Svensk neutralitetspolitik 2.0 - Del 2

Jag fortsätter här resonera om svensk neutralitetspolitik. Första delen finns här.

Att neutralitetspolitiken ändå är överspelad i praktiken är ett argument som återkommer titt som tätt i debatten om svenskt NATO-medlemskap. Eftersom vi ändå samarbetar så tätt med NATO kan vi lika gärna gå med i alliansen heter det då. Sant är ju att svensk säkerhetspolitik under längre tid dikterats av NATO:s behov. Själva det faktum att vi idag på allvar sitter och funderar över varför landets försvar är så pass svagt har direkt koppling till den här öppna famnen med vilken Sverige tagit emot amerikanska idéer om en militärdoktrin. En doktrin som byggde på att skapa små, professionella förband som snabbt skulle kunna sättas in i tredje land. Den svenska försvarspolitiken formulerades om under 00-talet från att främst handla om försvar av gränserna till att ”möta hoten mot Sverige i tredje land”.  Invasionförsvaret blev på tio år ett ”insatsförsvar” med vilket menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på sin hemsida, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”, oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”. Det var också därför vi kunde delta i Afghanistan under NATO-flagg. Helt otänkbart under kalla kriget men nu ett led i en anpassning till NATO och för att testa den nya doktrinen och spänna svenska muskler kan tänka. Det svenska värdlandsavtalet är ytterligare ett steg mot fullständig anpassning till NATO. Det har alldeles nyligen övats i denna numera för Försvarsmakten så eftersträvade ”interoperabiliteten” med NATO. Medan det under alla år efter andra världskriget har funnits de som ifrågasatt den svenska neutraliteten i krig så är det idag själva alliansfriheten i fred som bör starkt kunna ifrågasättas. Det kanske till och med är det som är tanken? När vi ändå anpassat oss i så hög grad kan vi lika gärna gå med i alliansen sägs det då. Med all rätt egentligen. I och med värdlandsavtalet har vi egentligen inte längre någon riktig alliansfrihet. Enligt min mening ett misstag. Alliansfriheten ser jag som viktigare att hävda än en framtida neutralitet i krig som ju annars är det som brukat debatteras flitigast. 

En som gör sitt bästa för att visa att neutralitetspolitiken bara var en Potemkin-kuliss under kalla kriget är Mikael Holmström, DN-skribent och författare till boken ”Den Dolda Alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser”. I denna hävdar han att det fanns en dold allians med NATO och att det förekom ett tätt utbyte av information och erfarenheter i synnerhet med dess nordiska medlemmar Norge och Danmark. Han har en hel del material ihopsamlat och det blir lite av en ”overkill”, en anhopning bevis för det vi redan vet. Han gör exempelvis stor sak av att Sverige hade en hemlig plan - som för övrigt blev aktuell att aktiveras när Palme blev mördad - för att sätta försvarsledningen i säkerhet utomlands vid allvarlig kris. En plan för värsta scenariot naturligtvis och enligt min mening mycket rimlig att ha i kassaskåpet för vilken nation som helst, neutral eller ej. Det framkommer också på många ställen i Holmströms bok att de svenska försvarsledarna, och i viss mån lägre befäl som piloter, i många fall tog helt egna beslut utan att förankra dem i den politiska toppen. Delvis för att dessa inte ville veta allt men också för att de hade förtroende för att besluten blev de rätta, givet omvärldsläget och uppkomna situationer. Men det framkommer också att det fanns gränser som inte fick överskridas. Neutralitetspolitiken hade alltså, som jag ser det, en återhållande effekt på militära samarbeten med främmande makt. I den mån de förekom var det dessutom alldeles nödvändigt att hålla dem hemliga. Det var den situation som rådde under kalla kriget. En världspolitisk bipolaritet som under flera decennier hade en alldeles speciell laddning vilket en del kanske glömt idag, i synnerhet de yngre debattörerna.

Så det Holmström hävdar är ju i grunden helt sant, men det problematiska med det kan diskuteras. Alliansfriheten SYFTAR till neutralitet i krig heter det vilket innebär en tämligen lös utfästelse om Sveriges hållning i en krissituation. Varje sådan måste förstås situationsbedömas men förberedelserna inom försvaret måste också givetvis anpassas till en verklig omvärld och en sannolik framtida sådan. Under kalla kriget rådde inte mycket tvivel om hur den såg ut eller skulle kunna komma att se ut. Åtminstone under de senare decennierna. Under andra världskriget rådde förstås helt andra förutsättningar. Den tyska permittenttrafiken genom Sverige var en smärtsam eftergift som självklart bröt mot principen men läget 1940-42 var minst sagt bekymmersamt och eftergiftspolitiken ett nödvändigt ont i ett utsatt läge kan det åtminstone hävdas. Senare under kriget stängde vi den här tyska tågtrafiken och smugglade istället både norska motståndsmän och vapen till dessa över gränsen till Norge. Inte heller det särskilt neutralt och naturligtvis under stort hemlighetsmakeri. Men en moraliskt försvarbar politik i ett läge där annars Hitlers domedag väntade.

De här erfarenheterna tog också regeringen Erlander med sig åren efter kriget. Det kalla krigets förutsättningar och speciella förhållanden hade ännu inte satt sig under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. En tes som Holmström också driver är just att den svenska neutralitetspolitikens formulering har förändrats med tiden. Alldeles efter 2vk betonades alliansfriheten medan neutraliteten i krig inte var skrivet i sten, vilket sedan förändrades så att även neutraliteten i krig, enligt exempelvis Palme, skulle hållas oavsett vilket tryck som sattes på Sverige. Socialdemokraterna tillbakavisade 1950 kommunisternas krav att göra neutraliteten permanent med motivationen att erfarenheten från världskrigen ”bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för neutralitet”, och att ingen regering i fredstid kan ”tilltro sig att närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden”. Detta ser jag som en nyckelmening och som en klok formulering att använda i synen på neutraliteten i dagens debatt. Här lämnas utrymme att laga efter läge och att anpassa politiken så som situationen kräver. Försvaret, uttryckte kung Gustav VI Adolf och statsminister Erlander i en broschyr 1959, ”syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet”. Således förklarade sig inte Sverige för ”permanent neutrala”, det vill säga en förbindelse att vara neutrala i alla framtida konflikter. Mig veterligt är det bara Schweiz som formellt är permanent neutrala.

I juridisk mening är alltså diskussionen om att ta emot hjälp i en krigssituation i princip överflödig. Neutralitetsrätten gäller automatiskt de länder som inte deltar i ett krig. Om vi däremot blir angripna har vi all rätt att hämta hjälp utifrån. Den fredstida neutralitetspolitiken har inte heller många folkrättsliga begränsningar. Den neutrala staten kan i fredstid förbereda sig militärt på det sätt den finner lämpligt. Att anpassa försvaret genom att bygga ut landningsbanor med kapacitet att ta emot vissa typer av främmande staters flygplan är ett exempel. En som forskat mycket i ämnet och har en hel del intressanta reflektioner att tillföra är Rolf H. Lindholm, juris doktor i internationell rätt med neutralitet som specialitet. Däremot får inte neutralt område utgöra bas för krigsoperationer. Värdlandsavtalet har därmed sänkt trovärdigheten för svensk neutralitetspolitik. Främst tänker jag då på den punkt som säger att NATO kan ges tillgång till svenska militärbaser och från dessa få stöd för NATO:s militära operationer. 

Det borde vara minst lika relevant idag som på 1950-talet att hålla fast vid en alliansfrihet syftande till neutralitet i krig men med ett tydligare klargörande att vi om Sverige angrips är fria att agera så som nöden kräver vilket kan betyda att ta emot hjälp utifrån men utan att förbinda sig till från vem hjälpen ska emottas. För vem kan idag förutse exakt vad som händer om 10 år? Hur säkert är det idag att luta sig alltför kraftigt emot EU i ett Europa där högerextrema krafter gör sig alltmer hörda och tar sig in i maktens korridorer? Och räck upp handen den som tycker att Donald Trump verkar vara en trygg garant för freden och en säkerhetspolitisk partner att lita till? Uppenbarligen lyckades inte analytikerna för 15 år sedan när invasionsförsvaret monterades ned till förmån för det insatsförsvar som ”efterfrågades” av NATO och USA. År 1992 formulerades också neutralitetspolitiken om, vilket säkert många har glömt. Istället för alliansfrihet syftande till neutralitet i krig blev det en militär alliansfrihet ”syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara mindre neutrala om konflikten ägde rum längre bort, som i Afghanistan exempelvis. Det kan ju förstås tolkas som en anpassning till ett nytt omvärldsläge men är enligt min mening en olycklig formulering. Vi bör snarast återgå till den tidigare formuleringen som också folkrättsligt är den korrekta.

Vad NATO efterfrågar bör inte utgöra ledstjärna för den svenska politiken. Den bör istället syfta till att till varje pris värna friheten och självständigheten. Och säkerheten för landets invånare. Det sker bäst utan alltför rigida bindningar idag. Det vill säga en strikt alliansfrihet men utan att binda sig för neutralitet i en ännu okänd framtida konflikt. Ungefär så tänker jag mig en återvunnen neutralitetspolitik.

En neutralitetspolitik 2.0 !

Svensk neutralitetspolitik 2.0 – Del 1

Det pågår just nu en intensiv kampanj för att Sverige ska gå med i NATO. Hotet från ryssen pumpas upp till orimliga proportioner och flera riksdagsledamöter – med Liberalen Allan Widman i spetsen – gör gällande att vi kan befinna oss i krig inom bara ett par år. Det är förstås tänkt att framkalla en panik eftersom det svenska invasionsförsvaret under ett tiotal år nedmonterades och nu anses så svagt att det inte ensamt skulle stå emot ett ryskt angrepp ens i en vecka. Det är också vanligt att exemplifiera med Krim. ”Se bara på Krim”, säger Widman med anhang, och tillägger att något liknande mycket väl skulle kunna hända med Gotland. En jämförelse som haltar svårt på båda benen. Om Gotland tillhört Ryssland/Sovjet i över två hundra år, om det bestod av en stor majoritet etniska ryssar eller rysktalande, och om det hyst en stor rysk marinbas, ja då hade jämförelsen förstås varit relevant. Men så är det ju nu inte. Tesen drivs ändå för att skrämma folk att stämma in i lovsången för NATO-medlemskap.

Metoderna är många för att trumma in budskapet. Vi bombarderas dagligen av mediala jättar som DN och SvD med flera med närmast hysteriska varningar för vad Putin kan tänkas hitta på med Sverige. För ett par veckor sedan deltog jag i fredsövningen Åland17 tillsammans med bland andra ett dussintal unga ryssar som hemmavid för en oppositionspolitik mot Putin och ryska staten. Men som här ändå kallas Putin-agenter av de mest hysteriska skribenterna. Övningen anklagades också åtminstone från finskt håll för att vara en ”rysk operation”. En absurd anklagelse för den som var där men som för den oinvigde är omöjlig att bedöma sanningshalten i. Så sås ytterligare tvivel.

Även SvT har samma åsiktsfilter som landets liberala tidningar. Ett exempel som få känner till är den tyska dokumentären om Reagans psykologiska krigföring under kalla kriget. I Danmark fick den titeln ”Reagans hemmelige krig”. Den har köpts in av SvT men får inte visas. Vad är det då som danska, tyska och franska tv-tittare får veta men som svenskar inte tål? Jo, filmen påvisar – bland annat genom intervjuer med amerikanska militärbefäl – att huvuddelen av ubåtskränkningarna av svenska vatten under 1980-talet utfördes av NATO-ubåtar. Det kan alltså inte uteslutas att de kränkningar, i den mån de alls förekommit, som skett på senare år också de handlat om NATO-farkoster. Veta kan vi ju inte riktigt men det är uppenbart känsligt att rubba bilden av rysshotet. Det är den vi ska ha på näthinnan och den får inte bli suddig.

Ytterligare en metod är att ständigt hävda att ryssarna rustar upp och därför utgör ett allt större hot mot världen och Sverige i synnerhet. Vad som då glöms bort är att den tidigare så starka sovjetiska armén, flottan och flygvapnet under tio år efter murens fall befann sig i fritt fall. Kanske främst symboliserat av den enorma ubåtskyrkogården i Murmansk där rostiga skrov skaver vid varandra i långa rader. Efter 2003 har det skett en upprustning men från en nivå där den militära kapaciteten varit reducerad till en regional styrka utan globala ambitioner. Fortfarande är den ryska militärbudgeten bara 10 % av den amerikanska. Jämfört med NATO-medlemmarnas sammanlagda militära budgetar ligger siffran på knappt 8 %. Det är alltså en relevant fråga vem som bör vara rädd för vem? Att Ryssland i det här läget skulle gå på offensiven förefaller tämligen osannolikt. Ryssland idag är inte Sovjet då. Vid slutet av 1940-talet hade Sovjet fyra gånger så många soldater i Europa än Västländerna. Under hela kalla kriget var Sovjet/Warszawapakten numerärt överlägsna i konventionella styrkor, även vad gäller antal flygplan och ubåtar. Man vill gärna få oss att tro att det här beskriver dagens styrkeförhållande mellan Ryssland och NATO. Vilket alltså är så långt från verkligheten man kan komma.

En annan metod är att ifrågasätta den svenska neutralitetspolitiken. De senaste tjugo årens svenska regeringar och försvarschefer har förvisso gjort sitt bästa för att bekräfta den här tesen men den innehåller också uppfattningen att neutralitetspolitiken var ett falskspel som dolde att vi ändå tagit ställning och hade tätt samarbete med NATO. Detta stämmer förvisso till ganska stora delar, men det är också en viss skillnad på alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Jag vill påstå att de svenska regeringarna har lagat efter läge som det heter. Det är väl också så det måste fungera. En bedömning av läget och hur detta begränsar den svenska förmågan att efterfölja neutralitetsprincipen. Under andra världskriget var ju varken den tyska permittenttrafiken eller de norska motståndsmännens trafik över gränsen särskilt väl överensstämmande med denna. Även under kalla kriget var vi tvungna att förhålla oss till att Sovjetunionen fanns och att anpassa försvarsförmågan efter det. Den utveckling som vi nu ser är, menar jag, mer av en anpassning till USA:s och NATO:s intressen, vilket är något annat. Det som egentligen behövs är en mer självständig politik och striktare alliansfrihet.

Vi talar oftast om hotet från Ryssland men vad jag ser främst är ett Ryssland som känner sig hotat. Oavsett om vi tycker att det är ett reellt hot eller inbillat så är det en realitet att förhålla sig till. Att i det läget ytterligare närma oss NATO eller rentav gå med i alliansen spär bara på den känslan och bidrar till en ökad kapprustning och stegrad spänning i vårt närområde. Det som krävs är istället en seriös debatt om svensk säkerhetspolitik utan alarmism om Putin. Hur ska ett svenskt försvar se ut? Kan vi vara fortsatt alliansfria och hur ska i så fall neutralitetspolitiken formuleras?

Mer om det i nästa inlägg.

NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.

Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner.