Dagbok från ukrainska vägar 10

Cirkeln är sluten

Efter att ha åkt på buckliga ukrainska vägar, grundligt undersökt Odessa, åkt på ännu buckligare ukrainska vägar, undersökt fort, passerat gränsstationer, servat bilen och åkt trådbussar i Transnistrien så tyckte vi att vi kunde unna oss ett par dagar i lugn och ro i en moldavisk bergsby.

Här råder fridfullhet och lugn. Tre män fiskar med nät i floden som ringlar genom dalgången, kor betar längs med grässlätterna upp mot randen av bergskammen där ett kloster sträcker sitt torn mot himlen. Från toppen ser du ut över vinodlingar och gräsbevuxna kullar och en dalgång som sträcker sig mil bort. På ena siden (bi)floden som ringlar fram mot Dniestr och på den andra branta raviner med sediment från tusentals år tillbaka. Här har man gjort utgrävningar i jakt på spår efter Dakiska lämningar och fortifikationer. Jag brukar ange agnostiker som tro men när jag går längs bergskammen - vilket man kan göra i många kilometer - så tänker jag att om det är någonstans jag skulle kunna börja tro på Gud så är det nog här.

Höns, gäss och kalkoner går på gårdsplanerna och kacklar och en och annan hund skäller lite, några barn leker på bygatan medan krumma tanter strävar fram mot någon av de tre gårdsbutikerna för att handla eller kanske bara skvallra lite. Mitt i allt detta finns ett eko-boende som jag inte trodde fanns i detta land. Allt är fullständigt genuint men ändå pietetsfullt renoverat och utsmyckat med fantastiska mattor i karpatisk stil. Rummen andas fullständig harmoni. Ute är det ännu lite kyligt - våren har ännu inte anlänt på allvar - men värmen från byborna är lika behaglig som de vedeldningsuppvärmda väggarna i rummen.

Nu undrar ni förstås var vi är? Men det tänker jag behålla för mig själv och bara avslöja för mina närmaste. Det blir min heliga hemlighet som jag bara viskar i det öra som jag vet har förmåga att höra.

Nej, så grym tänker jag inte vara. En del spm är bekanta med Moldavien har kanske redan räknat ut att det är i Butuceni vi har spenderat de sista två dagarna på vår resa.

Den här platsen kallas Orheiul Vechi (Det gamla Orheiul) och klassas i Moldavien som en nationalskatt. Den gamla fortruinen ligger alldeles mitt emellan byn Butuceni och grannbyn  Trebujeni, men om jag förstått rätt räknas också byarna Morovaia och Branesti in i detta historiska område. Det är inte svårt att förstå moldavernas stolthet över denna trakt och i år ska Unesco behandla en ansökan från moldaviska myndigheter att få den klassad som World Heritage. Beslutet lär komma nästa år, 2017. Området är större än Butuceni och innehåller fort, gamla moskéer, karavanseraj och tatariska bad, men det är från höjderna där klostret i Butuceni står som de flesta bilderna tas och exponeras i de moldaviska turistbroschyrerna. Det går inte att protestera mot detta när man står på den gräsbeklädda bergskammen ovanför byn, klostret, floden och kan blicka ut över hela den "krater" som rymmer all denna skönhet. Här låg de medeltida städerna Shehr-al-Cedid under 1300-talet och moldaviska Orheiul Vechi från 14-1500-talet. Här finns kanoner och fort från den Moldaviske fursten Stefan cel Mares 1400-tal och här göts koppar- och silvermynt från mitten av 1300-talet vilket var de första som tillverkades i området mellan Prut och Dniestr. När man rör sig mellan sydvästra Ukraina och Moldavien förstår man att detta område kring dessa två floder har en alldeles egen autonom historia och kultur. Floderna har varit kommunikationsleder, handelslinjer och försvarslinjer samtidigt och resan från Odessa mot och genom Moldavien har på ett nästan övertydligt sätt visat oss hur detta faktum har genererat en gemensam kulturell nämnare som jag tycker är en starkare identitetsmarkör än nationstillhörigheten (Ukraina-Moldavien-Rumänien).

Egen bild. Fortifikationen Orheiul Vechi.

Här är det dock floden Raut som skär genom kalkstenen. Grottor i de branta klippformationerna är spår av gångna civilisationer men här finns också förhistoriska fossiler av arkeologiskt intresse. För den som är mer intresserad av flora och fauna finns här också en hel del att upptäcka och vi noterar att inte minst fågellivet är rikt och varierat med både småfåglar och stora rovfåglar som kretsar över oss när vi vandrar över bergskammen intill Butuceni. Alldeles oavsett om man är intresserad av flora och/eller fauna eller ingetdera är den här platsen hypnotiserande vacker och fridfull.

Egna bilder. Vyerna från höjderna kring  Butuceni. Går egentligen inte att fånga på bild.

Kalkstenen används också flitigt i bebyggelsen i det här området och ger husen en speciell karaktär tillsammans med den lokala traditionella dekor som de äldre husen visar prov på. I Butuceni åtminstone är det koboltblåa en genomgående färg och brunnarna med friskt källvatten ett särdrag.

Egna bilder. Hus, brunnar och portar i Butuceni. Det är inte bara vyerna uppe i bergen som är sevärda.

Egna bilder. En lite udda detalj är portarna med OS-ringar. Här i närheten löptes det med OS-elden inför Moskva-OS 1980. En stor händelse i området och en del har kvar portarna som då sattes upp längs färdvägen.

I grottorna runt om fanns tidigare kloster och eremitbostäder och alldeles i anslutning till Butuceni finns en klockstapel med en liten dörr bakom vilken det döljer sig en trappa som leder in till ett litet heligt bergrum/kapell med en dörr ut mot berget där du kan stå på en avsats och blicka ut över dalgången. Hit vallfärdar folk på söndagar och gör besök till kapellet och passar kanske också på att äta lite gott eller promenera i omgivningarna.

Egen bild. Vi följer efter en av munkarna mot det lilla grottklostret.

Egen bild. Munken öppnar en liten dörr och vi går nedför en trappa.

Egen bild. Ute däruppe är berget och solen.

Egen bild. Munkens lilla kapell får vi inte fotografera men han har öppnat en dörr...

Egen bild. ... som leder ut till en avsats längs berget.

Egen bild. Det ser ut så här från marken. Munken går längst ned i bild. Samlar örter?

Egen bild. Hit vallfärdar folk på söndagarna.

Livet här har pågått oberört av all denna kulturella och geologiska rikedom ända fram till 2000-talet då bybor här började förstå att det fanns ett intresse för platsen för turister och att detta kunde hjälpa människor i området att komma ur fattigdom och utveckla sina privata och gemensamma egendomar. Vi bodde på Eco-Center Butuceni (f.d. Afro Pensiunea Butuceni) som Olesia och Anatoili drivit i ett antal år. Verksamheten har växt med tiden och de har nu till och med en utomhuspool i byn. En annan av byborna har byggt ett ännu större turistkomplex, Vila Etnica, som består av en hotelldel och restaurang med en utomhusdel som löper i terasser ända ned till flodbädden. Det här är dock inget som syns från byvägen. Den har fortfarande sin bondska charm som förvisso betyder att den är av jord med gropar och lervälling vid regn. Hela semesterupplevelsen bygger på det genuina och på platsens vackra omgivningar, på maten och vinet och människorna i byn. Det kallas för ekoturism vilket ibland är en sanning med modifikation, men alldeles oavsett detta avkopplande och som balsam för stressade själar.

Egna bilder. Eco-center i Butuceni är en harmonisk upplevelse för både själ och gom.

Egna bilder. Byn är både anpassad för turism och helt genuin. En tämligen ovanlig kombination. Hit åker jag gärna igen. Jag är bara lite rädd att jag bidrar till att förgöra det genuina. Byborna är dock alla oerhört glada att ha funnit ett sätt att tjäna sitt uppehälle och få ett lyft ur ganska fattiga förhållanden. Landet har dessutom endast 9000 turistbesök om året totalt. Det lär finnas plats för några fler och om det bidrar till utveckling och gör invånarna lyckliga så...

Här sluts också cirkeln för vår resa och vi sträckkör de sista 30 milen hem till Tjernivtsi. Det är med visst vemod vi lämnar Moldavien bakom oss men vi lär återvända dit. Med all säkerhet lär vi då också återvända till Butuceni.