Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt
Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I
och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från
Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av
Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag
där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska
försvaret under året som kommer.
Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt
invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en
ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora”
som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land,
utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller
detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva
för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra
världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot
Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska
gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge
förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet.
Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan
från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås
tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla
utländska ockupationsmakter.
Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas
deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år.
Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala
försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder
och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar.
Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte
helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot
från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära
nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska
betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt
förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där
betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.
När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att
alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar
för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de
tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i
praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett
medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då
dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen
är.
”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD
ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger
till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om
informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och
gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.
I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så
fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och
press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand
på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av
internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra
internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat
sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även
Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward
Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian,
hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till
USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed
delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot.
Neutraliteten har vi redan övergett i och med
EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att
det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett
svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger
alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att
ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad
som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska
stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att
fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det
skäl att undra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar