torsdag 24 mars 2016

Poltava i Karl XII:s och kosackernas blodspår


Efter ett par nätter i Kiev, passande nog (förklaring kommer) alldeles intill Ivan Mazepa-gatan, tar jag och sambon morgontåget till Poltava. För en gångs skull har vi beställt en guidad tur så vi slipper göra så mycket egen research och fotjobb. Vi (kanske mest jag om sanningen ska fram) är nyfikna på slaget vid Poltava 1709 förstås då den svenska armen i stort sett försvann under tre ödesdigra dagar och den svenske kungen tvångs fly till då turkiska Bender varifrån han styrde Sverige under hela fyra år. Ett Sverige på dekis som i och med denna militära katastrof miste sin position som stormakt kring Östersjön.

Egentligen är jag mindre intresserad av själva slagfältsarkeologin utan istället mer nyfiken på hur det presenteras faktiskt. Inför 300-årsminnet 2009 gjorde dåvarande presidenten Jusjtjenko en mängd förberedelser där det ukrainska nationsbygget framhävdes. Kossackledaren Ivan Mazepa bytte fot under kriget och kom att sluta förbund med svenskarna i hopp om att bilda en egen ukrainsk nation under Karl XII:s beskydd. Från rysk sida grymtades det då (2009 alltså) över denna koppling. Där ses Mazepas agerande som svekfullt då kosackerna slogs på rysk sida i början av Det stora nordiska kriget. Det var för övrigt inte alla kosacker som förenade sig med Mazepa men de som gjorde det fick betala dyrt efter Poltava-förlusten. De som inte lyckades fly tillsammans med Kalle blev slaktade av ryssarna på de grymmaste vis de kunde komma på. Även kvinnor och barn som följt med i trossen vilket ju var brukligt på den här tiden.

Något måste förstås ändå sägas om själva slaget. Den svenska armen på ca 20000 man var numerärt kraftigt underlägsna den ryska styrkan som dessutom förskansat sig bakom en serie s.k. redutter. Att få till stånd förstärkning skulle dock ta alldeles för lång tid och tatarerna på Krim som var stridslystna hölls tillbaka av sina turkiska herrar. En kritisk situation alltså inte minst med tanke på den här tidens ännu större problem med underhåll av förnödenheter och krigsmateriel. Försök att locka ryssen ut från sina defensiva positioner misslyckades och anfall blev enda alternativet till återtåg vilket i sig kunde bli riskabelt med en stor rysk arme i ryggen. Dessutom hade Kalle lyckats bra vid Narva trots numerär underlägsenhet. Märkligt nog vet man inte helt säkert om Peter Englunds berömda bok verkligen beskriver helt korrekt hur själva slagets exakta förlopp såg ut. Utgången blev emellertid katastrofal för svensk del, vilket väl är allom bekant.

Egen bild. Peter den Store står staty i naturlig storlek, 2 meter och 4 cm. Han var verkligen "stor".


Egen bild. En av de rekonstruerade redutterna vid Poltava. De försvarsutposter som blev så ödesdigra för de svenske 1709.


Egen bild. Slagfältsmuseet vid Poltava är sevärt. Inte minst för att studera hur dess innehåll speglar dagens konflikt internt i Ukraina och mellan Ukraina och Ryssland. Karl XII och Sverige hamnar här lite i bakgrunden för den "ryska segern" respektive det "ukrainska motståndet".



Vår guide är en kvinna uppväxt i Gorlivka i Donbass och hon är oerhört glad att det dykt upp ett par turister i Poltava. Det hör tydligen inte till vanligheten att någon ens vågar åka till Ukraina och av de som ändå gör det kanske inte Poltava står högst på listan över destinationer. Trots goda förutsättningar egentligen då tåget från Kiev är ett modernt och snabbt sådant med bekväma säten och på räls som förefaller rakare än på de flesta andra ukrainska banvallar. Det brukade komma många ryssar till Poltava tidigare men de vågar inte längre åka hit, berättar guiden för oss. Hon börjar emellertid genast tala om dagens konflikt och rysk propaganda som förvränger sanningen och hur Ryssland till 200-årsminnet av slaget mot svenskarna lät resa ett flertal monument för att föreviga bilden av Ryssland som en stor segrarnation.

















Egna bilder. Många monument finns det i Poltava. Det ryska för de ryska stupade, det ryska för de svenska stupade, det svenska för de svenska stupade med flera.



Själva slagfältsmuseet har egentligen stängt på måndagar men har öppnat portarna enkom för oss vilket känns oväntat exklusivt. Oväntat är också att en så stor del av museet behandlar kosackernas historia och vi får veta av vår guide att just den delen är ganska ny och att den tidigare, under Sovjet, behandlade Det Stora Patriotiska Kriget 1941-45. Kosackernas historia känns betydligt mer relevant
på den här platsen och i just detta museum och vi påminns exempelvis om att det vid Poltava stod ett annat stort slag den 1 juni 1658 där, enkelt beskrivet, pro-ryska kosacker slogs mot pro-polska. Den folkvalde hetmanen Ivan Vyhovsky sökte allians med Polen för att stå emot det ökade ryska inflytandet över hetmanatet (som i stort sett bestod av de centrala och östra delarna av dagens Ukraina). Denna pro-polska orientering delades dock inte av alla kosacker och inte minst de enklare bönderna hade en avog inställning till polska herrar som länge försökt tvinga dem till träldom. Ett par ledande kosacker, Martyn Pushkar och Iakiv Barabash, startade ett uppror mot Vyhovsky men besegrades i detta stora slag vid Poltava.
Vår guide undviker själv någon klar koppling till dagens konflikt och riktar hellre fokus på Bohdan
Khmelnitskiy och Ivan Mazepa och gör egna kopplingar till dagens konflikt i Donbass som i vissa fall känns lite långsökta och i vissa fall lätt malplacerade. Det ger oss i alla fall en vink om att det som skrevs i sten i ett "Reconciliationmonument" som uppfördes 2009 inte är så lätt att upprätthålla idag.









Egna bilder. Ett Reconciliationmonument-monument restes 2009 där Sverige, Ukraina och Ryssland enades om att "tiden läker alla sår". Svårare att hålla med om idag kan tänka.



Poltava är annars fortfarande fullt av minnen från Sovjettiden. Här syns fortfarande hammaren och skäran på byggnader kring det stora runda torget mitt i stan och det finns såväl en Leningata som Röda Armegata och Komsomolgata. Dessutom en Leninpark som dock numera saknar den Leninstaty som stod här fram till 21 februari 2014. Bara sockeln är kvar och Lenin har ersatts med en ukrainsk
flagga. På runda torget finns ett ryskt monument över segern mot svenskarna och i toppen på detta vajar också, den dag vi är här åtminstone, den ukrainska flaggan tillsammans med UPA:s rödsvarta. Det pågår någon form av torgprotest när vi besöker torget vilket känns som vardagsmat för mig numera efter fem månader i landet så vi noterar inte ens vad den handlar om. Gissningsvis krav på Jatsenjuks avgång.

Egen bild. Leninstatyn står inte längre i Leninparken i Poltava. Han är ersatt av en Ukrainsk flagga.



Egen bild. En av alla protestaktioner som hålls i Ukraina. Den här på runda torget i Poltava.


Egen bild. Det ryska segermonumentet i Poltava när vi är där 21/3-16.


Vår guide förklarar lite lätt besvärat att den rödsvarta flaggan blivit symbol för uppror och inte nödvändigtvis Banderas motståndsrörelse. Hon förefaller också lite förlägen över de lagar som infördes för ett år sedan som innebär att flera av stadens gator snart kommer att byta namn. Den som letar efter Leningatan i Poltava nästa år lär leta förgäves. Det lär dock ta längre tid att ändra Poltava-bornas namnminne gissar jag av erfarenhet från Tjernivtsi där de gamla namnen på namnändrade gator lever kvar i folkmun än så länge.

Själv är jag av uppfattningen att den här symbolpolitiken är mycket skadlig för möjligheterna att ena landet och att metoderna att försöka styra människors tyckande och tänkande är i princip desamma som Sovjetstatens. Den stat som Ukraina med sina "Decommunization laws" vill markera sitt avståndstagande mot.

För oss som kom för att följa i Karl XII:s blodspår blev besöket här i Poltava mer av ett intressant nedslag i dagens ukrainska blodsfejd där Ukraina står mot Ryssland och de ukrainska "kosackerna" åter gripit till vapen mot varandra. Precis som i Poltava 1658.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar