Efter att ha följt Karl XII och kosackerna irrfärder kring Poltava far vi vidare till Kharkov. Det görs med samma eminenta snabbtåg som bitvis i en hastighet av 160 km/h tar oss de 13 milen på ca 1,5 timmar. En viss skillnad mot de sex timmar det tar att färdas 30 mil mellan Tjernivtsi och Lviv som jag har gjort så många gånger under min vistelse här i Ukraina. Jag och mitt resesällskap resonerar om hur viktigt kommunikationer är för det här landet för att kunna utveckla företagande och besöksnäring men också för att knyta samman landet och möjliggöra kontakter ukrainare emellan. Många vi talat med i västra Ukraina säger att de aldrig varit i Kharkiv, landets näst största stad.
Egna bilder. Järnvägsstationen i Kharkiv är imponerande och takmålningarna med revolutionära motiv har hittills fått vara kvar. Frågan är hur länge med de lagar, s.k. "decommunization laws", som infördes för cirka ett år sedan?
Nu kan det finnas andra skäl till att aldrig ha varit i Kharkiv. Det är svårt att kalla staden vacker. Men den har goda skäl att vara ursäktad. Under andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det hette i Sovjet, fortfarande heter i Ryssland men inte längre får heta i Ukraina) stod tre gigantiska slag eller offensiver i och kring Kharkiv som då officiellt bar det ryska namnet Kharkov. Bara efter det första slaget, hösten 1941, förlorade Röda Armen över 200000 man i stupade, sårade och tillfångatagna, civilbefolkningen oräknad. Staden totalförstördes så gott som också. Om inte av bombningar och artillerield så av att Röda Armen förstörde viktiga anläggningar vid reträtten. De viktiga fabrikerna hade de dock lyckats nedmontera för vidare transport österut. En oerhörd bedrift i sig. Kharkov var en av de allra viktigaste industristäderna i Sovjet och producerade såväl traktorer som flygplan och krigsmateriel och vapen. Fullständigt livsviktiga alltså för att hålla stånd mot den tyska offensiven. Området från och med Kharkov och ned till och med Donbass ska enligt Hitler ha varit det näst viktigaste -efter Moskva- målet för den tyska offensiven. Att hålla detta område skulle knäcka den sovjetiska krigsproduktionen, trodde han. Nu räknade han inte med förmågan att flytta industrier och den sovjetiska produktionens förmåga till återhämtning som borde imponera även den mest inbitne kommunismkritikern. Men, som sagt, staden fick i stort sett byggas upp på nytt efter kriget. Detta faktum ger den förstås en speciell prägel. En som andas väldigt mycket Sovjet. Men detta sagt med en stor reservation då det främst gäller de mindre centrala delarna. Centrum av staden är till förvånansvärt stora delar återuppbyggd med en tämligen stor hänsyn tagen till kulturvärden och originalbyggnadernas utseende.
Egna bilder. Många pampiga byggnader och monument finns att beskåda i Kharkiv. Det är svårt att tro att hela Kharkiv totalförstördes under kriget.
Kharkiv har också präglats av sin stora industriella betydelse och har ännu kvar en identitet som arbetarstad. Vi tar tunnelbanan till ändstationen Proletarska - passande nog på den röda linjen - och ömsom vandrar eller tar t-bana eller spårvagn tillbaka mot centrum. Här finns också en tunnelbanestation med namn efter traktorfabriken KTZ och taket till nämnda traktorfabrik är fortfarande prytt med devisen "Leve arbetarklassen". Denna enorma traktorfabrik öppnades 1930 och tusentals arbetare krävdes för att hålla produktionen igång. En hel stadsdel byggdes kring fabriken och vi gör en tur ut till detta område för att se hur det ser ut idag. Som av en ironisk slump har varuhuset med namnet "Klass" etablerat sig utanför tunnelbanestationen Proletarska. På andra sidan Moskovskiy Prospekt finns en stor marknad. Intill den en enorm busshållplats. Husen här är oerhört slitna naturligtvis, liksom fabriken (KTZ, Kharkiv Traktornyi Zavod) som dock fortfarande producerar traktorer. Framför fabriken står en tom sockel som tilldrar sig vårt intresse. En kvinnlig vakt säger till oss att vi inte får fotografera den. "Sekret", säger hon. Min sambo lyckas dock charma henne med lite ryska artighetsfraser och vakten låter det hela passera. Det visar sig att det är Sergo Ordzhonikidze som tidigare stått här. En georgisk revolutionär och sovjetisk statsman med ansvar för den tunga industrin under trettiotalet. Han föll i onåd hos Stalin och dog under mystiska och ännu inte fullt klarlagda omständigheter 1937. Fabriken här bar hans namn tidigare men natten efter det ukrainska parlamentets beslut om lagarna med det besvärliga namnet "Decommunization laws" (någon som har förslag på sv översättning?) revs den ned i skydd av mörkret. Fabriksarbetarna sände en skriftlig protest till parlamentet och krävde en utredning av vandaliseringen (2 andra statyer i Kharkiv-trakten revs samma natt) men mig veterligt har inget gjorts. Med nämnda lagar i ryggen kan statyer och monument vandaliseras utan risk för förövarna. Fabriksarbetarnas ilska och känslor blir därmed till en uppdämd aggressionskälla. De skrev så här i ett uttalande på fabrikerna hemsida:
"For plant and its employees the monument was a symbol of labor victories and achievements of factory workers. This act of bandits, under favor of the darkness, not only caused an insult and broke property of three thousand staff of plant, but also offended more than 25 thousand veterans - factory workers who took part in creation of the heavy industry in Ukraine".
Egen bild. "Röda linjen" med stationer som Radianskoi Armii, Traktornyi Zavod och Proletarska. Observera symbolerna under stationsnamnen. Hur länge får de bära dessa namn och symboler?
Egen bild. Tunnelbanan påbörjades först 1975 och påbyggnader planeras på de tre linjer som finns. Frågan är bara hur länge hammaren och skäran får finns kvar på väggarna?
Egen bild. Proletarska, ändstation på "Röda linjen".
Egen bild. Naturligtvis har varuhuskedjan "Klass" etablerat sig i Proletarska...
Egen bild. Även spårvagnar rullar längs Moskovskyi Prospekt och alldeles förbi traktorfabriken.
Egna bilder. Husen är slitna men det är liv och rörelse kring dem och mängder av träd och lekparker i områdena kring traktorfabriken. Ett och annat monument också förstås som minner om svunna tider och ideal.
Egen bild. Den enorma traktorfabriken KTZ bär fortfarande budskapet "Leve arbetarklassen".
Egen bild. En tom sockel vid traktorfabriken KTZ som tidigare bar upp arbetarklasshjälten Sergo Ordzhonikidze. Han dog 1937, troligen offer för Stalins utrensningar. Statyn blev offer för vandaler med lagen i ryggen.
Symboler är oerhört viktiga i det här landet och det är därför så betydelsefullt hur de används. Som läget är nu har vissa symbolvärden lagstadgats vilket betyder att de här fabriksarbetarnas känslor och åsikter om symbolvärdet för statyn utanför deras fabrik totalt ignoreras eller i värsta fall blivit klassade som kriminella. Det här är ingen bra politik för en stat som behöver nationell försoning och enighet.
Egna bilder. Oavsett vilken åsikt en har om kommunismen så är det historiskt intressanta monument med kulturvärde som står uppställda på ett flertal platser i Kharkiv. Statyer rivs dock ned med jämna mellanrum. Med myndigheternas goda minne och med stöd av lagen.
Samma öde har Lenin-statyn vid Frihetstorget drabbats av. Den revs ned under visst tumult i februari 2014. Inte på grund av något officiellt politiskt beslut men med myndigheternas goda minne förefaller det. Tomma socklar börjar bli en vanlig syn i Ukraina. Det ger ett intryck av historierevisionism och i vissa fall kulturskymning som inte känns alls bra. Den lär inte främja enandet av landet framför allt och metoden att med statliga dekret ge order om att riva ned symboler för vad staten anser vara fientliga ideologier minner snarare om det sovjetiska maktspråket än om de "europeiska" värderingar som Ukraina säger sig dela. Ett besök på historiska museet ger också en vink om att avideologiseringen är i full sving. Stadens historiska identitet som arbetarstad förminskas i stort sett till "röd terror". Det verkliga förtryck som både arbetare och småbönder upplevde och gjorde uppror mot finns inte beskrivet alls. Det är bara under krigsåren 1941-45 som sovjetiska hjältar framhävs. Det känns förenklat och vinklat och jag känner igen mönstret från vad jag såg i Sovjet och DDR under 1980-talet.
Egna bilder. Där Lenin tidigare stod staty finns nu en ukrainsk flagga. Ena foten står dock kvar och stenutsmyckningarna på sockeln, bakom skynket och byggnadsställningarna. Ska en ny staty sättas dit månne? Någon som vet?
En behöver inte omfamna kommunismen för att ändå se det historiska och kulturella värdet i Kharkiv som tillhörande främst arbetarna. De monterade ned och sedan åter upp fabriker under kriget, återuppbyggde staden efter kriget och med sitt slit försåg landet med livsviktiga produkter av olika slag (inte bara traktorer). Att blint och urskillningslöst rasera detta känns som ett steg tillbaka till Stalins dagar då kyrkor raserades här och i övriga Sovjetunionen. Många av dessa har byggts upp igen vilket jag tror att de flesta som inte är religiösa respekterar. Arbetarna i Kharkov förtjänar samma respekt. Det blir dock svårt att få gehör politiskt för ett sådant perspektiv när det saknas arbetarpartier i ukrainska parlamentet. De som fanns är ju förbjudna att delta i val. Vägen från Stalin till EU är lång, skulle man kunna säga.
Det känns också märkligt att tänka sig Kharkiv utan alla dessa symboler för arbetare och socialismen. Vad blir då kvar förutom tomma socklar och de mässande reklamjinglarna som ekar på tunnelbanestationerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar