onsdag 2 september 2015

NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.


Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 



1 kommentar:

  1. Thanks for sharing, nice post! Post really provice useful information!

    Giaonhan247 chuyên dịch vụ mua vòng tay pandora từ dịch vụ order hàng mỹ hay nhận mua nước hoa pháp từ website nổi tiếng hàng đầu nước Mỹ mua hàng ebay ship về VN uy tín, giá rẻ.

    SvaraRadera