Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Håll rädslan vid liv! – Ivar Arpi insinuerar vidare

DN dristade sig häromdagen att påminna om att det dödliga våldet i Sverige stadigt gått ned, trots braskande rubriker om knivdåd på senare tid. Det skulle de inte gjort tycker Ivar Arpi som i en ledare i dagens SvD ställer sig frågan varför det ”plötsligt” var så angeläget att ”berätta för folk hur trygga de bör känna sig?”. Exakt varför det är så viktigt för Arpi att folk ska känna sig otrygga framgår dock inte riktigt. Inte heller att de människor i landet som kanske har störst anledning att känna sig otrygga är de som bor på flyktingförläggningar. Mycket snart efter att det framkommit att gärningsmannen vid IKEA-dådet i Västerås bodde i en flyktingförläggning i Arboga upptäckte polisen förberedelser för mordbrand mot anläggningen. Någon eller några tyckte uppenbarligen att de boende där kollektivt skulle sona för IKEA-mannens brott och betala för det med sina liv.

Vad DN försökte göra var förstås att med folkbildande saklighet lägga moteld mot nättrollens uppvigling av allmänheten. En god idé även utan IKEA-mord. Elva mordbränder eller försök till sådana har i år utförts mot flyktingförläggningar framgår det av en kartläggning som Fria Tidningen nyligen gjort. Inte sällan mot flyktingförläggningar för ensamkommande barn som det i Värnamo som attackerades i helgen som gick. På vilket sätt barn som flytt från krig och fattigdom skulle ha mindre existensberättigande på det här territoriet än galningar som försöker bränna dem levande skulle kunna vara en fråga för Arpi att reda ut. Men det gör han naturligtvis inte. Istället sätter han en märkligt insinuant rubrik på sin ledarartikel; ”Från stenålder till IS-tid”. Exakt vad IS har med saken att göra får vi emellertid gissa oss till eftersom Arpi, sin vana trogen, mest spekulerar och insinuerar. Riktigt vad hans inlägg syftar till blir allt som oftast lite dunkelt.

De sjunkande talen för dödligt våld beror på bättre sjukvård antyder han och framhåller att våldsdåden minsann ökat och att de dessutom är knutna till vissa områden. Gängvåldet i Malmö tar han förstås också upp som exempel. Ingenstans i artikeln framgår dock hur IS kommer in i bilden. Men genom att lägga ut ett nät av insinuationer och till detta lägga en rubrik som innehåller namnet på den avskyvärda terrororganisationen IS kastar han in ett par vedklabbar på den eld som pyr i samhället och som högerextrema och invandrarfientliga krafter ivrigt håller vid liv. En eld som förtär oss alla. Men inte minst dem som hatet och våldet främst vänder sig emot. Folk som flytt från våld och hat.

I sin ledare fnyser Arpi åt komikern Magnus Bettnér som nyligen sagt att det som är farligt inte är ”random psykopat som hugger ned någon på stan” utan istället ”rädda människor”. En poäng som Arpi övertolkar eller, återigen, låtsas (?) missförstå. Trots att Bettnér är långt ifrån ensam om sin uppfattning. ”Rädda människor är bland det farligaste som finns”, säger exempelvis Lena Sundström som studerat och skrivit böcker om den växande invandrings- och invandrarfientligheten i vårt grannland Danmark. Etniska danskar längst ned på samhällsstegen hetsas mot invandrare av partier som har intresse av att hålla rädslan vid liv. I Danmark Dansk Folkeparti och här hemma Sverigedemokraterna.

Ivar Arpis iver att tala om för oss att vi bör misstro det DN försökte upplysa om och att vi absolut inte ska inbilla oss att vi är trygga är mer gåtfull. Vilket intresse har han av att hålla rädslan vid liv? Möjligen vet han det inte själv?

Stjärnfall på affärshimlen – eller Because I´m worth it!

Många var säkert ute för att se stjärnfall i veckan. Meteoritsvärmen Perseiderna skapade spektakulära fenomen på himlavalvet. Som en meteoritsvärm har också affärsvärldens toppar fallit från sina höjder under året som gått. Nu senast avgick Nordeas vd Christian Clausen. Han gick visserligen frivilligt sägs det men det är ju väl känt att hans period på posten kantats av smärre skandaler och problem. Finansinspektionen lär ha haft synpunkter på hans ledarskap och i våras ska det ha varit nära att FI drog in bankens tillstånd med anledning av de bristfälliga rutinerna rörande penningtvätt, enligt uppgifter i SvD. Han är dessutom inblandad i SCA-härvan och lär ingå i åklagarmyndighetens förundersökning. Det är nog klokt att dra sig ur medan man ligger på topp, kanhända han resonerat. När man dessutom kan trösta sig med en pension på ca 150 miljoner kronor.

Nyligen fick också Sandviks vd Olof Faxander kicken. Vilket gav aktien en kick uppåt och därmed en kassaförstärkning åt Faxander, som aktieägare i bolaget.Inte för att han behövde det precis. Till och med under krisåret 2008 lyckades han höja sin lön med 62 %. Vilket fackförbund som helst skulle idiotförklaras med sådana lönekrav. På senare tid har prestationerna knappast motsvarat de höga ersättningarna vilket väl trots allt till slut blev hans fall. Men mest handlade det förstås om en dominoeffekt av SCA-skandalen som tidigare bringat också Sverker-Martin Löf, Anders Nyrén och Jan Johansson på fall. Dock med avgångsvederlag och pensioner som rimmar illa med den underprestation som de uppenbarligen uppfattats ha stått för.

De är inte ensamma om att erhålla oerhörda ersättningar av vilka det finns en mängd fantasifulla varianter. För några år sedan stormade det kring Investors dåvarande vd Börje Ekholm som fick minst 110 miljoner i olika ersättningar vilket Jacob Wallenberg tyckte var rimligt men bland andra Aktiespararna hade starka synpunkter på.

OKQ8:s vd Göran Lindblå drog sig tillbaka vid 60 års ålder med en pension på ca 2,5 miljoner om året resten av livet.

Vilket ändå är futtigt i jämförelse med Handelsbankens förre vd Arne Mårtensson som seglade iväg med en pension värd minst 8 miljoner om året livet ut.

Electrolux:s vd Keith McLoughlin fick 74,5 miljoner i lön och ersättningar under sitt första år men anses trots detta tydligen också behöva ett väl tilltaget bostadsbidrag.

Ericssons vd Hans Vestberg ökade sin lön med nära 64 % under 2014 medan mängder av anställda i koncernen fick gå från sina jobb och de som fortfarande fått behålla jobbet fick nöja sig med i snitt 2,2 % löneökning. 

Bara för att ta några få kända exempel.

Det är som sagt inget fel på fantasin när det gäller att konstruera bonusmodeller och pensionsersättningar och likaså när det gäller olika knep för att dölja bonusarna.

Because I´m worth it!?

- Because I´m worth it, lyder en känd reklamslogan. Ungefär så brukar det argumenteras när ohemula bonusar, pensions- och fallskärmsavtal förs på tal. Astronomiska summor sägs motsvara de prestationer som utförts. Att jämföras med en sjuksköterskas lön kring 25000 plus lite tillägg. På vilket sätt kan egentligen denna diskrepans försvaras? På vilket sätt är Clausens prestationer så oerhört mycket mer värda? Vilket brukar bemötas med ett annat argument. Nämligen att ersättningarna behövs för att locka de bästa till jobbet. Vilket också måste kunna ifrågasättas. De främsta jobben inom affärsvärlden skulle alltså vara svåra att rekrytera till utan sådana?! Trots att dessa poster bör utgöra juvelen i kronan för den målmedvetna karriäristen. Efter år av studier, traineejobb och lägre chefsposter skulle dessa alltså tacka nej till toppjobben, trots den ändå mycket höga lönen och prestigen? Ja, det är vad som påstås. Konkurrensen med utlandet är tuff, brukar det tilläggas. Vilket är en länge och väl odlad myt som det sällan eller aldrig presenteras några vetenskapliga belägg för. Snarare tvärtom.

Det är hur som helst uppseendeväckande märkligt hur miljonerna regnat över direktörer trots högst tveksam kvalitet på prestationerna.

Samtidigt är det ofta i dessa kretsar som de starkaste invändningarna mot basinkomst formuleras och framförs. Invändningar mot att folk skulle få ersättning för att göra ingenting. Varför ska ”lättja” premieras, heter det. Ett argument som bygger på uppfattningen att lön måste motsvaras av en prestation. Dessutom bör lägstalönerna sänkas, brukar det argumenteras från samma personer. De som tjänar lägst ska helst ha ännu lägre lön.

De ökade inkomstklyftorna anses av allt fler ekonomer som ett av västvärldens största ekonomiska problem, senast i en rad rapporter från OECD. Den stora samhällsnyttan av att ge fantasisummor i ersättning till direktörer måste också därför kunna ifrågasättas. 

Det sägs nu att den nya vd:n för Industrivärden, Helena Stjernholm, har en klart lägre nivå på lön och ersättningar än sin föregångare. Det skulle ju möjligen kunna tyda på en viss tillnyktring i synen på direktörslönerna? För det kan väl inte ha att göra med att hon är kvinna?

Liv till varje pris

Efter två års letande hittade jag den äntligen. I en låda på vinden där den hamnat vid senaste flytten. Dubbel-dvd:n med Stefan Jarls porträttfilmer av Thommy Berggren (Muraren) respektive Bo Widerberg (Liv till varje pris). Det var en lycklig man som klättrade ned från vinden för att titta på dessa sorgligt bortglömda filmpärlor, omöjliga att få tag i hos de etablerade nätbutikerna för film.

Det är i synnerhet filmen om Widerberg, Liv till varje pris, som gripit tag i mig så starkt. Mycket tack vare filmens ciceron Thommy Berggren som berättar om sin vän och regissör i de kanske bästa av Widerbergs filmer, Barnvagnen, Elvira Madigan, Joe Hill och framför allt Kvarteret Korpen. Men också för vad som där sägs om filmkonsten. Widerberg hade en kärlek till skådespelarna, ett starkt bildningsideal och en tro på att genom kulturen förädla människan, lyder ett av omdömena om honom i filmen. Han ville framför allt göra film med ”ett stycke liv”. Eller mer drastiskt sökte han "liv till varje pris" som titeln på porträttfilmen lyder. Med detta menade han troligen (enligt Roy Andersson i filmen) att eftersträva ett närvarande och sant spel. Alltså att skildra levande och närvarande människor. Han hade en idé om att låta skådespelarna ”gå ned i sitt eget vatten” för att hitta den rätta känslan. Det är något jag funderat över och försökt använda i mitt eget vardagsliv. Det är fint uttryckt i alla fall. 

Han jobbade i många år och in i det sista med en film som aldrig blev färdig (Rött och svart) i vilken han ville skildra samtidens Sverige. Inte spektakulärt och storslaget utan genom att borra nedåt. Att säga det han hade på hjärtat genom att till synes tala om något annat, framgår det av hans anteckningar. Alldeles före sin död 1997 efterlyste han unga svenska filmskapare. ”Var är dom nya?”, förtvivlade han.

Det är fortfarande ont om unga, spännande filmskapare men kanske i ännu högre grad ont om skildringar av vanliga människors vardag och om den lilla världens dramer (Äta, sova, dö ett lysande undantag). Det gäller i minst lika hög grad för utländsk film som för svensk. En liten titt på filmtoppen just nu ger en viss fingervisning vad som produceras och kanske säger ännu mer om vad som visas på bio. Åtminstone sju av tio-i-topp filmerna är animerade eller i olika hög grad spektakulära fantasihistorier;

Mission Impossible – Rogue nation: Fantasiaction i James Bond-stil

Fantastic Four – Serietidningsfigurer i serietidningsäventyr

Minioner – Små gula figurer (?)

Ant-man – Superhjälte som kan krympa till myrstorlek (!?)

Den stora nötkuppen – Animerad barnfilm

Jurassic World – Dinosaurier löper än en gång amok

Ted 2 – En teddybjörn på upptåg

Ja, var är dom? Skildringarna om vardagens hjältar eller anti-hjältar. Skildrade av skådespelare som skapar ”ett stycke liv” utan briserande bomber, kraschande bilar eller publikfriande specialeffekter.

Tur att jag också har Widerbergs Kvarteret Korpen på DVD. 

Bild: SFI

Terrorresor till Ukraina?

För ett par dagar sedan kom ett TT-meddelande som kungjorde att svensk polis utreder krigsbrott utförda i Ukraina av en svenskbaserad person. Om det är en svensk medborgare framgår inte av meddelandet utan personen beskrivs som svenskbaserad. Exakt vad denne gjort framgår inte heller men brotten ska ha begåtts under 2014. Enligt Säpo har en handfull svenskar åkt till Ukraina för att slåss i frivilligbataljoner på den ukrainska sidan i konflikten. Detta är väl känt sedan tidigare och personen kan mycket väl ha ingått i den s.k. Azov-bataljonen som jag skrivit om tidigare. Enligt Säpo delar flera av personerna som deltar för ukrainska regeringssidan vit makt-miljöns värderingar och har tidigare visat våldsbenägenhet och intresse för vapen och sprängmedel.

Det är betryggande att notera att det svenska rättssystemet fungerar. Personer som gör sig skyldiga till krigsbrott utomlands kan identifieras och lagföras här. Det svenska rättsmaskineriet har alltså både möjlighet och vilja att göra just detta. Det är positivt alldeles oavsett hur domen nu kommer att falla. Det har ju tidigare rapporterats om frustration bland svenska åklagare och poliser som utreder krigsbrott över bristande resurser och att detta skulle kunna leda till att krigsförbrytare går fria.

Men det är också intressant eftersom det aktualiserar den debatt om s.k. terrorresor som förts tidigare under året. Sverigedemokraterna har ju exempelvis föreslagit att de som företar ”jihadresor” ska fråntas sitt medborgarskap vid hemkomsten vilket jag problematiserat i tidigare inlägg.

Men även många andra menar ju att de lagar som finns inte är tillräckliga och att det bör bli straffbart att delta i strider eller träning med stridande enheter oavsett om krigsförbrytelser begås. Det låter inte helt orimligt men det finns en hel del svåra gränsdragningar och frågeställningar att ta ställning till. Det skulle exempelvis vara intressant att höra vad Moderaterna har att säga om de här personerna som slåss i Ukraina. M föreslog ju alldeles nyligen en skärpning av lagar för att komma åt s.k.  ”terrorresor”. I en lista på 20 punkter som partiet presenterat finns förslag om indragna pass eller reseförbud till vissa länder infört i passet. De vill alltså begränsa rörligheten för personer som deltar, deltagit eller planerar att delta i strider utomlands. Frågan är alltså bara vilka förband eller enheter som dessa förslag är tänkt att gälla? Endast sådana som tillhör rörelser som finns på EU:s lista över terrorstämplade organisationer? Vilket i så fall inbegriper kurdiska förband som strider mot IS. Kan de till ukrainska regeringen ganska löst knutna frivilligbataljonerna komma ifråga? Gäller förslagen även personer som döms för krigsförbrytelser oavsett om det skett inom enheter som inte är terroriststämplade? Om inte, i så fall varför, och vilka andra gränsdragningar måste då göras rörande andra konflikthärdar i världen? 

Är lösningen kanske att helt förbjuda deltagande i strider utomlands annat än för svenska armén? Vad gäller då för utländska medborgare baserade i Sverige? Eller är det bättre att helt enkelt förse åklagare och polis med tillräckliga resurser att komma åt terrorism och krigsförbrytelser bättre?

Jag hoppas att dessa frågor kan komma högre upp på dagordningen i den terrorresedebatt som förs. Kanske kommer detta aktuella fall att kunna ge upphov till att de lyfts och att perspektiven vidgas? Vad är egentligen terrorresor och vad är det egentligen vi vill förbjuda?

Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor. 

Fästning Europa – med murbruk av dubbelmoral

Brittiska regeringen vill strypa infartsvägen genom Eurotunneln, i Ungern byggs en mur (i vart fall stängsel) mot Serbien, på Medelhavet patrullerar örlogsfartyg redo att skjuta sönder båtar och danskar och norrmän funderar på att publicera för flyktingar avskräckande annonser i turkiska tidningar. Alltmedan tusentals människor mister livet i förtvivlad flykt undan krig och fattigdom. Begreppet Fästning Europa är mer aktuellt än någonsin och börjar alltmer ta fysisk form. Samtidigt vill starka krafter inom flera EU-länder omsluta sig ännu mer och överväger utträde ur EU, som Marine Le Pen i Frankrike.

Solidariteten inom Europa att ta hand om nödlidande är i det närmaste obefintlig tycks det numera. Empatin med desamma snart sagt noll. Annat var läget när européer led hungersnöd och förföljdes för sin tro eller sina åsikter. Då styrde dessa kosan mot Australien eller USA och togs åtminstone till en början emot med öppna armar. Möjliggjort genom våld mot urbefolkningar, markstöld eller uppköp av mark till priser gränsande till rån. Vilket inte precis förbättrar det moraliska utgångsläget för den restriktiva europeiska hållningen i dagens migrationsdebatt.

Mellan 1820 och 1930 kom 4,5 miljoner flyktingar från Irland till USA. Från Sverige mer än en miljon under samma period. 5 miljoner tyskar gjorde under 1800-talet samma resa. Bara mellan 1880-1920 kom cirka 20 miljoner människor till USA, främst från centrala, östra och södra Europa. Räknat mellan åren 1840-1914 kom cirka 50 miljoner från Europa till USA. Siffrorna varierar något beroende på källa men ingen kan invända seriöst mot att väldigt många utvandrade från Europa till USA under 1800-talet och 1900-talets första decennier.

Att de togs emot med öppna armar är möjligen en överdrift då det fanns krafter i USA (anglo-saxiska protestanter inte minst) som arbetade för en begränsning av inflödet. Först när en stor mängd asiater började immigrera i slutet av 1800-talet kom dock en av de första mer restriktiva immigrationslagarna, Chinese Immigration Act 1882, som förbjöd kineser att komma in till USA. Den drabbade förvisso inte de europeiska immigranterna.

Immigrationen till Australien bestod till en början mest av tvångsförflyttade britter och irländare men följdes senare av frivilliga utflyttare därifrån, inte minst i samband med guldruschen vid mitten av 1800-talet. Även från andra europeiska länder kom då nybyggare till landet men också (naturligt nog) från Asien, framför allt från Kina. Vilket föranledde, i likhet med USA, en restriktiv lag – Immigration Restriction Act 1901 – som reglerade den icke-vita immigrationen till Australien. Europeiska immigranter berördes alltså inte heller av denna restriktion. Den stora vågen in till Australien kom dock senare, under efterkrigstiden, då i runda tal 50000 immigrerade årligen fram till 1980. De flesta från Europa. På senare tid har dock flyktingströmmen från Asien tilltagit och därmed en mer restriktiv hållning. Som signalerats av den australiska regeringen i annonskampanjer med det otvetydiga budskapet;

”NO WAY – You will not make Australia home”

Det är mer rasism även i dagens migrationsdebatt än de flesta vill eller förmår att se. Men kanske framför allt en dubbelmoral som präglas av en glömska. I vissa fall, som det finska jag skrev om häromdagen, är det historiska minnet väldigt kort.

Det kan vara på sin plats med en påminnelse...

Källor:

migrationsinfo.se

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/

history.com (U.S Immigration before 1965)

http://www.history.com/topics/u-s-immigration-before-1965

SO-rummet

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/emigrationen#

Wikipedia: Immigration to Australia, Emigrationen från Sverige till Nordamerika

https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_Australia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_fr%C3%A5n_Sverige_till_Nordamerika

Roligt att jobba igen?

Börja gärna jobba efter semestern på en onsdag så du får färre dagar första arbetsveckan.

Gör inte allt jobb som samlats på en gång utan prioritera det viktigaste först.

Boka in två långhelger under hösten som ”belöning” redan nu så perioden fram till jul inte känns så lång.

Fokusera på hur roligt det är att ha ett jobb och fundera över alternativet att inte ha ett.

Ja, det här är tips och råd från överläkaren Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin i Göteborg till dem som känner ångest inför att börja jobba igen efter sommarsemestern. De framförs i en artikel i gårdagens SvD med rubriken ”Så klarar du att gå tillbaka till jobbet”. Uppenbarligen är det så många som vantrivs med sina jobb (eller med att jobba) att det finns skäl för en sådan här artikel och en expertis på området. 

Jag skrev i våras om fredagsfixeringen på arbetsplatserna. Ett fenomen som rör sig inom samma problemområde som Glise tar upp i SvD-artikeln. Det är tydligt att väldigt många verkar tycka att jobbet är ett nödvändigt ont.

Samtidigt finns det många som hävdar att de skulle bli tokiga av att inte jobba (eller blir tokiga av att inte ha ett jobb). Hur ska dagarna fyllas och hur ska de klara sig utan det sociala sammanhang som en arbetsplats kan tillhandahålla? Ungefär så brukar det låta. I USA har till och med fiktiva arbetsplatser uppstått för långtidsarbetslösa. Där görs allt på låtsas men precis som det skulle ha gjorts om det varit en riktig arbetsplats.

Det här med basinkomst/medborgarlön är kanske inte så tokigt som lösning istället för stressmedicininstitut och fiktiva jobb? De som vantrivs på sina jobb kan pyssla med sådant som de upplever mer tillfredsställande och alla de som blir tokiga utan att ha en arbetsplats att gå till kan ta över deras jobb istället. Då blir ju alla nöjda.

Nå, riktigt så enkelt är det ju inte. Men känslan av att det är något som är fundamentalt snett gnager onekligen när man ser en artikel som den ovan nämnda.

En knapp vecka kvar nu...

Lycka kan inte köpas för pengar

Hittade nyss en fyra år gammal artikel, ”Lycka kan köpas för pengar”, på Ekonomifakta. En sajt som drivs av Svenskt Näringsliv. Den handlar om mätning av välmående och artikelförfattaren menar att BNP till syvende och sist är det enda tillförlitliga måttet på sådan. Där ifrågasätts den då ganska färska lyckoforskningen (bland annat OECD:s) och olika mätproblem ifrågasätts. Slutsatsen blir att allt ändå kokar ned till att mätning av BNP ändå ger det bästa måttet på lycka och välmående.

OECD har emellertid fortsatt sin forskning i ämnet och publicerade I höstas en stor undersökning, ”How was life?”, där välbefinnandet undersökts över tid (1820-2014). BNP per capita finns här med som ett av ett flertal olika mått på välbefinnande i de 25 undersökta länderna och 8 regionerna (som representerar 80 % av jordens befolkning). 

En av huvudförfattarna till rapporten är den holländske ekonomiprofessorn Jan Luiten van Zanden som intervjuades i SvD för några dagar sedan. Han framhåller där rapportens viktiga slutsatser som fastställer att det inte finns någon klar korrelation mellan ekonomisk tillväxt och högre livskvalitet samt att ekonomisk tillväxt inte är någon förutsättning för att öka välmåendet hos befolkningen. Det kan till och med vara negativt med ekonomisk tillväxt för hälsa och biologisk mångfald. Exemplet Afrika söder om Sahara är ett ”lysande exempel”, menar han, eftersom de afrikanska ekonomierna stagnerat under andra halvan av 1900-talet medan bland annat förväntad livslängd ökat, spädbarnsdödligheten minskat , utbildningsnivån höjts och den medicinska situationen förbättrats för dessa befolkningar under samma period.

Det två tydliga drivkrafter bakom ökat välmående han säger sig ha noterat är istället minskade klyftor och jämställdhet.

En annan rapport som släpptes från SIDA från förra året visar också hur ekonomisk tillväxt inte heller skapar sysselsättning i de minst utvecklade länderna. Det har sannolikt att göra med en avsaknad av den ena av van Zanden framhållna drivkrafterna bakom ökat välmående, nämligen minskade klyftor.

Frågan som då uppstår är varför den ekonomiska tillväxten så ofta framhålls som enda mått på framsteg i den politiska diskussionen om utveckling? För vem är den bra i första hand? Kan det vara så att vi duperas att stirra oss blinda på BNP för att bortse från alla andra dimensioner av utveckling? Det är väl knappast en slump att just Svenskt Näringsliv förordar det perspektivet. Trots att insikten om BNP som mått på sådan varit ifrågasatt i decennier. Det är, som van Zanden framhåller, ett ”väldigt begränsat mått om man vill öka välmåendet hos världens befolkning”.

Svenskt Näringsliv däremot fortsätter att försöka övertyga oss om motsatsen. I en ganska lång artikel om hållbar utveckling på deras hemsida säger Ingela Bendrot att den fria företagsamheten är ”bra för världen”. Hon fortsätter så här:

”Det finns fortfarande de som tror att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor. Men det är ett förlegat synsätt”. Hon hävdar också att ”alla vet att fattigdomen och lidandet är störst i de länder som präglas av slutenhet, bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, samt dåliga villkor för den fria företagsamheten”. Hon bortser därmed från motsägelsefulla exempel som Kina och Saudi-Arabien. För att få till stånd en s.k. hållbar utveckling krävs en kombination av ekonomisk tillväxt, välståndsuppbyggnad och miljömedvetenhet, menar hon vidare och betonar att den ekonomiska tillväxten ”lagt grunden för ett välstånd, vilket i sin tur banat väg för en miljömedvetenhet”.

Huruvida det verkligen stämmer att det funnits många seriösa debattörer som hävdat att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor kan nog starkt ifrågasättas. Därmed också om den uppfattningen kan kallas förlegad. Den förlegade uppfattningen är väl snarare den att den ekonomiska tillväxten är grunden för allt det goda, som Bendrot antyder. OECD visar alltså att kopplingen i hög grad kan ifrågasättas. Inte minst vad gäller miljö, hälsa och biologisk mångfald. Miljömedvetenheten räcker alltså inte riktigt till när de ekonomiska tillväxtsiffrorna jagas frenetiskt.

Kanske bör vi istället mäta ”bruttonationallycka” och låta detta styra beslutsfattandet som de gör i Bhutan?