Lycka kan inte köpas för pengar

Hittade nyss en fyra år gammal artikel, ”Lycka kan köpas för pengar”, på Ekonomifakta. En sajt som drivs av Svenskt Näringsliv. Den handlar om mätning av välmående och artikelförfattaren menar att BNP till syvende och sist är det enda tillförlitliga måttet på sådan. Där ifrågasätts den då ganska färska lyckoforskningen (bland annat OECD:s) och olika mätproblem ifrågasätts. Slutsatsen blir att allt ändå kokar ned till att mätning av BNP ändå ger det bästa måttet på lycka och välmående.

OECD har emellertid fortsatt sin forskning i ämnet och publicerade I höstas en stor undersökning, ”How was life?”, där välbefinnandet undersökts över tid (1820-2014). BNP per capita finns här med som ett av ett flertal olika mått på välbefinnande i de 25 undersökta länderna och 8 regionerna (som representerar 80 % av jordens befolkning). 

En av huvudförfattarna till rapporten är den holländske ekonomiprofessorn Jan Luiten van Zanden som intervjuades i SvD för några dagar sedan. Han framhåller där rapportens viktiga slutsatser som fastställer att det inte finns någon klar korrelation mellan ekonomisk tillväxt och högre livskvalitet samt att ekonomisk tillväxt inte är någon förutsättning för att öka välmåendet hos befolkningen. Det kan till och med vara negativt med ekonomisk tillväxt för hälsa och biologisk mångfald. Exemplet Afrika söder om Sahara är ett ”lysande exempel”, menar han, eftersom de afrikanska ekonomierna stagnerat under andra halvan av 1900-talet medan bland annat förväntad livslängd ökat, spädbarnsdödligheten minskat , utbildningsnivån höjts och den medicinska situationen förbättrats för dessa befolkningar under samma period.

Det två tydliga drivkrafter bakom ökat välmående han säger sig ha noterat är istället minskade klyftor och jämställdhet.

En annan rapport som släpptes från SIDA från förra året visar också hur ekonomisk tillväxt inte heller skapar sysselsättning i de minst utvecklade länderna. Det har sannolikt att göra med en avsaknad av den ena av van Zanden framhållna drivkrafterna bakom ökat välmående, nämligen minskade klyftor.

Frågan som då uppstår är varför den ekonomiska tillväxten så ofta framhålls som enda mått på framsteg i den politiska diskussionen om utveckling? För vem är den bra i första hand? Kan det vara så att vi duperas att stirra oss blinda på BNP för att bortse från alla andra dimensioner av utveckling? Det är väl knappast en slump att just Svenskt Näringsliv förordar det perspektivet. Trots att insikten om BNP som mått på sådan varit ifrågasatt i decennier. Det är, som van Zanden framhåller, ett ”väldigt begränsat mått om man vill öka välmåendet hos världens befolkning”.

Svenskt Näringsliv däremot fortsätter att försöka övertyga oss om motsatsen. I en ganska lång artikel om hållbar utveckling på deras hemsida säger Ingela Bendrot att den fria företagsamheten är ”bra för världen”. Hon fortsätter så här:

”Det finns fortfarande de som tror att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor. Men det är ett förlegat synsätt”. Hon hävdar också att ”alla vet att fattigdomen och lidandet är störst i de länder som präglas av slutenhet, bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, samt dåliga villkor för den fria företagsamheten”. Hon bortser därmed från motsägelsefulla exempel som Kina och Saudi-Arabien. För att få till stånd en s.k. hållbar utveckling krävs en kombination av ekonomisk tillväxt, välståndsuppbyggnad och miljömedvetenhet, menar hon vidare och betonar att den ekonomiska tillväxten ”lagt grunden för ett välstånd, vilket i sin tur banat väg för en miljömedvetenhet”.

Huruvida det verkligen stämmer att det funnits många seriösa debattörer som hävdat att tillväxt alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor kan nog starkt ifrågasättas. Därmed också om den uppfattningen kan kallas förlegad. Den förlegade uppfattningen är väl snarare den att den ekonomiska tillväxten är grunden för allt det goda, som Bendrot antyder. OECD visar alltså att kopplingen i hög grad kan ifrågasättas. Inte minst vad gäller miljö, hälsa och biologisk mångfald. Miljömedvetenheten räcker alltså inte riktigt till när de ekonomiska tillväxtsiffrorna jagas frenetiskt.

Kanske bör vi istället mäta ”bruttonationallycka” och låta detta styra beslutsfattandet som de gör i Bhutan?