Ukrainas motståndsvilja i siffror – en bild av splittring

 

Världens ledare tävlar nu om att uttala stöd för Ukraina och det ukrainska folket och om att skicka vapen till landet för att användas mot tänkta ryska invasionsstyrkor. Många har också betonat hur motståndsvilliga ukrainarna är. Jag har själv utgått ifrån att en majoritet av det ukrainska folket på ett eller annat sätt skulle motsätta sig en rysk invasion.

Igår genomfördes också i Ukraina vad president Zelenskij proklamerade som en ”Day of Unity” med flaggresningar och nationalsång på olika platser i landet. En demonstration av folkets enighet mot det ryska hotet.

Bild: Ukrainian Presidential Press Office (AP). President Zelenskij sjunger nationalsång på "Enighetsdagen".

En färsk opinionsundersökning visar emellertid tämligen uppseendeväckande siffror om man betänker vad de betyder.

Det är the Kyiv International Institute of Sociology som genomfört undersökningen vars resultat överraskar och stämmer till eftertanke. I nätversionen av publikationen the Kyiv Independent beskrivs resultatet däremot enligt följande:

”Poll: Majority of Ukrainians will actively resist further Russian invasion”.

När man tittar närmare framgår snabbt att detta är en sanning med modifikation.

Frågan som institutet ställt till respondenterna (OBS här att invånare i Krim och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk inte deltagit) lyder enligt följande:

"In the event of an armed intervention by Russia in your city or village, would you take any action and if "yes", which ones?"

När frågan ställdes i december 2021 blev frågan besvarad med ja av 50,2 % av de tillfrågade vilket nu har stigit till 57,5 %. Det är alltså en majoritet som svarat att de skulle agera på något sätt, men ingen överväldigande majoritet. De som kunde tänka sig att bjuda väpnat motstånd utgjorde 37,3 % medan 25 % hellre deltog i civilt motstånd.

Bland dem som inte säger sig vilja bjuda motstånd har 12,4 % sagt att de skulle söka sig till en säkrare region medan 7,5 % skulle ta sig utomlands. Den största gruppen är dock de som inte skulle göra något alls. Den utgör 17,9 % av de tillfrågade.

Regionala skillnader är också stora. I västra Ukraina är det 72,2 % som vill göra någon form av motstånd medan motsvarande siffra i östra Ukraina är 30,5 %. Det är dessutom en minskning sedan december-undersökningen. Då är alltså inte de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk inräknade och inte heller Krim, vilket sammanlagt handlar om drygt tio procent av landets befolkning.

OM Ukraina nu fortfarande räknar in dessa områden som ukrainska? Det gör de ju i alla möjliga sammanhang, men ibland får man intrycket att befolkningen i dessa områden inte räknas in i kalkylen, endast landområdet.

När president Macron nyligen föreslog för ukrainska presidenten Zelenskij att han borde inleda dialog med de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk avfärdades detta som en eftergift för ett ryskt narrativ om konflikten i östra Ukraina som en intern historia. Enligt Ukraina är det Ryssland som invaderat och ockuperar dessa självutnämnda republiker och någon intern konflikt vill man således inte höra talas om.

Enligt min mening är just det ett av de största hindren för en fredlig lösning för Donetsk och Luhansk. Befolkningen där har de facto andra uppfattningar och värderingar än vad som dominerar i västra delarna av landet. Ryssland uppmuntrar och förstärker en del av de här uppfattningarna naturligtvis men de finns där och de fanns där från början 2014 efter Euromajdan och de bubblade över i väpnat motstånd efter mordbranden i Odessa i maj 2014 då Euromajdan-anhängare brände ned fackföreningshuset i Odessa med åtminstone 48 dödsoffer som följd, antingen innebrända eller ihjälslagna när de hoppat från fönster, alternativt ihjälklubbade av Euromajdan-anhängarna utanför.

Så länge den ukrainska regeringen och presidenten ignorerar befolkningen i Donbass och deras sätt att värdera och resonera så kommer motståndsviljan mot Kiev att förbli större än mot Ryssland. Vem minns nu (eller tog ens notis om) de som ställde sig framför ukrainska tanks i Kramatorsk och Mariupol och andra ställen i Donbass och bad soldaterna vända hem till kasernerna? Det var vanligt folk boende i Donbass. Händelserna skildrades på plats av framför allt Vice News som var bland få filmande journalister som rörde sig fritt i området då och som lyckades fånga stämningarna på båda sidor. Att det rörde sig om en intern konflikt till att börja med råder inget tvivel om, oavsett hur den sedan utnyttjades och förstärktes av ryska krafter.

Om detta må man ju tycka vad man vill men går inte att bortse ifrån om man vill nå en lösning som kan accepteras av alla inblandade. Ukraina kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som att Donbass är som vilken annan ukrainsk region som helst. Ska den återbördas för gott med Ukraina måste befolkningen följa med. Det kräver att det ukrainska styret tar hänsyn till deras röst och är beredda till kompromisser och inte bara skicka tanks och nya trupper. Det är, som ITV-reportern i ett av klippen nedan säger: ”[…] a curious way to persuade ordinary people they have a future within Ukraine”

Youtube-klipp för den som glömt upprinnelsen till dagens läge och tvivlar på om det verkligen finns en intern konflikt och diametralt motsatta narrativ:

Channel 4 rapport från Donetsk den 23 februari, alldeles efter att Janukovytj flytt landet och Euromajdan-demonstrationen lett till ett maktskifte i Kiev.

Ukrainska trupper i Slovjansk ger upp sina vapen och andra förband gör halt utanför Kramatorsk, Vice News i april 2014.

Protester i Donetsk, ont blod rörts upp av Odessa-mordbranden, Vice News 6 maj 2014.

Strider i Mariupol rör upp ilska hos befolkningen (ITV-rapport 10 maj 2014).

Segerdagen 9 maj i Donetsk och reaktioner i Mariupol på sammandrabbningarna med ukrainska Nationalgardet, Vice News 11 maj 2014.