Vi kom till Odessa igår och hann med att njuta av stadens prakt och charm och till och med ett besök till det maffiga konserthuset där det gavs en minneskonsert för stadens son Leonid Utyosov. Han föddes i Odessa 1895, var av judisk börd och hette då Lazar Iosifovitj Weisbein men bytte namn innan han blev känd. Möjligen var det lättare att bli det med ett ryskklingande namn. Han började artistbanan som akrobat på cirkus redan som tonåring men blev populär under 1920-talet då han började sjunga och spela med i en del filmer i den då mycket kreativa sovjetiska kulturmiljön. Hans sånger är populära i hela Ryssland och Ukraina där han är en superkändis som levde ett långt liv ända fram till 1982. Han var inte den bäste av sångare men han sjöng med hjärtat säger folk här. Konserthallen var spikad till sista plats så vi hade tur som fick biljetter.
Leonid kan mycket väl ha upplevt de dramatiska tragedier som inträffade 1905 i Odessa. Våldsamt uppror över hela landet skakade Ryssland men försöket till revolution slogs ned med våldsam kraft, inte minst här i Odessa, vilket skildrades i Sergej Eisensteins filmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin", från 1920-talet. Matroserna på det skeppet gjorde gemensam sak med revolutionärerna och hyllas med en staty i hamnen och på flera andra sätt och platser i staden. Över 1000 personer dödades under ett par dagar vid mitten av juni 1905 när tsartrogna soldater öppnade eld rakt mot folkmassorna, matroser som civila.
Några dagar senare dök det upp pamfletter i staden som hävdade att massakern i hamnen var judarnas fel vilket möjligen kan ha bidragit till brutaliteten i den pogrom som genomfördes i oktober samma är. En våg av sådana utlöstes över hela landet och den i Odessa blev den värsta i stadens historia. Den judiska befolkningsandelen låg då kring 35 % och motsättningar med greker, ukrainare och etniska ryssar hade inträffat ofta tidigare. Pogromer hade också förekommit vid tidigare tillfällen men ingen lika omfattande som denna. Minst 400 judar ska ha dödats och runt 5000 skadats under några mörka oktoberdagar 1905.
Det här bör ha satt djupa ärr i 10-årige Leonids själ och kanske var ett starkt bidragande skäl till att han ändrade namn.
 |
| Egna bilder. Minnesmärken över de dödade i Odessa i juni 1905 och över matroserna från pansarkryssaren "Potemkin". |
Dagens promenad styr vi istället mot platsen för en tredje tragisk massaker, det stora Fackföreningshuset i Odessa. Här mördades 46 personer den 2 maj 2014, de flesta innebrändes eller slog ihjäl sig när de hoppade från den brinnande byggnaden alternativt slogs ihjäl när de nått marken. Även skjutvapen användes mot dem som försökte lämna byggnaden. Flera hundra Anti-Majdan aktivister hade ockuperat området vid huset sedan en längre tid och tält var uppställda runt om huset som tjänade som en sorts högkvarter. De ville inte erkänna den regering som skapades efter Euromajdan och var av uppfattningen att den kommit till makten genom en statskupp. När ett tusental högerextrema tillsammans med fotbollshuliganer som kom från en ligamatch i staden var på väg för att "göra upp" försökte aktivisterna bygga barrikader kring huset. De blev dock lättforcerade hinder för de anfallande huliganerna som beväpnat sig med knivar, järnrör och molotov-cocktails. Även skjutvapen förekom. Allt detta finns tämligen väl dokumenterat på olika filmsnuttar men polis och åklagare har inte lyckats lägga ihop vittnesmålen med bilderna för ett enda åtal såvitt jag känner till.
Poliserna som stod och tittade på när allt detta utspelade sig skyller på att de inte fått order om tillstånd att använda våld. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Varför brandkåren dröjde är en annan gåta. Fanns det någon högt uppe i näringskedjan som såg till att "misstag" begicks?
Kritiken mot den ukrainska hanteringen av den här händelsen har varit hård från juristhåll, som Europarådets juristpanel som också haft synpunkter på den bristande ukrainska samarbetsviljan. Vår egen dåvarande utrikesminister Carl Bildt däremot gick ut och twittrade att det var många dödsfall i Odessa och att det skulle börjat med att "pro-ryssar" försökt ta kontroll över en byggnad. Han menade då denna fackföreningsbyggnad där dessa s.k. pro-ryssar sökte skydd. Hans tweet kom i stort sett
alltmedan brinnande kroppar slog mot marken. En kommentar som borde renderat honom avsked.
Men den här berättelsen är skamligt negligerad i media i Väst och i övriga Ukraina. Dock inte här i Odessa. En engelsklärarinna berättar för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, säger hon, och inga busar. Hon är bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts. En fransk film som är producerad av Canal+ nyligen tar dock upp ämnet och visar en grundlig undersökning av händelserna, vilket jag skrivit om här.
När vi kommer fram till Fackföreningshuset är det stängsel runtom och en del reparationsarbete på gång. De enda som syns till den här söndagen är dock poliser, ganska många också. En hel busslast rör sig kring byggnaden, en del med hundar. Ett par poliser sitter också och äter i den sunkiga kantinen på hörnet av huset. Vi frågar ett par av poliserna om det alltid är sån rigorös bevakning och de försäkrar att det är fullt normalt.
 |
| Egna bilder. Fackföreningshuset i Odessa idag 5/2-16 |
På en gräsplätt utanför finns lite blommor och gravljus. Min sambo som var här förra veckan berättar att det då fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just här. Nu är fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Hjältenarrativet tillhör Euromajdan och får inte finnas här i Odessa. Det framgår ganska tydligt när man vistats i Ukraina ett tag. Här i Odessa finns det dock de som sörjer och bitterhet är ingen bra sådd för en regering.
 |
| Egen bild. För att vi ska minnas en 19-åring. Utanför fackföreningsbyggnaden i Odessa. |
Överhuvud taget är det en tydlig skillnad på det som syns och hörs i det offentliga rummet här mot i västra Ukraina. Här talas nästan uteslutande ryska i butiker och på krogar och bland folk som hörs
konversera på stan. En annan notering är alla de spår av Sovjetunionen som finns kvar här i jämförelse med städer i väst. Militärhögkvarteret exempelvis har hammaren och skäran kvar på fasaden. Dessutom möts tågresenärer med påminnelser om att Odessa är hjältarnas stad (1905-1917-1944). Här lever Sovjetunionen kvar på flera sätt och det ryska språket dominerar i det offentliga. Och talar man om hjältar från 2014 är det inte alls säkert att det är de vid Majdan i Kiev som avses.
Egna bilder. Sovjet är närvarande i den offentliga Odessa-miljön. Än så länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar