Dagbok från Ukrainska vägar

DAGBOK FRÅN UKRAINSKA VÄGAR

I offrens och förövarnas spår

Efter 20 mil på ömsom buckliga och ömsom håliga vägar kommer vi till den lilla staden (byn) Medzhybisz i närheten av staden Khmelnitskyi i västra Ukraina.

Det var på denna plats som Baal Shem Tov kring 1740 tog säte för sin version av judaism, Chassidismen. Hans lärjungar grundade sedan dynastier på en mängd platser i nuvarande Ukraina. Här bodde då ett par tusen judar och detta shtetl var det största befolkningsmässigt av alla judiska shtetls i denna trakt (Podolien). Ett tag ska kring 70 % av invånarna här ha varit judar och vid andra världskrigets utbrott utgjorde de hälften sv befolkningen på cirka 5000. Efter kriget fanns knappt 100 kvar och idag inga alls. En kopia av synagogan som tyskarna förstörde finns dock på dess ursprungliga plats. Baal Shem Tovs Ohel (gravplats) finns här också vilken vi dessvärre missade att besöka. Det lär ligga i utkanten av byn.

Borgen som dominerar byn är tämligen väl bevarad. Ett träfort fanns här vid mitten av 1100-talet men den har byggts om och förstärkts i omgångar och det mesta av det som kan ses idag är från 1500-1600-tal. Det har haft olika ägare men alltid fungerat som del av försvarslinjen mot mongoler och turkar.

Här finns också ett påkostat och modernt Holodomor-museum som påminner oss om de miljontals ukrainare som gick under i hungersnöden 1932-33, delvis framkallad av Stalins konfiskering av de ukrainska böndernas skördar. Klasskampen mot de jordägande bönder, så kallade "kulaker") som vägrade låta sig kollektiviseras kulminerade då med svält som följd.  Enligt Stalins uppfattning undanhöll de folket mat som sannerligen behövdes i ett Sovjet under lätt hysterisk industrialisering och med stor matbrist. Det har länge varit ett tvisteämne mellan Ukraina och Ryssland om svältens omfattning och om det ska kallas folkmord eller inte. I och med dagens konflikt med Ryssland är det en närmast politisk markering att framhäva katastrofens omfattning och betona den ryska skuldbördan.

Det som förefaller lite märkligt är att detta museum ligger just i denna lilla by som var så dominerad av judar. Det finns ingenting som minner om Förintelsens fasor i det hembygdsmuseum som ligger intill Holodomor-museet inom borgmurarna. Kan det möjligen vara ett sätt att rikta uppmärksamhet ifrån just den delen av byns historia? Så fort Nazityskland hade invaderat Ukraina och Röda Armen dragit sig tillbaka, utsattes judarna i byn för en pogrom av sina ukrainska grannar. En viss Bloinsky, som försökt uppvigla till pogrom redan på 1920-talet, blev genast polischef och hade tillsammans med ett gäng ökänt grymma polismän och andra bybor ihjäl flera hundra judar och föste samman de övriga i ett ghetto i byns fattigaste del. Omgärdade av murar och taggtråd svalt många ihjäl och de allra flesta mördades senare av tyskarna som anlände till byn i september 1941. Men just här vill man att vi ska minnas Holodomor och inte Holocaust. När jag frågar personalen på hembygdsmuseet om de inte har något om byns judar förstår de först inte frågan. Det finns inga numera, blev svaret.

Inte långt härifrån ligger de tyska förövarnas gamla fälthögkvarter Wehrwolf, strax norr om Vinnitsya. Det byggdes under 2vk 16 liknande på olika platser men detta lär ha varit det näst största. Hitler hade här en egen bunker i ett stort bunkerkomplex som också innefattade ett hotell, ett kasino och en swimmingpool enkom för Hitler, men som han aldrig utnyttjade. Han lär endast ha varit i Wehrwolf vid tre tillfällen men vid ett tillfälle under hela 4 månader. Vid reträtten sprängde tyskarna hela anläggningen och idag finns endast fragment kvar men ett museum över Nazitysklands offer har uppförts intill. Det har dock hunnit stänga när vi kommer dit och vi får nöja oss med bunkerresterna.

Det enda som återstår av se tyska planerna att här och på andra ställen i Ukraina förflytta den slaviska befolkningen och ersätta den med tysk.

När mörkret redan fallit anländer vi, efter en lång dag i spåren på offer och förövare, till hotellet i utkanten av Vinnitsya. På något sätt känns det passande att det lånat namnet av en av andra världskrigets segerherrar, Churchill.