gür i dagens SvD in i den debatten med en kolumn betitlad "Asyl till tolkar ett nationellt intresse". Den kan ses som en liten sammanfattning av argumentationen för denna riktade asylrätts självklarhet. Det finns två huvudspår i argumentationen; ett etiskt-humanitärt och ett realpolitiskt som ser till "nationens bästa".
Thomas Gür uppehåller sig mestadels vid det sistnämnda spåret. Exempel från USA och Storbritannien radas upp för att visa, med Gürs ord, hur länder med "politiskt engagemang i omvärlden" skyddat "personer ur lokalbefolkningen som tagit parti för den utländska makten".
Jag uppfattar det som att han vill mena att Sverige borde tillämpa denna princip som är en gammal kolonial strategi (härska och söndra) som fått en nykolonial språkdräkt i terroristjaktens tidevarv. Thomas Gür efterfrågar en "tydlig och systematisk princip om hur utlänningar som bidragit till att skydda vårt lands nationella intressen ska kunna erbjudas skydd i Sverige". Våra lagar som fastställer principer för migrationspolitiken räcker alltså inte till för att täcka upp konsekvenserna av våra utländska militära engagemang? Detta är något ganska nytt i svensk säkerhetspolitik och lite intressant att notera.
I detta resonemang blandar han in Raoul Wallenbergs initiativ att utfärda skyddspass till judar i Budapest under andra världskriget och diverse exempel på konsulära ekonomiska bistånd som kan eller har kunnat delas ut till vissa grupper.Den etiskt-humanitära argumentationen blir svävande runtom den realpolitiska. Ett sorts alibiresonemang.
Det borde väl ändå fungera så här, menar jag, att antingen finns skäl till asyl eller också finns det inte (?).
En lite vidare fråga är ju vad Sverige ansåg sig ha för uppgift i Afghanistan från början? Etiskt-humanitärt skulle nog de flesta officiella förklaringar börja med. Det gör också regeringen i sin officiella förklaring som först och främst framhäver att vi är där för "det afghanska folkets säkerhet" och för övertygelsen att "respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet". Men har förstås med det realpolitiska skälet lite längre ned i ordningen. Enligt den uppfattningen har Sverige engagerat sig i Afghanistan för att förhindra att terrorism och knark inte kommer hit. Det kan diskuteras huruvida en sådan säkerhetspolitisk strategi ger önskat resultat.
Men när vi nu lämnar landet Afghanistan bör det således vara av ett av två skäl, får man förmoda. Antingen för att; a) uppdraget kan anses avklarat och det militära/polisiära våldsmonopolet tryggt kan överlämnas till afghanerna själva, eller b) uppdraget är hopplöst och landet lär falla sönder i krig och kaos oavsett vår militära närvaro.
Om läget är a så kommer tolkarna kunna fortsätta bo i sitt land och kanske fortsätta sitt yrke med civila uppdragsgivare istället och delta i uppbyggandet av sitt sönderslitna samhälle.
Om läget är (eller bedöms bli) b så borde rimligen afghaner generellt sett ha goda möjligheter till asyl i Sverige oavsett om de varit tolkar åt ISAF-styrkan eller inte.
Jag får dock den bestämda känslan och uppfattningen av att Thomas Gürs etiska bekymmer är mycket selektiva och gör halt vid den lilla kontingenten afghanska tolkar. Den mest etiskt riktiga inställningen borde väl istället vara en som överträder den avgränsningen och inkluderar alla afghaner. Eller var det kanske så (som en del av oss misstänkt) att vårt engagemang där enbart motiverades av det realpolitiska skälet och att det etisk-humanitära bara fanns med där som en täckmantel för att ge den militära närvaron ett demokratiskt och humanitärt alibi?
Det vore olyckligt om denna tämligen nya svenska säkerhetspolitiska insatsstrategi får fotfäste och ger upphov till särlagar av Gürs förespråkade modell. Det vore (ytterligare) ett avsteg från just den universella syn på mänskliga fri- och rättigheter som den svenska regeringen anför som skäl för att göra sin militära strövtåg i främmande land från början.
Nu ansöker
Vattenfall om att få bygga en ny kärnkraftsreaktor. Regeringens
energiuppgörelse från 2009 öppnar upp för den möjligheten.
Det öppnar
också upp en gammal kärnkraftsdebatt. Det är i och för sig bra. Våra språkrör i
Miljöpartiet och Vänsterns Sjöstedt har förklarat sig vägra delta i en regering
som bygger kärnkraft. Sossarnas Löfven muttrar måhända på sin kammare och
drömmer om egen majoritet i nästa val. Mönstret känns igen från centerledaren
Fälldins 70-tal då han sprattlade desperat för att rädda sin och partiets heder
i kärnkraftsfrågan vilket slutade med att han tvingades spräcka en
regeringsbildning.
Alliansregeringen
vägrar öppna vägen för en bred överenskommelse med ett ansvarsfullt långsiktigt
energipolitiskt mål. De har sagt sitt i.o.m. den egna energiöverenskommelsen
från 2009 menar de. Åtminstone enligt Moderaternas näringspolitiska talesperson
Jessica Polfjärd.
- Det är
inte aktuellt. Det vi sagt i energiöverenskommelsen är det man har att förhålla
sig till, säger hon till SvD idag.
Vad innebär
då denna överenskommelse? Jo, de befintliga reaktorerna får ersättas med nya
men ägarna får inga statliga bidrag och förväntas stå för eventuella skadestånd
i högre grad än tidigare. Marknadskrafter ska sköta energipolitiken.
Det brukar
ju heta så. Ungefär som för banksektorn. Marknadskrafterna får råda så länge
allt går bra och vinsterna rullar in. När allt går åt fanders kommer de
gråtande till statens famn och söker tröst. Vilket de då kommer att få eftersom
motsatsen skulle innebära en samhällsfara.
Kärnkraft är
nämligen en alltför allvarlig hantering för att lämnas i marknadens skakiga
händer. Säkerheten är förstås en av de aspekter som tummas på när vinsterna ska
maximeras. Skadorna, om katastrofen inträffar, vet bolagen säkerligen om att de
aldrig kan ersätta och att staten därför ändå kommer att stå för kalaset.
Ungefär som banker numera resonerar. I trygg förvissning om detta faktum tas
allt större risker. Vissa skador går dock aldrig att riktigt ersätta. Spåren
från Fukushima och Tjernobyl förskräcker.
Det är emellertid
intressant att notera hur allianspartierna när man kommer ned till kommunal
nivå har en helt annan riskmedvetenhet när det gäller kärnkraften och dess bihanteringar,
som exempelvis uranbrytning. Tidigare i somras gick ett antal kommunalpolitiker
(S, C och M) ut på SvD Brännpunkt och förklarade att uranbrytning hotar att
förstöra deras bygder. De hotade med att använda sin kommunala vetorätt mot
uranbrytning.
”Ingen vill
investera i bygder som riskerar att bli obeboeliga”, utropar undertecknarna.
När
diskussionen förs närmare de människor som berörs blir kärnkraften och dess
sidohanteringar alltid mycket mer obehagligt påträngande. Då förefaller
regeringens energipolitiska laissez-faire alltid mycket mer verklighetsfrämmande
och distanserad.
Det är ju
här och nu framtiden utstakas och att lämna över det ansvaret till
marknadskrafterna känns minst sagt otryggt. För att inte säga samhällsfarligt.
För dem som inte minns Fälldin eller
kanske inte ens vet vem han var finns här ett litet guldkorn ur arkivet: