Dagbok från Ukrainska vägar 2

Mot Odessa och en stängd trädgård

Efter en första dag på bilturen genom Ukraina (och Moldavien om inget oförutsett händer) med utflyktsmål som museum över massvältens Ukraina, platser förknippade med Förintelsen och nazityskarna högkvarter styr vi kosan mot Uman. Där finns den berömda Sofiyivkaparken som var en gåva från polske greven Potocki till sin älskade hustru Sofia. Legenden säger att hon ska ha varit bländande vacker och historier om hemliga älskare finns förstås med i bilden. Det är dags för lite lättsammare utflyktsmål är tanken.

I utkanten av Vinnytsia passerar vi långa rader av bostadshus från 1960-talet, s.k. Chrustjevskas. I ett sovjetiskt "miljonprogram" byggdes lägenheter åt alla. Fort skulle det gå och eftersom de uppfattades som temporära lades inte heller mycket möda ned på kvalitet och estetik. När perioden med socialism övergick till kommunism skulle alla ha egna vackra hem i det utopiska lyckoriket som var slutmålet enligt hela ideologin. Nu är de bara deppigt förfallna och sliriga lervägar mellan husen bidrar till känslan av att detta är helt negligerade kvarter. Vi ser slitna eller helt förfallna fabriker och övergivna kolchoser och byar med hus som lutar åt alla håll samtidigt. Det här är ändå presidentens och chokladmagnaten Porosjenkos industriella bas. Hans förmögenhet har uppenbarligen inte sipprat ned till det område vi kör igenom åtminstone.

Jag skriver detta på min iPad medan sambon kör oss från Vinnytsia där vi övernattat. Dock med stora svårigheter eftersom bilen guppar hela tiden och min sambo måste kränga åt sidan för groparna med jämna mellanrum. Vägarna här i Ukraina är helt enkelt genomusla, bitvis närapå ofarbara. Dålig asfalt och oskickligt utförda underarbeten är resultat främst av korruptionen där mycket av pengarna till reparationer hamnat i fickorna på politiker och oligarker och hela pyramiden nedåt. Detta med kommunikationerna är ett av landets stora problem. Stängda eller illa skötta flygplatser och gamla, långsamma tåg är andra delar av detta stora problem. Som miljöpartist önskar jag förstås helst att tågdelen blir den det satsas mest på att utveckla men bilvägar bör ändå inte vara så dåliga att det blir farligt att fara på dem.

Vi åker genom Gajsin/Haysin. Duggregnet bidrar till glåmigheten som är så typisk för de mindre städerna och byarna åtminstone. Hus som rasat samman, gamla cementfabriker och metallindustrier som gjort sitt, hundar och höns som springer längs vägkanten. Vi hoppas att Uman ska se lite mer upplyftande ut om vi någonsin kommer fram dit hinner vi tänka när vi dessutom blivit vilseledda av skyltningen i Haysin som pekar ut Uman åt direkt motsatt riktning så vi får vända om i utkanten av staden.Till slut tar vi oss äntligen fram till Uman efter en sista etapp som var nästan skrattretande dålig. En guppande karavan av person- och lastfordon försökte kryssa sig fram mellan kratrarna i en fart av 10 km/h.

Egen bild. Haysin blir inte roligare än så här.

Egna bilder. Fartbegränsning överflödig här.

Vi ankommer till Universitetsområdet som är en blandning av slitna rosa byggnader från förra sekelskiftet och sovjetbyggda betonglådor. När vi genar över en bakgård springer vi in i en fordonspark som ser ut som en museisamling från det gamla Sovjet. Jag är inte ett dugg bilintresserade men vem smälter inte inför en syn som denna på bilderna nedan?

Egna bilder. Kan inga bilmärken men nog är de fina? Någon som vet vad det är för fabrikat?

Tyvärr blir Uman i övrigt en liten besvikelse. Stan ser bara gyttrig och deprimerande ogästvänlig ut. Inte ens på något intressant sätt som jag ibland kan tycka om andra ukrainska orter. Trädgårdarna, Sofiyivkaparken, som betraktas som ett av Ukrainas tio "underverk" är officiellt stängda men grindarna är öppna så vi kan ströva igenom ändå. Nog förstod vi att det inte skulle vara någon blomsterprakt eller grönska i början av mars... men underverk förefaller ändå vara en liten överdrift. Drottningholm eller Djurgården rekommenderar jag nog hellre men historien om paret Potocki är intressant och sammanfaller märkligt nog på mer än ett sätt med ett par av huvudpersonerna i vårt nästa resmåls historia. Men den sparar jag nog till imorgon.

Egna bilder. Ett av Ukrainas sju underverk!!?

En liten lunch fick vi också på Hotell Sofiyivskas café. Vi hade tänkt övernatta här men bestämmer oss istället för att chansa på (med ukrainska vägar är det alltid osäkert) att hinna ned de 27 milen till Odessa istället. Hela vägen är det motorväg som löpt från Kiev. En dröm att färdas på efter kratersafarin från Vinnitsya. På båda sidor av vägen fält så långt ögonen når kantade av träd som vi gissar är bok som vindskydd för grödorna. Mil efter mil efter mil. Monotont? Ja, men vi tar oss fram. Till vågskvalpet vid Svarta Havet och smakfulla Skopeli Hotell.