Svensk neutralitetspolitik 2.0 - Del 2

Jag fortsätter här resonera om svensk neutralitetspolitik. Första delen finns här.

Att neutralitetspolitiken ändå är överspelad i praktiken är ett argument som återkommer titt som tätt i debatten om svenskt NATO-medlemskap. Eftersom vi ändå samarbetar så tätt med NATO kan vi lika gärna gå med i alliansen heter det då. Sant är ju att svensk säkerhetspolitik under längre tid dikterats av NATO:s behov. Själva det faktum att vi idag på allvar sitter och funderar över varför landets försvar är så pass svagt har direkt koppling till den här öppna famnen med vilken Sverige tagit emot amerikanska idéer om en militärdoktrin. En doktrin som byggde på att skapa små, professionella förband som snabbt skulle kunna sättas in i tredje land. Den svenska försvarspolitiken formulerades om under 00-talet från att främst handla om försvar av gränserna till att ”möta hoten mot Sverige i tredje land”.  Invasionförsvaret blev på tio år ett ”insatsförsvar” med vilket menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på sin hemsida, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”, oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”. Det var också därför vi kunde delta i Afghanistan under NATO-flagg. Helt otänkbart under kalla kriget men nu ett led i en anpassning till NATO och för att testa den nya doktrinen och spänna svenska muskler kan tänka. Det svenska värdlandsavtalet är ytterligare ett steg mot fullständig anpassning till NATO. Det har alldeles nyligen övats i denna numera för Försvarsmakten så eftersträvade ”interoperabiliteten” med NATO. Medan det under alla år efter andra världskriget har funnits de som ifrågasatt den svenska neutraliteten i krig så är det idag själva alliansfriheten i fred som bör starkt kunna ifrågasättas. Det kanske till och med är det som är tanken? När vi ändå anpassat oss i så hög grad kan vi lika gärna gå med i alliansen sägs det då. Med all rätt egentligen. I och med värdlandsavtalet har vi egentligen inte längre någon riktig alliansfrihet. Enligt min mening ett misstag. Alliansfriheten ser jag som viktigare att hävda än en framtida neutralitet i krig som ju annars är det som brukat debatteras flitigast. 

En som gör sitt bästa för att visa att neutralitetspolitiken bara var en Potemkin-kuliss under kalla kriget är Mikael Holmström, DN-skribent och författare till boken ”Den Dolda Alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser”. I denna hävdar han att det fanns en dold allians med NATO och att det förekom ett tätt utbyte av information och erfarenheter i synnerhet med dess nordiska medlemmar Norge och Danmark. Han har en hel del material ihopsamlat och det blir lite av en ”overkill”, en anhopning bevis för det vi redan vet. Han gör exempelvis stor sak av att Sverige hade en hemlig plan - som för övrigt blev aktuell att aktiveras när Palme blev mördad - för att sätta försvarsledningen i säkerhet utomlands vid allvarlig kris. En plan för värsta scenariot naturligtvis och enligt min mening mycket rimlig att ha i kassaskåpet för vilken nation som helst, neutral eller ej. Det framkommer också på många ställen i Holmströms bok att de svenska försvarsledarna, och i viss mån lägre befäl som piloter, i många fall tog helt egna beslut utan att förankra dem i den politiska toppen. Delvis för att dessa inte ville veta allt men också för att de hade förtroende för att besluten blev de rätta, givet omvärldsläget och uppkomna situationer. Men det framkommer också att det fanns gränser som inte fick överskridas. Neutralitetspolitiken hade alltså, som jag ser det, en återhållande effekt på militära samarbeten med främmande makt. I den mån de förekom var det dessutom alldeles nödvändigt att hålla dem hemliga. Det var den situation som rådde under kalla kriget. En världspolitisk bipolaritet som under flera decennier hade en alldeles speciell laddning vilket en del kanske glömt idag, i synnerhet de yngre debattörerna.

Så det Holmström hävdar är ju i grunden helt sant, men det problematiska med det kan diskuteras. Alliansfriheten SYFTAR till neutralitet i krig heter det vilket innebär en tämligen lös utfästelse om Sveriges hållning i en krissituation. Varje sådan måste förstås situationsbedömas men förberedelserna inom försvaret måste också givetvis anpassas till en verklig omvärld och en sannolik framtida sådan. Under kalla kriget rådde inte mycket tvivel om hur den såg ut eller skulle kunna komma att se ut. Åtminstone under de senare decennierna. Under andra världskriget rådde förstås helt andra förutsättningar. Den tyska permittenttrafiken genom Sverige var en smärtsam eftergift som självklart bröt mot principen men läget 1940-42 var minst sagt bekymmersamt och eftergiftspolitiken ett nödvändigt ont i ett utsatt läge kan det åtminstone hävdas. Senare under kriget stängde vi den här tyska tågtrafiken och smugglade istället både norska motståndsmän och vapen till dessa över gränsen till Norge. Inte heller det särskilt neutralt och naturligtvis under stort hemlighetsmakeri. Men en moraliskt försvarbar politik i ett läge där annars Hitlers domedag väntade.

De här erfarenheterna tog också regeringen Erlander med sig åren efter kriget. Det kalla krigets förutsättningar och speciella förhållanden hade ännu inte satt sig under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. En tes som Holmström också driver är just att den svenska neutralitetspolitikens formulering har förändrats med tiden. Alldeles efter 2vk betonades alliansfriheten medan neutraliteten i krig inte var skrivet i sten, vilket sedan förändrades så att även neutraliteten i krig, enligt exempelvis Palme, skulle hållas oavsett vilket tryck som sattes på Sverige. Socialdemokraterna tillbakavisade 1950 kommunisternas krav att göra neutraliteten permanent med motivationen att erfarenheten från världskrigen ”bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för neutralitet”, och att ingen regering i fredstid kan ”tilltro sig att närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden”. Detta ser jag som en nyckelmening och som en klok formulering att använda i synen på neutraliteten i dagens debatt. Här lämnas utrymme att laga efter läge och att anpassa politiken så som situationen kräver. Försvaret, uttryckte kung Gustav VI Adolf och statsminister Erlander i en broschyr 1959, ”syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet”. Således förklarade sig inte Sverige för ”permanent neutrala”, det vill säga en förbindelse att vara neutrala i alla framtida konflikter. Mig veterligt är det bara Schweiz som formellt är permanent neutrala.

I juridisk mening är alltså diskussionen om att ta emot hjälp i en krigssituation i princip överflödig. Neutralitetsrätten gäller automatiskt de länder som inte deltar i ett krig. Om vi däremot blir angripna har vi all rätt att hämta hjälp utifrån. Den fredstida neutralitetspolitiken har inte heller många folkrättsliga begränsningar. Den neutrala staten kan i fredstid förbereda sig militärt på det sätt den finner lämpligt. Att anpassa försvaret genom att bygga ut landningsbanor med kapacitet att ta emot vissa typer av främmande staters flygplan är ett exempel. En som forskat mycket i ämnet och har en hel del intressanta reflektioner att tillföra är Rolf H. Lindholm, juris doktor i internationell rätt med neutralitet som specialitet. Däremot får inte neutralt område utgöra bas för krigsoperationer. Värdlandsavtalet har därmed sänkt trovärdigheten för svensk neutralitetspolitik. Främst tänker jag då på den punkt som säger att NATO kan ges tillgång till svenska militärbaser och från dessa få stöd för NATO:s militära operationer. 

Det borde vara minst lika relevant idag som på 1950-talet att hålla fast vid en alliansfrihet syftande till neutralitet i krig men med ett tydligare klargörande att vi om Sverige angrips är fria att agera så som nöden kräver vilket kan betyda att ta emot hjälp utifrån men utan att förbinda sig till från vem hjälpen ska emottas. För vem kan idag förutse exakt vad som händer om 10 år? Hur säkert är det idag att luta sig alltför kraftigt emot EU i ett Europa där högerextrema krafter gör sig alltmer hörda och tar sig in i maktens korridorer? Och räck upp handen den som tycker att Donald Trump verkar vara en trygg garant för freden och en säkerhetspolitisk partner att lita till? Uppenbarligen lyckades inte analytikerna för 15 år sedan när invasionsförsvaret monterades ned till förmån för det insatsförsvar som ”efterfrågades” av NATO och USA. År 1992 formulerades också neutralitetspolitiken om, vilket säkert många har glömt. Istället för alliansfrihet syftande till neutralitet i krig blev det en militär alliansfrihet ”syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara mindre neutrala om konflikten ägde rum längre bort, som i Afghanistan exempelvis. Det kan ju förstås tolkas som en anpassning till ett nytt omvärldsläge men är enligt min mening en olycklig formulering. Vi bör snarast återgå till den tidigare formuleringen som också folkrättsligt är den korrekta.

Vad NATO efterfrågar bör inte utgöra ledstjärna för den svenska politiken. Den bör istället syfta till att till varje pris värna friheten och självständigheten. Och säkerheten för landets invånare. Det sker bäst utan alltför rigida bindningar idag. Det vill säga en strikt alliansfrihet men utan att binda sig för neutralitet i en ännu okänd framtida konflikt. Ungefär så tänker jag mig en återvunnen neutralitetspolitik.

En neutralitetspolitik 2.0 !