På jakt efter det försvunna förflutna

En solig men kylig februarisöndag beger vi oss från centrala Lviv till den lilla staden Zolochiv, cirka 6 mil därifrån, på jakt efter det förflutna. Jag får följa med Jan Czajkowski och hans fru Ulla på deras sökande efter släktingar till Jan. Han har aldrig tidigare besökt sin pappas gamla hemtrakter och vet inte särskilt mycket om eventuella kvarvarande släktingar men har anlitat Lviv Ecotours för att få stöd med chaufför/guide, Serhiy, som också översätter och hittar i Zolochiv. Det kommer att bli en resa i sökandet efter ett förflutet som har begravts i nya lager av historisk fernissa, som en ny befolkning fört med sig, men också en resa i det nya och instabila Ukraina. Jans berättelse om hur hans pappa Jozef kom till Sverige är dock mycket speciell och spännande i sig och kräver ett visst utrymme till att börja med.

Till Sverige i ubåt

Som 21-årig elektriker krigsplacerades Jozef på en av Polens fem ubåtar och befann sig vid krigsutbrottet 1939 ute på Östersjön. När kapitulationen var nära beordrades de alla att söka hamn i Storbritannien eller på neutral mark, för att ubåtarna inte skulle falla i händerna på ockupanterna (Tyskland västerifrån och Sovjet österifrån enligt uppdelningen i Molotov-Ribbentrop-pakten). De två ubåtar som försökte ta sig till Storbritannien stötte på brittiska minor och gick till botten med man och allt. En ödets grymma ironi för flera hundra sjömän. De tre övriga båtarna (Zep, Rys och Zbik) begav sig istället mot svenska kusten och nådde tryggt fram, bogserade sista biten in till Vaxholm. Därifrån förflyttades de till centrala Stockholm innan de flyttades vidare till Taxinge-Näsby och slutligen till Mariefred, där de låg återstoden av den tid andra världskriget pågick. Flera år med andra ord, både båtar och besättning. Medan kriget rasade hemma i Polen fann de sig internerade i baracker intill sina båtar. Naturligtvis oroliga över vad som hände deras hemland och deras nära och kära och möjligen frustrerade över att inte kunna delta i skeendet, men i övrigt spenderande en ganska fri interneringsperiod i Mariefred. Flera av dem lärde sig svenska, lärde känna svenskar i Mariefred, tog tjänst i jord- och skogsbruk och deltog i den fridfulla stadens sociala liv. Det finns en bok om dessa ubåtar och sjömän, ”Polska ubåtar i Mariefred – en nästan okänd episod från andra världskriget”, skriven av Erik Dahlberg. Ytterligare en bok, ”En polsk ubåtsman i Mariefred” är skriven av en av de polska sjömännen, Wadek Sloma. Dessutom finns en film, ”När polackerna kom till Mariefred”, som beskriver den här ganska unika episoden.

Ungefär hälften av de totalt ca 169 sjömännen begav sig dock hem till Polen igen efter kriget, för att möta ganska osäkra öden. Den andra hälften däremot stannade i Sverige, och bland dem Jans pappa Jozef. Han bosatte sig i centrala Stockholm och levde där fram till sin död 1996. Till Polen åkte han först 1963 men blev besviken över vad han såg och om jag förstått rätt blev det hans enda besök till det gamla hemlandet. Dessutom hade den gamla hemorten Zloczow blivit Zolochiv efter kriget och en del av den ukrainska sovjetrepubliken. Dit begav han sig aldrig.

Här i Sverige gifte han sig och fick tre barn, två döttrar och så sonen Jan. De lärde sig aldrig polska riktigt (fanns ingen hemspråksundervisning då) och fick inte reda på särskilt mycket om Polen. Jozef talade inte gärna om det gamla hemlandet. Mycket är alltså fortfarande höljt i ett dunkel för Jan och hans systrar.

Zolochiv/Zloczow

Vad Jan ändå visste var att farfar också han hette Jan och var skomakare i det då polska Zloczow, utanför det då likaså polska Lwow (faktum är att han också levde medan det hette Lemberg och tillhörde Österrike-Ungern). Farmor hette Marta och började arbeta som piga åt Jan Sr men gifte sig med honom efter en tid och fick tre söner, varav Jozef var mellanbrodern. Hon var mer än 40 år yngre än Jan Sr och enligt ryktesuppgifter lär hon ha haft en kärleksaffär med deras inneboende, en ukrainare vid namn Adam Zagrobelny. Enligt dessa rykten skulle denne Adam till och med kunna vara den biologiska pappan till Jozef. Sanningen blev aldrig klarlagd och gick kanske i graven med mamma Marta, som dog i början av 1960-talet. Hon hade då för länge sedan lämnat Zloczow. Hon och Jozefs två bröder tvingades flytta till västra Polen efter kriget, då Zloczow alltså blev Sovjet-ukrainska Zolochiv.

Egna bilder. Längst upp Jan och sedan stan. En märklig blandning av lantlig idyll, sliten sovjetisk håla och ståtliga Habsburg-residens.

Vi skulle med andra ord hålla utkik efter både Czajkowskis och Zagrobelnys namn i sökandet efter eventuella anförvanter vilket blev ett ganska chansartat företag. Det fanns inga som helst garantier att arkiv och andra uppgifter skulle finnas intakta i Zolochiv.

- This is not like in Western countries, skrattade guiden Serhiy, som också berättade för oss om sin farfar som hann bli inkallad till fyra arméer under sin livstid, först den österrikiska under första världskriget, sedan ukrainska under den korta tid efter 1vk då den kortlivade Väst-ukrainska Republiken utropades, sedan den polska armén och slutligen den sovjetiska. Gränstrakter har ofta en komplicerad och lätt schizofren historia. Det gäller inte minst västra Ukraina.

Vi började hur som helst på ortens stora begravningsplats. Där fanns både enkla gravar med träkors och ståtliga sarkofager och minnesstenar med foton, som brukligt var i Sovjetunionen, ryska namn blandade med polska och ukrainska och en del tyska. Där hade vi dock ingen lycka med oss men fick en fascinerande promenad bland gravarna som framkallade fantasier om vilka människoöden som dolde sig bakom stenarnas namn och datum för födslar och dödsfall.

Egna bilder. Zolochiv begravningsplats. Det förekommer gravplundring, vilket framgår av bilden längst ned.

Strax intill begravningsplatsen finns också en av alla de otaliga monument över fallna soldater som fortfarande står i snart sagt varje stad i Ukraina. När Lenin och andra sovjetiska kommunistledare fallit i och med den lag som togs för knappt ett år sedan (Decommunization laws) bevaras fortfarande monument över kriget.

Egna bilder. Monument över fallna soldater i Zolochiv. The Great Patriotic War/Stora Fosterländska Kriget pågick 1941-45. Numera har Ukraina lagstiftat om att benämningen Andra Världskriget ska vara den enda officiella och det pågick 1939-1945 och inget annat.

Nya tider, nya krig

Efter vandring i snålblåst på begravningsplatsen är det dags för lunch på en av ortens krogar. Vi tar deras specialitet, en sorts gryta med kött, grönsaker och pommes frites (!). Lite udda men smakar bra och Nescafe-kaffet värmer gott. Vi får också tillfälle att lära känna guiden Serhiy lite bättre. Han är en väldigt sympatisk, lugn och öppen människa och berättar att han är inkallad till det militära egentligen sedan 13 månader och att han göra dessa turer på ”fritiden”. Som 46-åring och pappa blev han förvånad över sin inkallelse och förbittrad över att inte ha fått avsluta tjänstgöringen ännu trots att kontraktet skulle löpa över ett år. Det är dock ont om kunniga soldater och Serhiy är så pass gammal att han hunnit göra militärtjänst i Sovjetunionen och sedan varit reservofficer och är tydligen en duktig instruktör och det är som sådan han gör sin tjänst, i Yavoriv alldeles intill polska gränsen. Det är där NATO brukar hålla sina gemensamma övningar med ukrainska armén. Långt ifrån fronten i öst åtminstone. Men han avskyr livet i det militära och längtar till det civila livet på heltid. ”Männen där är inte helt normala”, säger han ungefär. 

Egen bild. Guiden Serhiy och Jan Czajkowski lägger upp planen för dagen (?)

Efter avslutad lunch beger vi oss till den katolska kyrkan i staden där det bör finnas dokument som skulle kunna ge ledtrådar Jans släktingars öden. Vi får vänta en stund eftersom det pågår en gudstjänst i kyrkan och kyrkoherden med andra ord är upptagen. Den tar dock slut rätt snart och den unge kyrkoherden tar emot oss. Han har dock inte tillgång till arkiven visar det sig och hänvisar istället till en person med administrativa uppgifter som Jan kan ta kontakt med senare. Det blir alltså inga personliga möten eller arkivträffar den här dagen. Jan får göra ett återbesök senare, mer förberedd och kanske i sällskap med sina systrar.

Katolska kyrkan i Zolochiv. Från 1726. Längst ned en minnestavla över offren i Katyn , Miednoje och Charkow.

Vi beger oss istället till slottet i Zolochiv. 

Zolochiv Slott och pogromen 1941

Slottet i Zolochiv ligger nästan mitt i staden och är ursprungligen anlagd under 1400-talet. De nuvarande byggnaderna är dock av senare datum men har en intressant historia. Den som är förknippad med andra världskriget är emellertid en mycket mörk sådan, pogromen 1941. Vid denna tidpunkt användes slottet som fängelse och de sovjetiska ockupanterna låste där in en mängd politiska fångar, varav många var ukrainare. När tyskarna avancerade i slutet av juni 1941 fanns inte tid att evakuera fängelset och de sovjetiska vakterna och soldaterna avrättade helt sonika fångarna. Flera hundra lik mötte den anländande tyska SS-divisionen Wiking och de övriga förband som anlände till staden den 3 juli. 

Vad som sedan hände finns det en del olika versioner av men helt klart är att en fruktansvärd pogrom utbröt där judar och en del kvarvarande ryssar, inklusive kvinnor och barn, slogs ihjäl på öppen gata eller slängdes levande i en massgrav. Enligt en historiker, Bernd Boll, som undersökt händelsen närmare, lär ett stort antal män ur den ukrainska befrielsearmén OUN däri ha slängt handgranater för att ta död på de som fortfarande levde. SS-divisionen Wiking vid sidan av Einsatzgruppe C (vars huvuduppgift enligt dess ledare Erich von dem Bach-Zelewski var att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier” på östfronten)  lär ha deltagit men också ett stort antal civila ukrainare som varit ute efter hämnd för avrättningarna i slottsfängelset. Det sägs att en del judar varit officerare i sovjetiska säkerhetsstyrkan NKVD och därmed kunde ha varit inblandade i fängelseavrättningarna vilket spädde på den antisemitism som funnits lagrad sedan hundratals år och troligen varit en förklaring till den grymhet som utspelade sig under dessa julidagar i Zolochiv med omnejd. En grymhet som finns skildrad på film i ett Youtube-klipp som åtminstone påstås vara ifrån dessa händelser. 

Enligt Bolls uppgifter ska officerare ur reguljära arméns 295:e infanteridivision ha satt stopp för massakern, beordrat återställande av ordningen och förklarat de få överlevande stå under tyska krigsmaktens beskydd. Det varade nu inte så länge men det är ändå intressant att notera att det är en tysk överstelöjtnant (vid namn Otto Korfes) är den som avbryter massdödandet och att det förutom soldater ur SS-divisionen Wiking är ett stort antal OUN-aktivister inblandade som enligt Boll visade prov på en ”brutalitet överskridande det normala”.

Idag är slottet emellertid en fridfull plats med sitt Kina-slott och gröna vallar, som gjorda för picknick under soliga vårdagar.

Egna bilder. Slottet i Zolochiv. 

De mörka händelserna finns dock ingraverade i minnestavlor på väggen vid slottsporten. Beskrivningen visar dock spår av förnekelse då tavlorna endast talar om ”bolsjeviker” och ”nazister” som skyldiga till dödandet. Det finns en hel del skuldbearbetning att gå igenom för Ukraina. Något som givetvis försvåras av de lagar som togs för knappt ett år sedan och som förbjuder andra beskrivningar av OUN-UPA än de som följer hjältenarrativet av dessa rörelser. Som Göran Rosenberg en gång sagt är historieförnekelse ”ingen god tradition” och den gör att vi inte vet vart vi är på väg eftersom vi inte vet varifrån vi kommer. Boll är en tysk historiker men om hans ukrainska kollegor skulle upprepa hans ovanstående beskrivning av OUN-aktivisterna i Ukraina idag skulle den möjligen betraktas som ett lagbrott.

Egen bild. Minnestavla vid Zolochiv slott. Endast nazister och bolsjeviker ligger bakom pogromen på judar... enligt vad man vill att vi ska minnas.

På vägen från slottet stöter vi ihop med flera hundra soldater ur livgardet. Troligen på väg till en filmföreställning, eller kan det möjligen vara en stor dragning. De marscherar hur som helst alla in i Folkets Hus som står där och minner oss om Sovjettiden. Jag hinner fundera över vad dessa unga män vet om vad som skedde i denna stad under 2vk och på vilket sätt det har beskrivits. Dödandet fortsätter och historierevision är ett sätt att hålla det igång.

Egna bilder. Livgardet på väg till... filmvisning?

Mera slott

Vi hinner med ytterligare ett slottsbesök. Bara ett par mil från Zolochiv finns Pidhirtsi med sitt en gång mycket ståtliga slott, byggt mellan 1635-40. Det liknar numera ett spökslott men det är lätt att ana dess forna prakt och utsikten från baksidan ned mot dalgången är magnifik. Den siste privata ägaren packade ihop allt av värde och flydde till Rumänien vid krigsutbrottet 1939 och det har sedan dess varit bland annat tuberkulossanatorium. Det står nu under Lvivs Konstgalleris jurisdiktion men det finns inte pengar att göra några större renoveringar. Ett monument över fallna krigshjältar står framför slottet som minne från Sovjettiden. Ett slitet och förfallet slott är ett annat sådant.

Egna bilder. Pidhirtsi slott. Samt det nästan obligatoriska krigsmonumentet.

Egen bild. Ett eget litet kapell hör naturligtvis ett slott av rang. Pidhirtsi slott tillhör detta.

Det judiska Sasiv/Sassov och sovjetiska rymdkrigslämningar  

Vägen tillbaka till Lviv från Zolochiv finns ytterligare ett slott, Olesko, som ingen riktigt vet hur gammalt det är men som är nämnt i skrift så tidigt som på 1200-talet. Detta hinner vi tyvärr inte se närmare på men det finns en del andra intressanta lämningar från förr av lite ovanligare art.

I närheten av byn Sasow/Sasiv finns en judisk begravningsplats, eller rättare sagt fanns. Det är nu inte mer än en inhägnad gräsmatta, men det står två märkliga vita byggnader kvar mitt ute i det gröna. Där vilar två Chassidiska rebbes/tzadiker av Sasow-dynastin enligt vår guide. Vi har dock svårt att se från vägen de speciella chassidiska typer av gravhus som kallas för Ohel. Själva byn beboddes före 2vk till cirka 40 % av judar. En församling som förintats på samma sätt som så oerhört många i byarna runt omkring här i Ukraina och i Polen. Det mer kända Brody ligger bara någon mil från denna plats exempelvis.

Egen bild. Inte lätt att se men ska vara gravplats för Sasov-tzadiker. En Ohel.

Den chassidiska Sasow-dynastin tillblev emellertid här 1775 under rebbe Moshe Leib Erblich av Sassov. Dessa dynastier grundades av lärlingar till Chassidismens grundare Baal Shem Tov och brukar bära namnet efter platsen där dynastiernas grundare residerar. Sasow-dynastin är bara en av alla dessa som fanns i det som nu är Ukraina. Utanför Tjernivtsi finns exempelvis residenset för Sadagora-dynastin, vilken jag skrev om för ett par veckor sedan. Att besöka en tzadiks grav är en helig handling för chassidiska judar och pilgrimer brukar resa till dessa platser för att be. Bönerna ska få extra kraft vid dessa gravplatser. 

Inte långt därifrån står lämningar av modernare snitt men som jag inte heller blir riktigt klok på vad de egentligen är. Vår guide säger att de uppfördes under den del av kalla kriget som brukar kallas ”Star Wars”, då USA - under Ronald Reagan - lät projektera SDI, ett rymdförsvar för att slå ut sovjetiska missiler. Således tror jag att detta är sovjetiska så kallade ”Early Warning-radar” av något slag. Svar på Reagans "Star Wars". Men jag kan inte härleda på nätet om detta stämmer och i så fall exakt vilken typ detta rör sig om. Kanske även här någon läsare känner till dessa monument över kalla krigets sista dagar?

Egen bild. Sovjetisk Star Wars-radar? Utanför Sasiv.

Tillbaka till Lviv kommer vi alltså utan att ha fått några svar på så många frågor om sin släkt. Men vi har fått en intressant tur genom västra Ukraina, tidigare Sovjet, tidigare Polen, tidigare Österrike-Ungern. Lager på lager av historiskt damm ligger över dessa trakter och gör dem så oerhört intressanta att besöka. Det förflutna ligger där under dammlagret och inte sällan pekar det mot framtiden på ett sällsamt och skrämmande sätt som jag tycker är påtagligt här i Ukraina.Till slut hittar vi faktiskt också en namne till Jan. Förvisso med lite annan stavning och knappast släkt. Men det får duga som avslutning.

Egen bild. Jan Czajkowski och namne (gatuskylten)