FINLANDS PRESIDENTER – Del 12. Mauno Henrik Koivisto

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen. Det tionde om J.K. Paasikivi. Det elfte om Urho Kekkonen.

Detta inlägg som handlar om Mauno Koivisto blir därmed också det sista inlägget i denna serie. Hoppas de har gett en större inblick i den finländska historien och vad som format vårt kära östra grannland.

Det kan dock vara värt att nämna vilka som följt som presidenter efter Koivisto:

Koivisto efterträddes av Martti Ahtisaari (1937-) som tillträdde 1 mars 1994 och frånträdde 1 mars 2000. Ahtisaari efterträddes av Tarja Halonen (1943-) som tillträdde 1 mars 2000 och frånträdde 1 mars 2012. Halonen efterträddes av Sauli Niinistö (1948-) som tillträdde 1 mars 2012 och som återvaldes 2018 och sitter alltjämt om ingenting oförutsett händer åtminstone fram till nästa presidentval år 2024. Kanske blir då De Grönas Pekka Haavisto nästa president i raden? Han har i vart fall i nuläget de högsta popularitetssiffrorna. Men det är förstås långt kvar till nästa val. Mycket kan hända.

Kekkonen efterträddes av Mauno Koivisto (1923-2017) som tillträdde 27 januari 1982 och frånträdde 1 mars 1994.

En barndom fylld av arbete

Mauno Koivisto föddes i Åbo 1923 som son till en skeppstimmerman och en sömmerska. Mamman dog när Mauno var tio år och familjen fick vänja sig vid enkla förhållanden. Fadern och tre barn (en lillasyster och en storebror) bodde på 30 kvm i ett hällrum i Åbo. Han talade i inofficiella sammanhang på en färgstark Åbo-dialekt, men höll oftast tillbaka den i offentliga uttalanden. Han blev också strängt religiöst uppfostrad och flitig och arbetsam redan som pojke. Under barn- och ungdomsåren hade han, därtill av nöden tvungen, flera olika arbeten; hjälpreda i bowlinghall, springpojke, snickarlärling, nitarassistent på Vulcanvarvet och på Pääskyvuoris bombfabrik innan Vinterkriget.

Unge Mauno var också frivillig brandman (mycket vanligt i Finland och frivilliga brandkårens hus står i snart sagt varje by) redan i 16-årsåldern och anmälde sig 1941 frivillig till fronttjänst som sådan, men kommenderades året därpå till ett jägarkompani och deltog i många av Fortsättningskriget strider. Han har själv beskrivit det som ”ett litet helvete fyllt av hett rivande stål och eld” och var en erfarenhet som han inte önskade någon annan människa (Nars s 29). Systern har berättat hur han länge var inbunden och tyngd av upplevelserna i kriget och brottades med samvetskval över dem han dödat.

Efter kriget och början på en politisk karriär

Under senare delen av 1940-talet skrev han kolumner för socialdemokratiska tidningen Sosialisti under signaturen Puumies (Trämannen). Medlem av Socialdemokraterna, SDP, blev han 1948 och engagerades som strejkbrytare då kommunisterna, påhejade av Sovjet, inlett en rad strejker för att försöka fälla den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den kommunistiska tidningen Uusi Päivä (Ny Dag) kallade honom ”Finlands strejkbrytare No 1” (Nars s 37). I sina politiska memoarer, Linjan vetoa, berättar Koivisto om hur socialdemokraterna systematiskt bearbetade arbetsplatser under åren 1945-48 för att hindra de sovjetstödda kommunisterna att få kontroll över fackförbunden. Finlands relativa självständighet under VSB-fördragets tidevarv kanske säkerställdes där och då? (Häikiö s 223).

Samtidigt som han arbetade i Åbo hamn studerade han vid Åbo Universitet och skrev på sin doktorsavhandling i statsvetenskap. Han hann också med att vara föreståndare för Åbo hamnkontor 1948-51 och sedan folkskollärare 1951-53.

Koivisto var alltså socialdemokrat men tog enligt egen utsago inte till sig ett ”det marxistiska tänkesättet” (Nars s 44) och var ingen större vän av socialisering. Han fick ofta frågan om han var socialist eller inte, men gled oftast undan frågan. Bland annat med att kontra med att säga att han inte var ”marxistisk socialist”. Troligen försökte han säga att han var reformist men undvek att använda benämningen socialist.

Karriären som politiker förde honom hur som helst till ett antal olika befattningar: Åbo stads yrkesvägledare 1954-57, medlem av stadsfullmäktige i Åbo 1957, direktör i Arbetarsparbanken i Helsingfors 1958-59, VD i Arbetarsparbanken i Helsingfors 1959-67, finansminister 1966-67, statsminister 1968-70, ordförande i direktionen för Finlands Bank 1968-82, finansminister och ställföreträdande statsminister 1972 och statsminister 1979-82 innan han blev president 1982.

Den optimistiske pessimisten

”Karismatisk, begåvad, modig, energisk och humoristisk. Krigsveteran och försvarsmaktens överbefälhavare. En anspråkslös man med låg profil. Statsman. Det var Mauno Koivistos kännetecken” (Nars s 11). Så inleder Kari Nars sin bok om Mauno Koivisto. Författaren var god vän med Koivisto som var hans chef och arbetskamrat i Finland bank (jmf Riksbanken). Naturligtvis är hans beskrivning färgad av detta förhållande. Kari Nars beundrade och tyckte om sin före detta kollega, det är tydligt. Han var ”kritisk och skeptisk”, lovade sällan eller aldrig någonting men blev, enligt Nars, bara populärare ju mer han berättade om ”tråkiga saker” eller ”förutspådde en dyster framtid” (Nars s 12).

Han gjorde sig känd som en ärlig hedersman, utan skandaler eller fräna utspel. Respektingivande men också respektfull. Så blev han med tiden en populär landsfader. Återhållsam var han emellertid också med beröm till medarbetare och lär inte ha haft en stor vänkrets.

Koivisto höll en låg profil och var inte en man av stora ord. Enligt Nars en insikt i den finska folksjälen som han menar bär på ett lätt masokistiskt drag och yttrar sig i ett värdesättande av ”anspråkslöshet, en smula pessimism, till och med dysterhet” (Nars s 38 & 39). Han lär själv ha sagt att han som regel räknat med att det sämre alternativet skulle besannas (Nars s 40).

Ett annat citat som säger en del är: ”Man bör säga så litet som möjligt, men just så mycket som nödvändigt” (Nars s 51). Eller detta: ”Profilen kan inte höjas om den hela tiden är hög. Därför måste profilen huvudsakligen hållas låg” (Nars s 63). Han gav inte heller gärna intervjuer. På så sätt behövde han ju inte avslöja så mycket av det som rörde sig i tankarna, gissar jag. Liksom Mannerheim visste han värdet av att vara otillgänglig. Han ska exempelvis ha sagt att: ”Man skall aldrig förklara, om man kan undvika förklaringar, och dem skall man undvika med alla medel” (Nars s 112).

Hans relation till pressen var för övrigt lika dubbeltydig som hans humor. Hans kluriga uttalanden och underfundiga karisma gjorde honom till något av pressens favorit medan han själv kallade journalister för ”lämlar” som ofta sprang åt samma håll (Nars s 111).

Stabilitet var ett annat nyckelord förknippat med Koivisto. Vilket bland annat innebar att han inte ville ha för mycket av det ena eller andra; inte för stora lönehöjningar, inte för stora skattesänkningar eller höjningar, för stora ekonomiska utsvävningar etc. Han tyckte inte heller att alltför mycket makt skulle ligga i en enda persons händer, därav ambitionen att begränsa presidentens makt. Maktbasen skulle vara bred och besluten väl förankrade på så många händer som möjligt.

Sparsam, på gränsen till snål, var han också. Kanske en följd av barndomens knapphet under depressionens 1930-tal? Kari Nars beskriver hur han alltid hade utgångna skor, även som chef för Finlands bank. Han lär också ha använt sina blyertspennor till sista stumpen och fick därför en gång ett förlängningsstycke i gåva (Nars s 94). På ett sätt en perfekt man för jobbet som chef för riksbanken (?).

Typiskt nog var han en försiktig general som inte var särskilt förtjust i tvärsäkra framtidsprognoser, exempelvis som chef för Finlands bank, och ska en gång ha sagt att; ”I världen finns det två slags ekonomiska prognosmakare: sådana som inte vet, och sådana som inte vet att de inte vet” (Nars s 75). Koivisto påpekade också ofta och gärna att det inte finns något ”rätt” sätt att ta itu med politiska problem. Bara en mängd alternativ som alla har ”sina bra respektive dåliga sidor”, säger han exempelvis i sin bok Den ryska idén (Koivisto s 246). Han har ju en poäng här men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det också är ett smart sätt att slingra sig ur kritik mot egna beslut han tagit.

Sin pessimistiska optimism sträckte sig inte mycket längre än till det lakoniska favorituttrycket: ”Nog skall det ordna sig” (fi/Kyllä se siitä) (Nars s 89).

Koivistos humor

Nars beskriver Koivisto som en mycket humoristisk man som var mästare på att ”trolla fram välfunna visdomsord, historier och anekdoter” (Nars s 13). Han ska ha gillat brittisk underfundig och ”mångtydig” humor. Själv tänker jag (och inte bara jag) att den ibland övergick till en otydlighet och dunkelhet. Vissa uttalanden som Nars ger som exempel på som ”bevingade ord” är i det närmaste obegripliga eller i vart fall förbryllande och i behov av tolkning eller förklaringar. Kanske var de mer begripliga för samtidens uttolkare eller i en viss kontext? Men vad betyder exempelvis det här?:

”Man skall aldrig bygga ett hus med bara ett hörn på berget”

Eller:

”Så mycket måste man röra på sig att motståndarna är rädda för att halka på sin egen avföring”

(Nars s 82 resp. 83)

Eller det lite överkluriga:

”Att dämpa en högkonjunktur är alltför tidigt tills det är alltför sent” (Nars s 64).

Det här med mångtydigheten var ett av hans främsta kännetecken och han förklarade själv när frågan kom upp att; ”Jag försöker inte medvetet förbrylla människorna, men jag uttrycker mig gärna mångtydigt, om det är möjligt – och det finska språket passar väl för detta ändamål” (Nars s 67).

Den underfundiga humorn träffade ibland helt rätt dock och löste kniviga situationer för honom inför press och politiska motståndare. Vid ett tillfälle, när han försökte slingra sig ur en svår fråga angående det då (1968) känsliga ämnet Finlands förhållande till EEC (föregångare till EU), avslutade han med:

”Hoppas att jag kunnat uttala mig tillräckligt oklart” (Nars s 66).

Ett annat exempel på detta var när han anklagades för sitt ansvar för den ekonomiska krisen som inträffade under hans presidentskap i början av 1990-talet, men vände på steken i sin replik: ”Samma konstaterande kan också sägas omvänt, eller att allt detta inträffade under den tid, då jag inte var statsminister, finansminister eller Finlands Banks chefdirektör” (Nars s 121).

En som inte uppskattade Koivistos svårgripbara uttalanden var president Urho Kekkonen. Han skrev 1980 i sin dagbok: ”Man får aldrig reda på vad Koivisto menar, och vad han har i kikaren” (Nars s 69). Det måste förstås ha irriterat Kekkonen som gärna ville veta allt om sina politiska motståndare och gärna skaffa en hållhake på dem. De sägs dock ha respekterat varandra och var enligt Koivisto själv, trots många politiska gräl, ”goda kamrater” (Nars s 70).

En populär president

Koivisto var bland annat finansminister, statsminister innan han valdes till president den 27 januari 1982. Då hade han dessutom i egenskap av statsminister redan fungerat som tillförordnad president en tid, då företrädaren president Urho Kekkonen avgått av hälsoskäl året innan.

Redan på 1970-talet var han en av Finlands populäraste politiker. Enligt Meinander för att han dels var krigsveteran, vilket sågs som tecken på att han patriot och en garanti för att han skulle försvara landets intressen gentemot Sovjet. Å andra sidan var det viktig för honom i valkampanjen inför valet 1982 att visa sin vilja att fortsätta på Paasikivi-Kekkonenlinjen (Meinander b s 265). ”Bakom kulisserna sändes andra signaler”, säger Meinander, vilket ledde till rekordmånga högerröster för den socialdemokratiske Koivisto (Meinander b s 266).

Just Kekkonen hade han många duster med redan i början av 1970-talet och utkämpade 1979-81 en hård strid som socialdemokratisk statsminister med de i koalitionsregeringen sittande centerpartistiska ministrarna. Koivisto hade med andra ord en ganska kritisk syn på Kekkonen och tyckte att hans politiska handlingsmönster visade hur makt korrumperar (Meinander b s 279). Koivistos motto var stabilitet och demokrati, ingendera föregångaren Kekkonens bästa grenar avseende inrikespolitiken åtminstone. Kekkonen hade inte ”för vana” att föra diskussioner med regeringar över huvud taget, menar Koivisto själv i en av sina böcker (Koivisto b s 142). Han fortsätter med att vidhålla att han inte kan dra sig till minnes att han själv en enda gång under sina fyra år som statsminister diskuterade ”djupt principiella politiska frågor” med president Kekkonen (Ibid). Kekkonen hade inte heller för vana att föra dialog med sina regeringar utan ”behöll sitt vetande för sig själv och handlade egensinnigt”, enligt Koivisto själv (Koivisto b s 144). Utrikespolitiken ville Kekkonen helst sköta helt själv, fortsätter han. Han såg utrikesministeriet som sitt eget och utrikesministern var ibland bara i vägen för honom (Koivisto b s 145).

Koivistos gärning som president utmärker sig bland annat av att han, säkerligen i motsats till de flesta presidenter, stärkte parlamentarismen och beskar presidentens stora maktbefogenheter. Han var av uppfattningen att landet skulle ledas av regeringen och inte av presidenten och försökte begränsa den överbetonade presidentmakt som kännetecknade Kekkonens era. Medan Kekkonen lät ombilda regeringar stup i kvarten höll sig Koivisto helst till majoritetsregeringar och lät dem sitta mandatperioden ut. Koivistos ämbetsperiod som president innebar en klar förändring jämfört med Kekkonens era också i fråga om regeringssammansättningarna. Såväl Samlingspartiet som Finlands landsbygdsparti och Kristliga Förbundet, vilka under Kekkonens två sista årtionden varit bannlysta från regeringsarbetet, fick nu ta plats i regeringen (Häikiö s 225). Koivisto läxade hellre upp en regering som inte presterade än upplöste den. Vid ett tillfälle när Finland sjunkit som lägst i 1990-talets depression lär han ha gjort just detta och förklarat, på sitt underfundigt humoristiska vis, att han ”var tvungen att försvara regeringen mot sig själv” (Nars s 114).

Enligt Henrik Meinander hände det dock väldigt lite med landets utrikespolitik under Koivistos presidentskap (Meinander a s 449). En lite märklig slutsats som motsägs på flera håll och åtminstone ytligt sett inte håller streck. Men kanske var det framför allt omvärlden som förändrades?

Koivistos tre lägen i relationerna till Sovjetunionen/Ryssland

Koivisto behärskade ryska och var väl inläst på rysk historia och litteratur vilket säkerligen var till stor hjälp i förståelsen av samtalen med sina ryska motparter och deras sätt att tänka. Han var också mycket mån om att upprätthålla goda kontakter med Sovjetunionen och gjorde sitt första statsbesök som president i Moskva och inte till Sverige som brukligt. Han var emellertid långt mer restriktiv i sitt fraterniserande med de ryska ledarna än Kekkonen varit. Koivisto fraterniserade över huvud taget väldigt lite, kan man säga. Under hans presidentskap genomgick också Sovjetunionen en omstörtande omvälvning under Gorbatjovs perestrojka och glasnost och det totala sammanbrottet 1991. Genomgående hanterade han, enligt egen utsago, relationerna österut mer enligt Paasikivis linje än Kekkonens (Meinander a s 463). Det mest centrala i utrikespolitiken, har han skrivit, är att ”upprätthålla god grannsämja, hålla sig utanför stormaktskonflikterna och främja en fredlig utveckling överallt” (Koivisto a s 18).

Det var egentligen tre helt olika lägen i kalla kriget som Koivisto kom att hantera. Vid tillträdet som president 1982 fram till Gorbatjovs tillträde som partichef i sovjetiska kommunistpartiet 1985 var USA och Sovjet inne i en upprustning av aldrig tidigare skådat slag, Sovjet förde krig i Afghanistan och läget var minst sagt spänt mellan öst och väst. USA och flera västländer hade bojkottat OS i Moskva 1980 och Sovjet och flera andra lydstater bojkottade Los Angeles OS 1984 som svar på tal. Efter 1985 när Gorbatjov började göra verklighet av sina idéer om glasnost och perestrojka kom en islossning och ett närmande till västvärlden som gav en ny öppning i samtal mellan Finland och Sovjet. Ett läge som varade fram till Sovjetunionens upplösning 1991 som återigen blev ett ännu radikalare skifte och en helt ny situation för relationerna mellan Finland och det nya Ryssland.

Koivisto hanterade det helt enligt den finländska Paasikivilinjens undfallande taktik och i enlighet med den finländska tolkningen av neutraliteten som ett i första hand säkerhetspolitiskt medel vars innehåll fick anpassas efter verkligheten. Han fick dock kritik under 1980-talets slut för att inte betona neutraliteten lika mycket som Kekkonen. Något som han avfärdade helt (Koivisto a s 71). Istället visade han prov på vad som menas med neutraliteten som medel att hantera omvärlden i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Senare har han sagt att det inte finns någon anledning att precisera neutralitetsbegreppet alltför snävt eftersom det bara skulle begränsa Finlands egen situation (Koivisto a s 168). Jag ska bara ge tre exempel som åskådliggör detta.

När FN 1983 antog en resolution som fördömde Sovjetunionens invasion av Afghanistan avstod Finland från att rösta. Något som Koivisto fick kritik för, i synnerhet som man tre veckor tidigare hade fördömt USA:s invasion av Grenada. Men USA var nu inte den supermakt som gränsade till Finland och utgjorde det latenta hotet mot dess överlevnad som suverän nation. Den inhemska pressen irriterade sig emellertid på Koivistos ”kryptiska förklaringar” och inkonsekvens (Meinander a s 453). Det var i samband med detta som Koivisto kallade journalisterna för ”lämlar” som springer åt samma håll (se ovan). Han menade att det, för att undvika att dras in i stormaktskonflikter, var nödvändigt att inte öppet motivera varje beslut. Till The Times sa han ett år senare att fallen med Afghanistan och Grenada inte är identiska men att vi (Finland) inte gärna går in i detalj på besluten eftersom ”det skulle innebära en onödig inblandning i tvisterna mellan stormakterna” (Koivisto a s 41). Under den här perioden utkämpades flera bataljer mellan pressen och Koivisto vilket gjorde att han till slut vägrade tala med vissa massmedier (Meinander a s 453).

Med Gorbatjov hade Koivisto dock inga problem att komma överens och 1985 manövrerade han in Finland i EFTA som fullvärdig medlem. Detta skedde inte utan att informera Gorbatjov, men däremot inväntade inte Koivisto och Finland något godkännande utan körde på med processen utan en sådan. Detta bröt mot den tidigare Kekkonen-erans samråd med Moskva före alla utrikespolitiska beslut (Meinander a s 453-454). Samtidigt var Koivisto fortsatt försiktig och kände sig för med känsliga fingrar vad som kunde vidröras utan att bränna sig. Bland annat lär han 1985 ha försökt förhindra utgivningen av president Paasikivis dagböcker. När inte detta lät sig göras utan att ställa till med en skandal meddelade han i ett brev Gorbatjov att han försökt men inte lyckats stoppa utgivningen. Oron var uppenbarligen stor att innehållet skulle kunna kompromettera relationerna och ställa till problem för Koivisto personligen då han gärna angav att just Paasikivi var hans läromästare (Meinander a s 464). Det kom ingen reaktion alls från Gorbatjovs Sovjet och visade på ett minskat sovjetiskt intresse för den finländska inrikespolitiken och en fri väg för ett öppnare finländskt förhållningssätt till omvärlden och mot grannen i öst.

När Sovjetunionen föll hösten 1991 tog Koivisto snabbt kommando över en process ur den väldiga grannens nävgrepp. På hans initiativ meddelade Finland att det nu själv beslutar om sin försvarspolitik och VSB-pakten förhandlades bort. Men det handlade också om en kulturell och minnespolitisk förändring. Bland annat visade Koivisto stort engagemang för krigsveteranerna vilket inte bara handlade om att han själv var en sådan utan också att Gorbatjovs Sovjet blev mjukare, svagare och gick mot sin upplösning. Det var inte längre lika viktigt att undvika åtbörder som av Sovjet kunde uppfattas som revanschistiska (Meinander b s 266). Han fick dock en del kritik för att han inte var snabbare att försvara de baltiska ländernas uppror mot Sovjetmakten under tiden före Sovjetunionens upplösning. Det tolkades av många som en kallsinnighet. Sin försiktiga linje trogen tyckte han att maktskiften inte skulle ske på gator och torg utan genom förhandlingar och fördrag. Men i första hand var det ett uttryck för att Paasikivi-Kekkonenlinjen inte helt hade spelat ut sin roll. Koivisto själv säger i efterhand att Finland på grund av sin position hade svårt att anpassa sin politik till ”den nordiska linjen och Baltikums aspirationer”, att de hade både VSB-avtal och Parisfreden att tänka på, och att det därför passade Finland illa med vad Koivisto kallade ”manifestationspolitik” (Koivisto b s 184-185).

När Koivisto var i Moskva för att presentera sin bok ”Den ryska idén” fick han frågan från en rysk journalist vad då Finlands idé var, och fick av Koivisto svaret: ”Att överleva” (Nars s 130).

Finland ”blir europeiskt”

Samtidigt som han vårdade relationen österut så skapade han också nära kontakter med USA:s ledare och banden till Norden och de nordiska kollegorna var mycket nära och förtroendefulla. Koivisto hade dock uppfattningen klar om skillnaden mellan ländernas respektive neutralitetspolitik:  ”Sverige söker sina vänner i fjärran och sina fiender nära. Finland gör det rakt tvärtom” (Nars s 140). Vänskapen med Sverige sattes också på prov under processen att för de bägge länderna in i EG. När Sverige lämnade besked 1990 att de ämnade söka medlemskap blev Finland taget på sängen. Sverige hade tidigare lovat att informera övriga EFTA-länder ifall det övervägde något sådant så Koivisto kände sig lurad av svenskarna. Många år efter skrev Koivisto: ”Enligt min mening hade Sverige handlat brådstörtat. Det ledde till onödig splittring inom Efta” (Koivisto b s 188).

Han förhöll sig till en början avvaktande, vidhöll att det fortfarande var EES-förhandlingar som stod på agendan och att neutralitetspolitiken inte behövde justeras. Socialdemokraterna SDP:s partiråd kom fram till samma sak och gick offentligt ut med att ett finländskt EG-medlemskap inte var aktuellt (Meinander a s 481). Sommaren 1991 började SDP och Samlingspartiet dock öppet att propagera för en ansökan och även Centerpartiet började visa försiktigt positiva tecken till detta. Samtidigt hade Koivisto försökt bereda vägen genom att försäkra sig att inga hinder förelåg från sovjetisk sida. Efter kuppförsöket mot Gorbatjov såg Koivisto nödvändigheten av att snabbt omarbeta VSB-avtalet som skrevs om helt och inte längre innebar några finländska militära förpliktelser gentemot Sovjet och inte heller hindrade Finland att söka politiska eller militära allianser med tredje part. Den 8 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och den 11 juli 1992 utväxlades noter mellan Finland och Ryssland att VSB-avtalet inte längre var giltigt. Redan under våren hade dock Finland redan bestämt sig för att ansöka om EG-medlemskap vilket tyder på att de i praktiken redan såg avtalet som ovidkommande och deras ansökan var till viss del en test av riktigheten i antagandet. Ett formellt avslut av VSB-avtalet var ändå av mycket stor betydelse för Finlands fortsatta utveckling och en boja för självständigheten hade slutligen helt släppt.

Koivisto sägs ha varit mycket drivande i frågan om EG-ansökan. Han såg dock medlemskapet i första hand ur ett säkerhetsperspektiv, precis som företrädarna Paasikivi och Kekkonen. Det ekonomiska kom i andra hand. Efter att Finland gick med i EU talades det inte längre om neutralitet i Finland utan ”militär alliansfrihet”, enligt Teija Tiilikainen. Det skedde utan större debatt och tolkas av Tiilikainen som en fortsättning av Kekkonens resonemang om neutraliteten som ett medel och inte ett mål i sig (se inlägg om Kekkonen). Således kunde neutraliteten ”som snävt säkerhetspolitiskt instrument” då bytas ut mot medlemskapet i EU (Tiilikainen s 213-214). Det var emellertid inte med några stora åtbörder som Koivisto och övriga i den finländska statsledningen drev processen. Enligt Koivistos memoarer ska det ha varit främst av säkerhetspolitiska skäl som man drev på EG-ansökan och av samma skäl höll låg profil eftersom man fortsatt var osäkra på Rysslands utveckling och inställning till Finlands dragning västerut (Meinander a s 487-488). Finland var också tydliga i sin ansökan med att ställa sig positiva till planerna på en militär samordning inom EG/EU och att med konkreta åtgärder visa att de själva var villiga att öka sina militära satsningar (Meinander a s 517).

Under processens gång visade sig också Tyskland att (återigen) bli en viktig finländsk allierad. Koivisto pratade flytande tyska och upprätthöll goda tyska kontakter. Bland annat gav Finland stark support till Tysklands stora ekonomiska stöd till Ryssland och fick ett oreserverat stöd tillbaka för sin EG-ansökan, vilket var viktigt eftersom Tyskland var den ekonomiska motorn i EG. De båda länderna delade också synen på EU:s framtid, det vill säga ett pådrivande av integrationen (Meinander a s 520-521).

Samtidigt gick Finland in i en lågkonjunktur av aldrig tidigare skådat slag, trots 1930-talets depression, och den förvärrades förstås av att handeln med Ryssland var minimal i jämförelse med VSB-fördragets ”gyllene år”. Detta drev också på ett ekonomiskt incitament att föra Finland in i EG/EU. Men till en början var det i första hand en säkerhetspolitisk åtgärd för att säkra västeuropeiskt skydd när Finland nu glidit ur det ryska greppet och det gällde att hinna med i Sveriges och Österrikes tempo för att komma med i samma runda som dessa. När tillfället skulle yppa sig igen visste ju ingen då och Finland ville inte lämnas ensamt stående mellan ett växande EG/EU och ett söndrigt och instabilt Ryssland.

Tillräckligt gammal för att dö?

Pådrivandet av processen för EU-medlemskapet blev Koivistos sista stora insats som president. Den 1 mars 1994 framträdde han i sitt avskedsanförande i riksdagen. Han lämnade över till Martti Ahtisaari att föra Finland in i unionen och till vidare öden.

Själv ägnade han sedan mycket tid åt att skriva böcker. Han hade ju varit skribent i ungdomsåren och hade en klar talang för det skrivna ordet. Inte mindre än sju publikationer skrivna av Mauno Koivisto utgavs mellan 1994-2007. Han har skrivit ett flertal böcker innan dess också men av naturliga skäl känns de senare publikationerna frispråkigare och mer lättlästa än de tidigare lite torra kommentarerna om samtida politik.

Framför allt var han en folkkär person som med sin lite underfundiga stil sakta men säkert, utan stora ord och åthävor, togs till folkets hjärtan. Underfundigheten blev ibland diffus men kunde också vara träffsäker, som i en anekdot om hur han vid fronten under fortsättningskriget satt och rökte en cigarett. En kapten som såg det förmanade honom med att han var för ung för att röka, men fick det dräpande svaret tillbaka:

”Tillräckligt gammal för att dö, herr kapten” (Nars s 147).

Men Mauno Koivisto överlevde kriget och dog gjorde han inte förrän vid den respektingivande åldern 93 år, den 12 maj 2017.

Han blev med sin försiktiga stil en landsfader som med ”fredens händer” tryggt ”lotsade skutan Finland”, som biskop emeritus Eero Huovinen formulerade det vid jordfästningen (Citerad i Yle 25/5-2017, President Koivisto har lagts till sin sista vila, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/05/25/president-koivisto-har-lagts-till-sin-sista-vila).

President Sauli Niinistö hyllade Koivisto i sitt ett avskedstal som en ”stor statsman” och en ”stor människa” men framför allt att han var, och varför han var, en man av folket, en landsfader:

”President Koivisto var inte unik för att han kände folket, han var unik för att folket kände honom. Folket kände; kände igen, trots att det han sade, ibland beskrevs som svårbegripligt eller oklart. Folket var en klok tolk” (Citerad i Hufvudstadsbladet 25/5-2017, https://www.hbl.fi/artikel/niinisto-president-koivisto-var-inte-unik-for-att-han-kande-folket-han-var-unik-for-att-folket-ka/)

Bild: Hans Wåhlberg. Mauno Koivisto ligger förstås som alla finländska presidenter begravd vid Sandudds begravningsplats. Populär landsfader som fick ett långt liv.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a)

Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008 (Meinander b)

Mauno – Optimistisk pessimist, Kari Nars, 2017

Finland och morgondagens Europa, Mauno Koivisto (Urval och red. Keijo Immonen och Jaako Kalela), 1992 (Koivisto a)

Grannar - Frändskap och friktion, Mauno Koivisto, 2008 (Koivisto b)

Finland och Sverige – Skillnader och likheter i sätten att förstå världen efter det kalla kriget, Teija Tiilikainen, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

En förändrad syn på Finlands historia efter det kalla krigets slut – Autonomin, självständigheten och Kekkonen, Martti Häikiö, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

FINLANDS PRESIDENTER – Del 11. Urho Kaleva Kekkonen

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen. Det tionde om J.K. Paasikivi.

Denna gång handlar det om en kanske lika stor och lika omstridd finländsk ikon som Mannerheim, nämligen Urho Kekkonen.

Paasikivi efterträddes av Urho Kaleva Kekkonen (1900-1986) som tillträdde 1 mars 1956 och avgick 27 januari 1982 av hälsoskäl.

Under hela min barndom och ungdom och en bit in på mitt vuxenliv satt Urho Kekkonen på presidentposten. Då hade han ändå suttit i några år innan min födsel också. Kekkonen var Finland, tyckte man. Det tyckte han kanske också själv. Många har beskrivit honom som färgstark medan andra mindre respektfullt kallat honom en skrävlare och skojare. Minns hur jag i tolvårsåldern skrattade åt M.A. Numminens textrad ”Kekkonen fiskar, Kekkonen går på jakt” i ”Kekkonen-Rock” på transistorradion på landet. I bastun på väg till och från Finland fick jag senare i livet höra historier om Kekkonen och utrikesministern Karjalainen i alla möjliga mer eller mindre roliga varianter. Mannen var ett begrepp. Enligt en artikel i Hufvudstadsbladet sägs han ha vunnit folkets respekt, men inte dess kärlek (Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun ”UKK vann folkets respekt – inte kärlek”). Om sig själv hade han dock höga tankar. Jörn Donner har berättat att han av någon anledning blivit uppbjuden till Armi Ratias hem där Urho Kekkonen satt tillsammans med utrikesministern Karjalainen och ett antal andra ”gorillor”, som Donner kallar dem. Det var tydligen en blöt fest och Kekkonen var enligt Donner ganska berusad men vänlig och erbjöd honom platsen bredvid. Utrikesministern ska då ha invänt mot att Kekkonen skulle sitta bredvid en person som var ”antisovjetisk”. Varpå presidenten ska ha replikerat: ”Här bestämmer jag vem som är antisovjetisk” (Citatet finns i åtminstone två av Donners böcker, dels Varför finns jag till, 1998 och i, om jag inte minns fel, Huset där jag bor, 1992).

Bevisligen hade Kekkonen spritproblem. Kanske vänskapspakten med Sovjetunionen hade gett upphov till alltför många informella möten i sällskap med vodkaflaskor? Relationerna med Sovjet löper som en röd tråd genom hans presidentskap. Om vi ska vara lite rättvisa får han ändå ses som förvaltare av Paasikivilinjen (se tidigare inlägg om president Paasikivi) och den skulle ibland också komma att kallas Paasikivi-Kekkonenlinjen. Låt vara att det nog var han själv som lanserade den benämningen.

Under 1930-talet var han emellertid fennoman och drömde som så många andra fortfarande om ett Stor-Finland. Han var också stark motståndare till eftergifter till Sovjet under krigets början men svängde efter Stalingrad 1943 och ställde sig vid sidan av Paasikivi och var delaktig som statsminister i uppbyggandet av den nya relationen till Sovjetunionen.

Men låt oss börja från början. Till stor hjälp finns hans egen memoarbok ”Mitt århundrade” som gavs ut 1982 och berör de första åren fram till 1937.

Bild: Hans Wåhlberg. Urho Kekkonen, omstridd ikon i Finland.

Kekkonens unga år

Urho Kekkonens alla förfäder på faderssidan var nordsavolaxiska torpare. Urho föddes i Pielavesi i norra Savolax och växte upp i Kajanaland som han beskriver som ”sitt landskap”. Han var inget ljus i skolan. En gång ändrade han sitt betyg och gjorde korrigeringar i sitt ryska skrivningshäfte så att ”betygen enligt min mening blev rättvisare”, som han själv skriver (Kekkonen s 33). Måhända visade han redan där en tendens att manövrera motståndare och press på ett för egen del fördelaktigt sätt.

Han var inte vidare nöjd med sitt efternamn. Helst hade han velat heta Kultaranta (Guldstrand). Ett ”störtskönt namn”, tyckte han i yngre år (Kekkonen s 45), och skulle också senare bli namnet på hans landställe i närheten av Nådendal.

Trots att han tillhörde en släkt med torpare gick han med i Kajanas skyddskår 1918 och deltog på den vita sidan i inbördeskriget. En episod som han redogör för är en avrättning av civila i Fredrikshamn/Hamina. Det är tydligt att han deltog men drar sig för att redogöra alltför detaljerat och minnet sviker plötsligt i memoarerna. Dessutom försöker han kompensera det hela med att säga att händelsen gjort honom mer vänsterorienterad (Kekkonen s 112). Han vill minnas att han inte sköt, men hans redogörelse visar på ett dåligt samvete:

”De civila ställdes i rad och de med gevär beväpnade skyddskåristerna på tjugo-trettio meters avstånd. Nu först fattade jag att det gällde att verkställa en dödsdom. Taskinen [befälet/min anm] sade till mig att ge skjutordern. Jag var nervös och jag minns faktiskt inte om jag hade gevär eller inte. Det tycker jag mig dock komma ihåg, att jag inte sköt. Antagligen lästes de dödsdömdas namn upp, men var domen hade avkunnats kungjordes inte. Då förberedelserna var över, blev det min tur. ´Sikta, ge fyr`, löd visst min order” (Kekkonen s 112).

Jo, den gjorde visst det. Han skriver sedan att det varit ett ”egendomligt faktum” att episoden kommit tillbaka till honom ”som en mardröm” (Ibid). Men detaljerna tycks han ha glömt till skillnad från de flesta andra detaljer i denna memoarbok.

Han tjänstgjorde sedan i flera år på 1920-talet vid Detektiva Centralpolisen som var en sorts säkerhetspolis. Kekkonens förmåga att inhämta och bearbeta information kanske grundlades då? 

Den unge fennomanen och politikern

Kekkonen gick som juridikstudent med i Akademiska Karelen-sällskapet, AKS och skrev för deras språkrör Suomen Heimo (Den finska stammen) under pseudonymen Lautamies (Nämndemannen). Där skrev han bland annat om ”äktfinskhetens styrka” som enligt denne Lautamies visar sig bland annat genom att Agrarförbundet inför valet 1927 ”deklarerat sin äktfinskhet och accepterat ett helt äktfinskt program” (Kekkonen s 160). Många, särskilt på vänsterkanten, tyckte att AKS var ett av ”de svartaste fascistnästena”, med Kekkonens egna ord (Kekkonen s 164). Själv ansåg han att detta var ”struntprat” och att AKS var en ”finsknationell studentorganisation” som ville ena folket på ”finsknationell grund” (Ibid). Agrarförbundets framgång i valet 1929 tyckte Kekkonen var bra på så sätt att det var ”vårt allra finskaste parti” och att det inom ledningen inte fanns några ”tvåspråkighetsmän”. Det framgår på flera ställen i memoarerna att hans främsta stridslust gick ut över de svenskspråkiga som han ibland till och med kallar ”svenskarna”.

Han hävdar dock att det var just kampen mot Lapporörelsen som gjorde honom till politiker och att det varit hans ståndpunkt för demokratin som förde in honom i partipolitiken (Kekkonen s 178). Han avgick från sina uppdrag inom AKS 1930 om jag förstått rätt, när AKS sökte samarbete med Lapporörelsen. Men skälet han anger i memoarerna är att Lapporörelsen hade finsk-svenskt samarbete på sitt program. Alltså inte Lapporörelsens aggressiva metoder och skjutsningarna eller deras fascistanstrukna retorik. Dessutom går han helt ur AKS först 1933 då det utvecklats till en högerextrem rörelse som, enligt Kekkonens ord, var på väg att sjunka till ”något slags rojalistisk studenklubbsnivå” (Kekkonen s 203).

Kekkonen fann nya forum för sin äktfinskhet, som tidskriften Suomalainen Suomi (Det finska Finland) som var språkrör för Suomalaisuuden Liitto (Finskhetens Förbund) i vilket Kekkonen ingick i centralstyrelsen.

Han var finsk mästare i höjdhopp och tävlade även i andra friidrottsgrenar. Under femton år var han också ordförande för Finska Idrottsförbundet och låg som sådan i princip själv bakom att landskampsutbytet med Sverige låg helt nere i flera år.

Under 1930-talets första hälft skruvar han upp kampen för finskheten rejält. Han kallar de svenskspråkiga för ”kära svenskspråkiga fiender” i sina artiklar (Kekkonen s 229). Det är tydligt att han senare i livet skämts lite för vad han då skrev men säger i memoarboken att ”det som blev sagt blev sagt” (Ibid). Bland annat om vad han ansåg vara det svenska partiets ”hänsynslösa sätt” att utnyttja sin vågmästarställning i regeringar (Kekkonen s 230). Rent praktiskt propagerade Kekkonen för att förbjuda undervisning på svenska vid Helsingfors universitet.

Förhållande med den finlandssvenska korrespondenten för AP Anne-Marie Snellman på 1940-talet  ”tvättade bort mycket av hans äktfinskhet”, enligt Henrik Meinander (Meinander b s 111). Hon lärde honom till och med lite bättre svenska och agerade också förbindelselänk med Svenska folkpartiet.

Kekkonen under krigsåren och dess efterspel

Han blev riksdagsman för Agrarerna 1936 och utnämndes samma år också till justitieminister. När kriget bröt ut 1939 hamnade han lite i bakvattnet men tillhörde under fortsättningskriget 1941-44 fredsoppositionen. Efter att vapenstilleståndet med Sovjetunionen ingicks i september 1944 gick han ut i ett uppmärksammat radiotal i vilket han uppmanade sina landsmän att acceptera fördraget och betonade vikten av att bygga upp förtroliga relationer till Sovjetunionen. Det förde honom in i den innersta kretsen av makthavare som den sovjetstyrda kontrollkommissionen i Helsingfors, som skulle övervaka att Finland följde fördraget, helst ville ha att göra med. Förutom Kekkonen handlade det förstås om Paasikivi (se tidigare inlägg om honom). Dessa två kom att bli den nya regeringens galjonsfigurer och tog i stort sett helt över styret av landet från president Mannerheim när denne drog sig undan 1945. 

Han skaffade sig snabbt goda kontakter med kontrollkommissionens ryska delegater, sovjetiska ambassadtjänstemän och sovjetiskt underrättelsefolk och blev den som kunde dra i ”de rätta trådarna” i Moskva (Meinander a s 262). Kekkonens inflytande byggde enligt Henrik Meinander på tre hörnstenar: ”Paasikivis starka förtroende, breda nätverk i riksdagen och ett alltmer systematiskt informationsutbyte med sovjetiska ambassadtjänstemän och delegater i kontrollkommissionen” (Meinander b s 112).

Kekkonen var också den drivande bakom krigsansvarighetsprocessen 1945-46. Ett av kraven från Sovjetunionen var att ett antal politiker skulle dömas för krigsförbrytelser. Bland andra före detta presidenten Risto Ryti som jag redogjort för i tidigare inlägg. Kekkonen fungerade som justitieminister under hela krigsförbrytarprocessen och skötte det, med sovjetiska ögon, så bra att han blev deras favoritpolitiker och hjälpte honom genom presidentkarriären. Följaktligen var de som var emot Kekkonen också för ”drivvedsteorin”, att Finland tvingats in i krig både 1939 och 1941, medan det som stödde honom betonade fakta att Finland faktiskt aktivt sökte samarbete med Tyskland och så tidigt som 1940. Att betrakta Ryti och de övriga sju som martyrer och oskyldiga patrioter blev också ett sätt att kritisera Kekkonen (Meinander b s 274).

Tillsammans med Paasikivi lades grunden för en politik som skulle bli helt styrande för Finland i flera decennier. De förhandlade under delikat manövrerande fram de punkter som det s.k. VSB-fördraget skulle innehålla. En bistånds- och vänskapspakt som i värsta fall blev en kvarnsten runt halsen för Finlands styrande men som till viss del hjälpte dem att få ekonomin på fötter i och med tillgången till den sovjetiska marknaden. Enligt Meinander betraktade Sovjet VSB-fördraget närmast som ”Finlands utrikespolitiska grundlag” (Meinander b s 217).

Inför presidentvalet 1950 kampanjade Kekkonen, som då var riksdagens talman, mot Paasikivi och en viss slitning uppstod då dem emellan. Kekkonen aktade sig för att alltför hårt angripa sin läromästare Paasikivi och framhävde istället sin relativa ungdom som främsta argument att välja honom före den till åren komne Paasikivi. Kekkonen irriterade ändå Paasikivi genom att visa prov på ”intriganta” utspel vilket skulle komma att bli en Kekkonen-specialitet. Till Kekkonens stora besvikelse omvaldes ändå Paasikivi som fick sitta ännu en period fram till 1956.

Paasikivi såg dock till att Kekkonen blev statsminister i en agrardominerad minoritetsregering i koalition med Framstegspartiet och Svenska Folkpartiet. Paasikivi insåg att Kekkonens kontakter med Moskva och fungerande dialog med de inhemska kommunisterna skulle bli värdefulla tillgångar för regeringen.

Inom Socialdemokraterna och Samlingspartiet fick han sina värsta fiender och inom dessa led frodades enligt Henrik Meinander en ”antikekkoitisk” anda ända in på 1960-talet (Meinander a s 298).

Det blev inte heller någon lätt resa för Kekkonen som statsminister och regeringen kom att ombildas flera gånger så att han den 20 oktober 1954 för femte gången utnämndes till statsminister av Paasikivi.

Han hade hela tiden siktet inställt på presidentposten och valet 1956 och han utnyttjade skickligt sina sovjetiska kontakter för att framhäva sig själv som en genialisk förhandlare och som garant för goda relationer till Sovjet som skulle gynna Finland i ett längre perspektiv och möjliggöra en mer självständig inrikespolitik än vad som vore möjligt med någon annan vid rodret. Bland annat utnyttjade han sina kontakter med Moskva för att få förhandsinformation om Sovjets återlämnande av Porkkala i förtid 1955 och då han fick till stånd en attitydförändring från Sovjet gällande Finlands inträde i Nordiska Rådet samma år. Till och med Paasikivi var ovetande om Kekkonens lirkande med sina sovjetiska kontakter för att få deras tidigare motstånd att vändas till grönt ljus.

Inför presidentvalet medgav även Kekkonens motståndare att han var en skicklig politiker men irriterade sig samtidigt på hans skrupelfria sätt att utnyttja sina kontakter för att skaffa sig en starkare position inför valet. Paasikivi ställde sig inte heller denna gång, trots sina 85 år, helt avvisande till ett omval och han hängde med i två valomgångar. Här bör påminnas om att presidenten då fortfarande valdes genom elektorer. Motkandidaterna riktade gärna in sig på Kekkonens privata utsvävningar, bland annat hans alkoholvanor. Men personangreppen fick möjligen snarast motsatt effekt och Kekkonens egen kampanj riktade in sig på att framhäva hans fortsättning på den framgångsrika Paasikivilinjen och lanserade här starkt Paasikivi-Kekkonenlinjen. Han drog sig inte heller nu för att utnyttja sina Moskva-kontakter för att få över kommunisterna på sin sida vilket gjorde att han med en enda elektorsrösts marginal (151-149) vann den avgörande valomgången och kunde svära presidenteden den 1 mars 1956.

Fortsatte på Paasikivilinjen

Urho Kekkonen efterträdde alltså J.K. Paasikivi som president och fortsatte på den utrikespolitiska linje som fick benämningen Paasikivilinjen. En strategi som i korthet gick ut på att hålla grannen Sovjetunionen på gott humör för att hålla dem utanför finsk inrikespolitik. 

Kekkonen ville för sina sovjetiska motparter ofta försöka framhålla det förmånliga för Sovjetunionen i att ha Finland som granne som en neutral brobyggare mellan öst och väst. Skillnaden mot Paasikivi var kanske främst att Kekkonen synbarligen trivdes bättre i sällskap med de sovjetiska statsmännen och knöt direkta kontakter med högsta sovjetledningen. Paasikivi hyste personligen ganska låga tankar om ryssarna och Sovjet och nöjde sig med att uppträda korrekt och vänskapligt vid de formella kontakter han var tvungen att hålla.

Kronan på verket i Kekkonens gärning som brobyggare var när han sommaren 1973 lyckades få till stånd Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i Helsingfors. Förmodligen var det höjdpunkten för hela hans livsverk. Stolt deklarerade han i sitt öppningstal att ”säkerhet är inte att resa staket, utan att öppna dörren”. Mötet följdes upp med ett i Genéve och ytterligare ett, avslutande, möte i Helsingfors 1975. USA, Kanada, Sovjet och alla europeiska stater deltog vilket under kalla krigets dagar var stort i sig. Det ledde dessutom fram till Helsingforsavtalet (eller eg. "Declaration on Principles Guiding Relations between Participating States") som innehöll punkter om respekt för gränser, avhållande från hot, fredlig lösning av tvister och non-intervention i varandras inre angelägenheter. Men också respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro. Något som antas ha haft stor betydelse för människor i staterna inom östblocket och en språngbräda mot demokrati. I många stater bildades s.k. Helsingforsgrupper som existerar än idag, men ofta under annat namn. I Sverige har vi Civil Rights Defenders som tidigare hette Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. I USA blev Helsinki Watch till dagens Human Rights Watch. En annan överstatlig organisation som upprättades som ett forum för dialog mellan öst och väst ESK (Europeiska säkerhetskonferensen) som nu går under namnet OSSE och har en modifierad roll som val- och fredsövervakare. Förutom allt detta satte Helsingforskonferensen också Finland och Helsingfors på kartan på samma sätt som OS-värdskapet hade gjort 1952. Landet steg ur skuggan av Sovjet och fick större respekt för sin linje som brobyggare mellan öst och väst. Troligen hade Kekkonen mycket stor del i förverkligandet av mötet även om det faktiskt tillkom på sovjetiskt initiativ och med andra föresatser än vad utfallet gav.

Omstridd för sin insats

En del talar om Kekkonens tid som president som en förnedringens tid. Vid flera tillfällen gjorde han avsteg från Paasikivis linje och lät Sovjetunionen få inflytande över inrikespolitiken. På så sätt kanske det är korrekt att tala om Paasikivi-Kekkonenlinjen som särskiljande från Paasikivilinjen. Under Kekkonens tid undergick Finland, hur man än vrider och vänder på saken, en lång period av anpassning till Sovjetunionen som återspeglades i inrikespolitik, den politiska debatten och pressens tonläge gentemot den stora grannen i öst. Åtminstone från 1958 kom Finlands regeringar i stort sett att helt bestämmas av såväl Kekkonens som Sovjetunionens godkännande (Häikiö s 225). Många utanför Finland började kalla förvandlingsprocessen för ”Finlandisering”. Ett uttryck som i Finland inte var (är?) så populärt. Där talade man hellre om Paasikivilinjen eller Paasikivi-Kekkonenlinjen. Det är emellertid ingen hemlighet att även massmedierna mörklade nyheter och anpassade sin bevakning efter sovjetiska direktiv (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Neutralitetslinjen som Finland liksom Sverige hade som säkerhetspolitisk grundsten tolkades på ett helt annat vis av både Paasikivi och Kekkonen. Kekkonens egen definition av den var att neutraliteten inte får vara ”ett ändamål i sig” utan ett medel att främja landets intressen. Han fortsatte så här:

”Och om det olyckliga råkar inträffa att det nationella intresset och neutraliteten hamnar i strid med varandra får det nationella intresset naturligtvis aldrig ge vika” (Citerad i Tiilikainen s 210-211).

Vilket bland annat betydde, enligt Tiilikainen, att neutralitetens innehåll ”bestämdes av supermaktskonfrontationen och Europas tudelning” och att den var formbar innebar också att Finland ogärna, till skillnad från Sverige, tog öppen ställning i konflikter och i synnerhet inte sådana där de två supermakterna var inblandade, allra minst Sovjetunionen (Tiilikainen s 211).

Kekkonen anklagades ofta för att konspirera med sina sovjetiska kontakter för att gynna sin egen position och för att manipulera misshagliga regeringar eller ministrar. Exempelvis under ”nattfrosten” 1958 då Moskva bojkottade kontakter med regeringen och Kekkonen inte försvarade den (Meinander b s 117). Eller under ”notkrisen” 1961 då Sovjet begärde militära konsultationer med Finland men kunde tänka sig avstå om de fick garantier för en fortsatt försonlig finsk östpolitik (Meinander b s 119). Något som spelade Kekkonen i händerna inför presidentvalet 1961. Starka misstankar finns att Kekkonen ”beställt” noten genom sina sovjetiska kontakter (Meinander b s 120-121). Den finländska regeringsformen ger också presidenten stora möjligheter att styra regeringsbildningar kunde Moskvas krav eller önskemål om lämpliga ministrar också verkställas av Kekkonen, med lite hårda nypor eller manipulativt manövrerande. Två partier som därmed lämnades sist i kön i regeringsbildningarna var högerpartiet Samlingspartiet som var alltför västvänligt samt Socialdemokraterna, SDP. De sistnämnda kanske ett gammalt politiskt arv då SDP sågs som ”mensjeviker” av Sovjet och dess ledare Väinö Tanner var Stalins stora hatobjekt.

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på detta manipulerande är nog ändå att presidentvalet inställdes 1974 och Kekkonen istället blev återvald för fyra år (mot normalt sex) genom en speciallag.

Vi det laget hade Kekkonen skaffat sig en stark maktställning i Finland och var inte lätt att rubba. Enligt Henrik Meinander blev 1962 ett ”viktigt brytningsår”. Då omvaldes han som president och blev början på en stabilisering av det politiska fältet och en lugnare samhällsdebatt. Våren 1966 fick landet åter en blocköverskridande majoritetsregering, i vilken det för första gången sedan 1948 ingick kommunister och folkdemokrater och därmed ”förverkligades Kekkonens kungstanke om att locka den inhemska yttervänstern att axla rollen som en ansvarstagande samhällskraft” (Meinander b s 68). 

Fiender och vänner

Paasikivisällskapet som grundades i slutet av 1950-talet betraktades som Kekkonens ”ideologiska garde” i försvaret av östpolitiken (Meinander b s 117). Han behövde sannerligen stödtrupper då kritiken bitvis var hård och många avskydde hans metoder som maktpolitiker. ”Jag har faktiskt varit ganska skicklig i att skaffa mig fiender”, säger han själv i sin memoarbok Mitt århundrade (Kekkonen s 158). Enligt egen utsago hade han även lätt att få vänner medan andra betraktade de privata vännerna som ett ”hov” som bestod av ”tämligen slätstrukna figurer vars främsta egenskaper var god fysik, tjock plånbok, lämplig inställsamhet och sist men inte minst, utmärkt sprittålighet” (Meinander b s 123-124).

Det var inte lätt att ha med honom att göra vare sig för fiender som vänner. Han blandade sig i frågor som han egentligen inte hade mandat att handskas med, tillsatte och avsatte regeringar på löpande band, gynnade favoriter i utnämningsärenden men kunde vara nyckfull och svår att lita på även för de lojala. Arga brev skickades om sådant eller sådana han ogillade och drog sig inte för att publicera dem om det tjänade hans egna syften att såra en fiende offentligt. De började snart kallas ”kvarnbrev från Ekudden” som i sin ton växlade mellan ”vänliga förmaningar till aggressiva piskrapp” och blev för många av mottagarna av breven en indikation om hur deras framtida karriärer skulle gestalta sig (Meinander a s 338).

Professorn i statslära och Jan-Magnus Jansson har om Kekkonen sagt att det i hans väsen fanns ”den intellektuelles ironi och skoningslösa människoförakt som säkert stöter bort många mindre figurer, som är ömtåliga om sitt eget värde” (Meinander b s 109). Detta sa han inte offentligt eftersom Kekkonen var känd för att hålla reda på vad som sades om honom och vem som gjorde det och se skarpaste kritikerna kunde bereda sig på konsekvenser.

Fenomenet Kekkonen

Spriten, älskarinnorna, den spänstige idrottsmannen, bastubaden, fiskandet och jagandet och fraterniserandet med höjdarna i Moskva. Förutom som maktpolitiker förekom Kekkonen ständigt i rubrikform och blev skvallerpressens stora kassako i Finland.

Kekkonen framhävde gärna själv sina förtjänster som idrottsman och ville gärna utstråla fysisk vitalitet. Som 70-åring hävdade hans själv att han var i en 40-årings form. I sin ungdom var han verkligen finsk mästare i höjdhopp och det är till och med förevigat med en skylt att han ofta tog spänstiga promenader på Fölisön, nära presidenthemmet i Tölö, som avslutades med ett obligatoriskt hopp uppför en stentrappa och skröt om att kunna ta fem trappsteg i ett hopp. Han registrerade noga varje skidkilometer och de som ville umgås med honom hade verkligen svårt att hålla jämna steg.

Bild: Hans Wåhlberg. Kekkonen skröt gärna med sin goda fysik. På promenaderna på Fölisön brukade han hoppa i den här trappan och sade sig klara fem trappsteg i ett hopp.

Bild: Hans Wåhlberg. Att det är svårt kan min sambo intyga. Hon tog bara tre, som synes. Dock med ryggsäck.

Hålla jämna steg var inte heller lätt att göra när det gällde att supa. Kekkonen var känd för att inte spotta i glaset. De starka dryckerna inmundigades gärna med en het bastu i närheten. Enligt Erik Åsbrink var enda gången som den svenske finansministern Gunnar Sträng offentligt fick för mycket innanför västen när han träffade Urho Kekkonen och ”drogs med i Kekkonens drickande (Åsbrink). Det hände flera gånger att Kekkonen fyllnade till vid statsbesök. Något som finska folket och media gärna såg på med överseende så länge han bara ”tålde mera sprit än de sovjetiska ledarna”, åtminstone enligt Staffan Bruun (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek). En trägen dryckesbroder var för övrigt ofta den långvarige utrikesministern Ahti Karjalainen (emellanåt statsminister) som blev lika känd för sitt spritproblem som för sin dåliga engelska.

Måttlig var Kekkonen inte heller med älskarinnor, varav flera var gifta kvinnor. Mest kända av dessa var redan nämnda AP-journalisten Anne-Marie Snellman, en annan var ambassadörskan Anita Hallama, vars make Kekkonen hade frekvent kontakt samtidigt som förhållandet pågick. Under slutskedet av sitt liv höll han sig med den 47 år yngre reportern Maarit Tyrkkö som skrivit en bok om förhållandet med presidenten. Det sägs att Urhos fru Sylvi (1900-1974) var väl medveten om makens sidosprång och att de ska ha accepterats enligt någon form av uppgörelse makarna emellan.

Kekkonen var omvittnat god sällskapsmänniska när han var på gott humör. På gott humör var han som sagt i synnerhet när han fick lite alkohol i sig och gärna med yngre kvinnor i närheten. En liten anekdot som tydliggör det hela som exempel är Tatjana Mayers historia då hon tillsammans med Kekkonen serverade värdens Tapio Wirkkala specialbål, 96-procentig sprit, ananasjuice, vichy, halverade vindruvor och gurka i kuber. Hennes berättelse visar på hänförelsen inför Kekkonens karisma:

”Han var jätterolig, han kläckte ur sig vitsar. Tyvärr minns jag ingenting av dem, jag minns bara att vi hade jätteroligt, verkligen, att vi skrattade. Och det var inget snusk eller något sådant. Det var skojiga grejor som han kläckte ur sig, berättar Tatjana som då var 24-årig flygvärdinna (Artikel Yle 2/8-2016, Viktor Granö, Hon serverade bål med Kekkonen på Tapio Wirkkalas fest).

Han omgav sig under 1960- och 70-talen för övrigt, liksom Palme, gärna med den tidens unga intellektuella som inte sällan också var vänsterradikala. Kekkonens s.k. ”barnkalas” på Ekudden blev omvittnade. Bland annat för att glasen fylldes på så fort de druckits ur.

Fiske var en annan av Kekkonens favoritsysselsättningar som hans privata hov liksom officiella kontakter var tvungna att hänga med på. Vid statsbesök ordnades oftast en fisketur och enligt Staffan Bruun ordnades också så att just Kekkonen fick de största fiskarna, ”annars var dagen förstörd och han tjurade som ett litet barn” (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Förnedrande slut

Kekkonens tid som president sträckte sig alltså över 26 års tid. Kanske åtminstone ett par år över tiden? Mot slutet var han dement och under flera år uppstod pinsamma situationer som pressen ofta hovsamt tonade ned. Fotografen Hans Paul har bland annat berättat om ett fotografi han tog av Kekkonen när han halkade omkull under en fisketur men som inte fick publiceras (Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam).

De första minnesförlusterna ska ha visat sig redan 1972 men blev inte allvarliga förrän 1980 enligt levnadstecknaren Juhani Suomi. Han gör dock gällande att Kekkonen däremellan var arbetsduglig men lyfter ändå fram exempel då han var helt virrig och utnyttjades av sin omgivning (Meinander b s 216). Under en fiskeresa i Brasilien 1976b ska han ha tagit tio sömntabletter istället för en och höll på att dö, och Sovjetunionens ambassadör i Finland, Vladimir Stepanov har vittnat om regelbundna minnesluckor hos presidenten och att han ofta förlorade medvetandet i några sekunder (Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam).

Kekkonen fick den 10 september 1981 en ”mental kollaps av bestående art” och anhöll om sjukledighet (Meinander b s 126). Vid detta laget hade den finska pressens hovsamhet inför Kekkonen sträckt sig så långt att nyheten om att hans sjukledighet var av bestående art och att hans tid som president därmed snart var över kom från och Aftonbladet och Expressen och inte från inhemska medier (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Bild: Hans Wåhlberg. Som alla andra före detta presidenter ligger Urho Kekkonen begravd vid Sandudds begravningsplats.

Huvudsakliga källor:

Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun ”UKK vann folkets respekt – inte kärlek”)

https://www.hbl.fi/artikel/ukk-vann-folkets-respekt-inte-karlek/

Paasikiviförbundets hemsida:

https://www.paasikivi-seura.fi/paasikivilinjen-och-det-utrikespolitiska-tankandet/

Varför finns jag till, Jörn Donner, 1998

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a)

Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008 (Meinander b)

”Mitt århundrade”, Urho Kekkonen, 1982

Artikel Yle 2/8-2016, Viktor Granö, Hon serverade bål med Kekkonen på Tapio Wirkkalas fest

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/08/02/hon-serverade-bal-med-kekkonen-pa-tapio-wirkkalas-fest

Gunnar Emanuel Sträng, med hängslen och livrem i välfärds-Sverige, Erik Åsbrink, 2019

Finland och Sverige – Skillnader och likheter i sätten att förstå världen efter det kalla kriget, Teija Tiilikainen, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

En förändrad syn på Finlands historia efter det kalla krigets slut – Autonomin, självständigheten och Kekkonen, Martti Häikiö, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam

https://www.hbl.fi/artikel/urho-kekkonen-som-svag-och-ensam/

FINLANDS PRESIDENTER – Del 10. Juho Kusti Paasikivi

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen.

Mannerheim efterträddes av Juho Kusti Paasikivi (1870-1956) som tillträdde 8 mars 1946 och frånträdde 1 mars 1956.

Född Johan Gustaf Hellsten men förfinskade sitt namn under gymnasietiden. Han föddes i Tavastländska Koskis och var en begåvad pojke som under skolgången betraktades som klassens primus. Han blev emellertid tidigt föräldralös. Modern gick bort redan när Johan/Juho var fyra år och fadern, tyghandlaren August Hellsten, tio år senare. En äldre moster blev förmyndare men Juho utvecklades till en självständig men envis ung man men också en försiktighet och realism med båda fötterna på marken vilket skulle komma att bli egenskaper lämpade för de viktiga diplomatiska uppdrag han senare skulle tilldelas. Hans pessimism blev senare rikskänd men gränsade på sitt vis med hans klarsynta realism. Runt honom fanns ofta brushuvuden både till höger och vänster som troligen hade svårt för just dessa egenskaper hos Juho. Under de högre studierna vid Kejserliga Alexanders Universitet i Helsingfors drogs han med i 1890-talets finsk-nationalistiska våg, förfinskade sina namn och skrev för tidningen Uusi Suometar som var språkrör för de Finska partiet (även kallat Gammalfinska partiet och som sedermera blev Samlingspartiet) som han också snart kom att bli aktiv inom. Hans huvudämnen var litteratur och ryska och han reste också under ett halvår i Ryssland och skaffade sig en djupare inblick i den ryska kulturen. Han studerade sedan vidare men riktade in sig på juridik. Allt sammantaget också bitar som passade in helt rätt i bilden av den perfekta diplomaten med finsk-ryska relationer som huvuduppgift.

Paasikivi räknas som konservativ men insåg också behovet av reformer i Finland som en förutsättning för ett framtida självständigt land. Han var förkämpe för rösträtten och tog plats i lantdagens reformkommitté som tog fram de principer som den nya enkammarlantdagen byggde på. År 1907 fick han också plats i lantdagen/riksdagen för Finska partiet. Snart var han också medlem av senaten (en form av regering i Generalguvernementet Finland) i en roll som motsvarande finansminister. Förvisso endast en kort period som slutade 1909. Typiskt nog, med tanke på senare bedrifter, tillhörde han en undfallenhetslinje i förhållande till Ryssland. Möjligen tröttnade han på den eviga kampen med kejsarens guvernörer och förryskningspolitiken som Finland led under och slog snart in på en civil karriär som bankdirektör för Kansallis-Osake-Pankki. Detta höll han på med i 20 år men fick ändå politiska uppdrag parallellt. Dessutom som statsminister i den första ministären i det självständiga Finland. Han var monarkist och stod bakom idén om en tysk monark 1918. Tysklands förlust av världskriget tillintetgjorde den tanken och senaten, inklusive Paasikivi, fick avgå. Dessförinnan genomfördes dock ”torparlagen” som Paasikivi varit med om att utforma och som gav jordlösa torpare en betydligt solidare ställning socialt och dessutom tillfredsställde ett av de krav som drev den finländska landsbygdens arbetarrörelse att medverka till revolutionen och i inbördeskriget. Lagen blev en viktig byggsten för att möjliggöra försoning och enande i landet.

Paasikivi blev ännu en av dessa förgrundsfigurer som krönte sin politiska karriär i Finland med presidentposten. En beskrivning av honom måste helt naturligt handla om diplomati och balansgång mellan öst och väst. Just detta är också titeln på det omdiskuterade monument som restes 1980 i närheten av riksdagshuset där hans företrädare också står staty som stadiga stenfigurer. Mannerheim rider sin häst mitt emot men Paasikivi-monumentet består av två svarta granithällar i en sorts ellipsform, placerade på en plats som naturligt nog fått namnet Paasikiviplatsen. Själva den fysiska representationen har diskuterats men titeln på verket, Öst och Väst, säger kanske mer och kan knappast ifrågasättas. Paasikivilinjen blev ett skede i Finlands utrikespolitik där vikten av försiktig balansakt mellan öst och väst krävdes för att bevara demokratin och självständigheten. Den kan också ses som en finländsk politisk tradition som grund för det utrikespolitiska tänkandet och en politik som sedan Urho Kekkonen skulle få förvalta.

Han var också den som ledde den finländska delegation som deltog i de finsk-ryska förhandlingarna som utmynnade i Dorpat-freden 1920 som fördes i estniska Tartu, tidigare Dorpat. I överenskommelsen ingick gränsdragningen mellan Finland och Rådsrepubliken Ryssland (sedermera Sovjetunionen) men blev också ett fredsfördrag som gjorde slut på de finska framstötarna mot Östkarelen som med jämna mellanrum gjordes under åren före. Många i Finland drömde om ett Stor-Finland och såg en möjlighet att skapa sitt tänkta drömrike när Ryssland slets av maktkampen mellan röda och vita och utländska interventionsexpeditioner, bland andra finska sådana. Kriget sköttes för finländsk del till stor del av frivilliga styrkor men med statligt stöd och brukar gå under frändefolkskrigen då idén var att införliva eller ge självständighet åt angränsande finskspråkiga områden. Förhandlingarna blev mycket avgörande åtminstone för Finlands närmaste framtid så det var ett stort ansvar som vilade på förhandlingsdelegationens under Paasikivi axlar. I princip erkände nu Ryssland det autonoma Storfurstendömet Finlands gränser från år 1812, vilket innebar att Petsamo i norr överlämnades till Finland mot att karelska Repola och Porajärvi, som Finland nyligen annekterat efter de militära expeditionerna till Karelen, tillföll Ryssland. Fördraget bekräftade också det ryska erkännandet av Finlands självständighet. 

Paasikivi var starkt konservativ och monarkist. Men också en realpolitiker som insåg vad som var möjligt och vad som var oklokt att driva till sin spets. Med freden i Dorpat, som många ”Stor-finländare” var missnöjda med, fick Finland ett större lugn att fokusera på inrikespolitik och att ena landet efter det söndrande inbördeskriget. Den främsta uppgiften med detta tillföll dock andra än Paasikivi som dock befann sig i maktens centrum hela tiden. Vid tre tillfällen under karriären var han statsminister bland annat.

Men mellankrigstidens alla turer har jag beskrivit tämligen ingående i tidigare inlägg om Finlands presidenter. Paasikivis tid som president tilldrog sig under en helt annan situation och period i Finlands historia. Det var också han som kom att sätta prägel på den finska utrikespolitiken för lång tid framöver. Till och med så till den grad att hans namn kom att bli förled i benämningen av den. Finland trädde med honom in på Paasikivilinjen.

Egentligen lades kanske grunden till denna redan 1939 då Paasikivi utsågs som ordförande för den delegation som förhandlade med Sovjetunionen om deras krav och anspråk på eftergifter som de lagt fram under hösten 1939, med Molotov-Ribbentroppaktens hemliga paragraf om intressesfärer i ryggen. Sovjet hade då redan ockuperat halva Polen och ställt ultimatum till i tur och ordning Estland respektive Lettland om att få etablera militärbaser i länderna i utbyte mot deras ”säkerhet”. Paasikivi eftersträvade en kompromiss och vissa eftergifter för att förhindra ett krig. Han fick stöd av fältmarskalk Gustaf Mannerheim men inte av utrikesminister Eljas Erkko. Förhandlingarna avbröts i mitten av november 1939 och Sovjetunionen angrep Finland militärt. Det s.k. vinterkriget bröt ut. Paasikivi blev minister utan portfölj i Risto Rytis nya regering 1940, och fungerade framför allt som utrikespolitisk rådgivare till Ryti och utrikesminister Tanner.

När den ryska militära övermakten blev för stor var det dags för Paasikivi att packa väskan och resa österut igen för att förhandla om fredsvillkoren tillsammans med Ryti och den övriga delegationen. En episod under en paus i förhandlingarna, som tillbringades i sällskap av ett antal rusdrycker, fick Paasikivi ett sällsynt vredesutbrott. Han var förvisso känd för att, trots sina annars försiktiga och diplomatiska egenskaper, även ha ett häftigt temperament. Märkligt nog riktade han inte ilskan mot Sovjetunionen utan istället mot Sverige som han, i likhet med många andra, tyckte ha svikit Finland i dess svåra stund. Paasikivi närmast idiotförklarade utrikesministeriets tjänstemän och kallade Sverige för ”ett skitland fullt av skitmänniskor” och hamnade nästan i slagsmål med delegaten Rudolf Waldén vars mamma var svenskfödd och som hade högre tankar om Sverige (Meinander s 176).

Han fick också uppdraget som Finlands representant i Moskva. Finlands regering hemlighöll sina kontakter med Tyskland och av rädsla för läckor höll de Paasikivi ovetande om de förhandlingar som inletts med Tyskland 1940. Det var inget som Paasikivi uppskattade och han avgick som sändebud och återvände till Finland 1941. Paasikivi gav dock fullt stöd åt fortsättningskriget när han väl blivit insatt i planen och skrev till och med ett tal som var tänkt att läsas upp i finländsk radio när Leningrad var intaget av tyskarna. Hitler hade redan tryckt upp inbjudningskort till segerbanketten som han tänkte sig hålla på Hotell Astoria. Nu fick han aldrig fira någon seger i Leningrad och finländska folket fick aldrig höra Paasikivi hålla sitt tal där han skulle ha sagt att Leningrads fall skulle liva upp ”varje finnes sinne” (Meinander s 205). Det rysshat som talet innehöll visar vad som rörde sig inombords hos Paasikivi men som han senare var nödd och tvungen att dölja, vilket han också lyckades göra framgångsrikt.

Hade inte Finland sommaren 1941 än en gång gett sig in i fortsättningskriget så hade kanske Paasikivi hade kunnat njuta av sin pension och läst rysk litteratur exempelvis. Nu fick han istället än en gång rycka in som förhandlare i och med fredsförhandlingarna med Sovjetunionen som påbörjades sommaren 1944. Vem annan än Paasikivi kunde varit lämpligare att leda den finska förhandlingsdelegationen?

Fredsförhandlingarna 1944-45

Till viss del har dessa förhandlingar och spelet kring dem redan beskrivits i inläggen om Risto Ryti och Gustav Mannerheim, men det finns lite att tillägga om Paasikivis roll i det hela. Den kompromissvilja som Paasikivi blivit känd för kom här till viss nytta men med tanke på Sovjetunionens styrkeposition var kanske realismen och försiktigheten mer användbara egenskaper.

Redan i mars 1944 hade Paasikivi suttit vid förhandlingsbordet med Molotov för att sondera förutsättningarna inför eventuella fredsförhandlingar. Huvuddelen av de krav som sedan Sovjetunionen till slut fick på pränt i fördraget framfördes redan här. Bland annat att Finland skulle betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet. Summan 600 miljoner dollar ansågs fullkomligt orimligt för Paasikivi och de övriga i den finska inre förhandlingskretsen. Molotov betonade också att det var bråttom med svar och att det var deras sista bud. Mannerheim informerades och gav klartecken för fortsatta förhandlingar trots omöjliga krav som att driva ut tyskarna från Lappland före april månads utgång. Det gällde att vinna tid och förhala det hela. Kanske kunde Tyskland hålla ut länge? Detta var trots allt ett drygt år innan kriget i Europa var över och ingen kunde med bestämdhet veta hur det skulle sluta. Kravet att bryta med Tyskland skulle ställa Finland helt utan bundsförvanter. Sovjet visade irritation över dröjandet med definitiva svar. Samtidigt pågick striderna och när sommaren kommit bestämde de sig antagligen för att utöva militär press på finnarna för att sätta fart på förhandlingarna.

En massiv offensiv mot Karelska näset igångsattes den 9 juni, först med ett enormt bombardemang av de finska ställningarna och tio dagar senare en stor markoffensiv som blev helt förkrossande för de krigströtta finländarna som började få ont om reserver. Att Finland inte dragit sig tillbaka redan innan dess hade förstås med kommande förhandlingar att göra. Om Östkarelen kunde hållas kunde det området användas för de markavträdelser som Sovjet givetvis skulle kräva. Nu avancerade Röda armén snabbt mot den gräns som rådde innan fortsättningskriget. Men ungefär där, i mitten av juli, kunde offensiven hejdas och i detta läget signalerade Sovjet via kanaler i Stockholm sin vilja att förhandla vidare. Finland agerade genast. Mannerheim efterträdde Ryti som president den 4 augusti och den 17 augusti meddelade han Tyskland att Finland inte längre ansåg sig bundet av samarbetsavtalet som Ryti hade slutit med dem. Den 25 augusti kunde fredsförhandlingsprocessen sättas igång. Genast klargjorde Molotov att Finland omgående måste börja köra ut tyskarna ur landet och i övrigt såg villkoren dystra ut för Finland men det fanns inte många alternativ då Sovjets övriga allierade klargjorde att de stod bakom kraven. Den 19 september undertecknades vapenstilleståndsfördraget som gjorde slut på striderna. Det har också kallats för ”mellanfreden” vilket antydde att det bara gällde tills ett slutligt fredsfördrag slutits. Kriget var förlorat för Finland som nu måste göra allt de kunde för att mildra fredsvillkoren. Redan den 5 oktober anlände dock generalöverste Andrej Zjdanov till Helsingfors för att leda de allierades kontrollkommission från dess säte i Hotell Torni. Zjdanov stod Stalin nära och kunde förväntas hålla en hård linje och kommissionen dominerades av sovjetiska militärer och underrättelsefolk. De skulle se till att Finland fullföljde fredsfördragets alla punkter.

I november 1944 utsågs Paasikivi till statsminister i den nya regeringen som tillkom efter att striderna lagt sig och Mannerheim blivit president. Även Urho Kekkonen steg här in i centrum av regeringens inre krets och tillsammans med Paasikivi skulle de ta kommandot över förhandlingarna. Kekkonen var redan från början alltså med om att forma det som skulle kallas Paasikivilinjen, det vill säga en form av undfallenhetspolitik inte helt olika den som Paasikivi stått för innan Finland blev självständigt. På så sätt, genom att stryka Sovjet medhårs, kunde de med tiden mildra bland annat skadeståndskravet. Detta hade prutats till 500 miljoner dollar och det ursprungliga förfallodatumet lyckades de skjuta upp två år från 1950 till 1952.

Paasikivis strategi gick ut på att låta utrikespolitiken gå före inrikespolitiken. I klartext betydde detta att hålla Sovjet på gott humör för att hålla dem så långt ifrån den finländska inrikespolitiken som möjligt. Det förstnämnda var en förutsättning för att Finland överhuvudtaget skulle kunna föra en självständig inrikespolitik var tanken. Det vore svårt att hävda att han hade helt fel. Detta blev hur som helst Finlands linje i stort sett ända fram till Sovjetunionens fall 1991. Det var ingen lätt manövrering för Paasikivi i början då framför allt den sovjetdominerade kontrollkommissionen bekymrade honom, men även finska politiska grupperingar från ytterhöger till yttervänster som måste hållas i schack eller på gott humör beroende på vilket som verkade mest lämpligt vid olika tillfällen. Även den finska allmänheten och pressens förväntningar och krav var en faktor att förhålla sig till. Detta gällde inte minst frågan om krigsansvarighetsprocessen som skulle komma att döma förre presidenten Ryti med flera till fängelsedomar (se inlägget om Ryti). Paasikivi och hans närmaste kunde ju inte heller vara helt öppna med sina avsikter då Sovjet och kontrollkommissionen hade ögon och öron öppna för varje politisk signal från Finlands sida.

Paasikivilinjen

Paasikivi valdes genom en undantagslag av riksdagen till president i mars 1946 då Mannerheim avgick på grund av hälsoskäl. Den 76-årige Paasikivi ansågs var bäst lämpad att manövrera Finland genom det minfält som framtiden betraktades som. De väst-allierades generositet gentemot Sovjetunionen när det gällde deras handlingsfrihet i förhållande till Finland skulle med åren komma att förbytas i oro för att även de skulle hamna bakom den järnridå som höll på att sänkas mellan östra och västra Europa. Finland sågs snart som en värdefull buffertzon och gavs av USA och Sverige stora krediter för att klara upp sin ekonomi efter kriget. Däremot fick inte Finland del av Marshall-hjälpen, eftersom Sovjetunionen hade en starkt negativ inställning till detta.

Paasikivi insåg också vikten av att hålla sig utanför alla militärallianser och förde in Finland på den alliansfria linjen som gäller alltjämt idag, än så länge kanske man ska tillägga. När Stalin föreslog ett ”vänskapsavtal” var det fler än finländarna som fruktade att det skulle innebära samma sak som i Tjeckoslovakien som samma dag Finland fick sin propå från Stalin genomgick en Sovjet-stödd statskupp. Paasikivis strategi att inleda förhandlingar om ett avtal med Sovjet gick ut på att förekomma hellre än förekommas och styra avtalsinnehållet så mycket det gick till Finlands fördel. Det ledde fram till VSB-avtalet, det vill säga fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen. Förutom Paasikivi blev det Kekkonen som var drivande i förhandlingarna för Finlands del. Men Paasikivi höll noga uppsikt över förhandlingsdelegationens uppträdande och styrde med hårda nypor för att inte paragraferna skulle bli formulerade på ett sätt som gav Sovjetunionen stort inflytande på Finlands inrikespolitik. Avtalstexten skulle komma att bli nästan precis som Paasikivi hade föreslagit med särskild vikt vid att markera att Finland skulle komma att ställa sig utanför framtida eventuella stormaktskonflikter.

VSB-avtalet löpte på tio år men förnyades kontinuerligt, sista gången 1983, och gällde fortfarande vid Sovjetunionens upplösning 1991-92. Det innebar förvisso att Finland inte kunde föra en helt självständig utrikespolitik men gav den inrikespolitiska frihet som Paasikivi eftersträvade och den avväpnade också de inhemska kommunisterna som nu fick väldigt lite inflytande på de framtida relationerna med Sovjetunionen och stärka sin makt i Finland. Det kom också att få stor betydelse för att kicka igång industrihjulen eftersom Finland fick förtur till en stor marknad för sina produkter och åt andra hållet erhöll bland annat spannmål till förmånliga priser.

Paasikivi och Kekkonens relation till varandra skulle komma att bli något mer ansträngd men Paasikivi såg ändå Kekkonens goda relationer med Moskva och dialog med landets kommunister som en tillgång i spelet med Sovjetunionen. För ett spel var det och ingen kan ta ifrån Paasikivi att han spelade väl. Han vann också presidentvalet 1950 vilket gjorde att hans linje kunde konsolideras och förfinas. Under nästan hela mandatperioden var det Urho Kekkonen som hade statsministerposten vilket också i praktiken grundlade kontinuiteten för Paasikivilinjen. Med detta sagt ska inte glömmas bort att Kekkonen också manövrerade för att så småningom efterträda Paasikivi som president. Den sistnämnde började få problem med hälsan och fyllde ju faktiskt 80 år samma år som han återvaldes som president 1950.

Paasikivis diplomatiska stil gav honom också gott rykte i Moskva vilket bland annat resulterade i att han förlänades Leninorden 1954. Den stora personliga triumfen blev nog ändå Sovjets tidigarelagda återlämning av Porkala som hade fått avträdas i fredsavtalet efter kriget. Lika mycket var dock detta Chrusjtjovs förtjänst då han efter Stalins död börjat föra en mer försonande hållning till västmakterna och Finland. Den 26 januari 1956 överläts Porkala officiellt till Finland och Paasikivi kunde nöjt proklamera i ett radiotal att ”pennan har rättat till det som svärdet söndrat” (Meinander s 319). Han hade också under förhandlingarna om Porkala förmått Moskva att göra fler eftergifter gällande Finlands utrikespolitik, bland annat att godkänna Finlands inträde i såväl FN som Nordiska Rådet, vilket Sovjet hade motsatt sig tidigare. Det bekräftade kanske främst för honom själv men också för den inhemska opinionen det riktiga i hans egen devis som han deklarerade 1955:

”Viktigast för Finland är och kommer alltid att förbli att upprätthålla goda relationer med Ryssland. Geografin och historien har så bestämt” (Meinander s 447).

När hans dagböcker släpptes för publicering i mitten av 1980-talet var nervositeten dock stor hos de finska makthavarna att denna vänskapliga relation skulle skadas. Hans efterlevande hade redan på 1950-talet haft för avsikt att publicera dem men efter vädjanden från Urho Kekkonen gått med på att skjuta upp det i 25 år. I dem fanns nämligen Paasikivis innersta tankar nedtecknade. De visar att han egentligen hyste en betydligt mer fientlig inställning till Sovjetunionen än han någonsin visade offentligt. En del kunde kanske dra slutsatsen att hans politik varit förljugen men det framstår också som att han visste mycket väl vad som tjänade Finland bäst. Vilket inte var hans egen högst personliga åsikt om den stora grannen i öst utan den version som för tillfället tjänade Finlands intressen bäst. Enligt Paasikiviförbundet var det inte fråga om underordning utan om att ”göra en dygd av nödvändigheten” att upprätthålla de goda förbindelserna österut. Förbundet ser det till och med som en förlängning av J.V. Snellmans hegelianska samhällsfilosofi och statslära.

Trots sin höga ålder förekom Paasikivi i presidentvalets första rundor 1956. Det kom dock att bli Urho Kekkonen som kom att vinna och Paasikivilinjen blev nu inte bara i Agrarförbundets valpropaganda ofta Paasikivi-Kekkonenlinjen. Det blev också en hedersam punkt för Paasikivis långa politiska karriär men också hans levnadsbana. Den 14 december 1956 avled Paasikivi, men hans utrikespolitik levde länge än i Finland.

Paasikivis minnesmonument

Paasikivi-monumentet gav upphov till livlig debatt och det fick många smeknamn. Ett av dem var ”Juho Kusti och Alli (presidentens hustru), som hänvisar till likheten mellan presidentparet och monumentets granithällar. Ett annat är kort och gott ”han-hon”, med samma hänvisning.

Monumentet är skapat av Harry Kivijärvi som vann tävlingen som utlysts om monumentet. Det avtäcktes 1980 i samband med 110-årsjubileet av Paasikivis födelse. Öst och väst består av två svarta granithällar och en sockel med Paasikivis ord: "All vishets begynnelse är att erkänna fakta". Paasikivis namn betyder ungefär rullsten eller flyttblock och kanske är det därför mycket passande att han inte avbildas som föreställande staty, som de övriga presidenterna utanför riksdagshuset, utan i form av stenar. Men idén är kanske mer att visa Paasikivis balanserande mellan öst och väst som får föreställningen av två mot varandra stående granitstenar.

På sätt och vis alltså ett passande minnesmärke för Paasikivis gärning. Hans personliga åsikter och åtbörder blev inte det bestående intrycket för samtiden. De framkom mer i detalj i de långt senare publicerade dagböckerna. Istället måste det vara hans sätt att lägga grunden för Finlands relation till Sovjetunionen, den nation som besegrat dem i andra världskriget och som alltid kastat en skugga över Finland. Utan denna utrikespolitiska granithårda bas kanske Finland hade sett helt annorlunda ut idag.

Bild: Hans Wåhlberg. Paasikivi-monumentet vid Paasikiviplatsen i centrala Helsingfors. Idén till monumentet är  Paasikivis balanserande mellan öst och väst som får föreställningen av två mot varandra stående granitstenar.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012

Suomenpresidentit.fi

https://suomenpresidentit.fi/paasikivi/?lang=sv

Paasikiviförbundet

https://www.paasikivi-seura.fi/paasikivilinjen-och-det-utrikespolitiska-tankandet/

Öst och Väst – J.K. Paasikivis minnesmärke

https://www.hamhelsinki.fi/sv/sculpture/ita-ja-lansi-j-k-paasikiven-muistomerkki-harry-kivijarvi/