Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Liv till varje pris

Efter två års letande hittade jag den äntligen. I en låda på vinden där den hamnat vid senaste flytten. Dubbel-dvd:n med Stefan Jarls porträttfilmer av Thommy Berggren (Muraren) respektive Bo Widerberg (Liv till varje pris). Det var en lycklig man som klättrade ned från vinden för att titta på dessa sorgligt bortglömda filmpärlor, omöjliga att få tag i hos de etablerade nätbutikerna för film.

Det är i synnerhet filmen om Widerberg, Liv till varje pris, som gripit tag i mig så starkt. Mycket tack vare filmens ciceron Thommy Berggren som berättar om sin vän och regissör i de kanske bästa av Widerbergs filmer, Barnvagnen, Elvira Madigan, Joe Hill och framför allt Kvarteret Korpen. Men också för vad som där sägs om filmkonsten. Widerberg hade en kärlek till skådespelarna, ett starkt bildningsideal och en tro på att genom kulturen förädla människan, lyder ett av omdömena om honom i filmen. Han ville framför allt göra film med ”ett stycke liv”. Eller mer drastiskt sökte han "liv till varje pris" som titeln på porträttfilmen lyder. Med detta menade han troligen (enligt Roy Andersson i filmen) att eftersträva ett närvarande och sant spel. Alltså att skildra levande och närvarande människor. Han hade en idé om att låta skådespelarna ”gå ned i sitt eget vatten” för att hitta den rätta känslan. Det är något jag funderat över och försökt använda i mitt eget vardagsliv. Det är fint uttryckt i alla fall. 

Han jobbade i många år och in i det sista med en film som aldrig blev färdig (Rött och svart) i vilken han ville skildra samtidens Sverige. Inte spektakulärt och storslaget utan genom att borra nedåt. Att säga det han hade på hjärtat genom att till synes tala om något annat, framgår det av hans anteckningar. Alldeles före sin död 1997 efterlyste han unga svenska filmskapare. ”Var är dom nya?”, förtvivlade han.

Det är fortfarande ont om unga, spännande filmskapare men kanske i ännu högre grad ont om skildringar av vanliga människors vardag och om den lilla världens dramer (Äta, sova, dö ett lysande undantag). Det gäller i minst lika hög grad för utländsk film som för svensk. En liten titt på filmtoppen just nu ger en viss fingervisning vad som produceras och kanske säger ännu mer om vad som visas på bio. Åtminstone sju av tio-i-topp filmerna är animerade eller i olika hög grad spektakulära fantasihistorier;

Mission Impossible – Rogue nation: Fantasiaction i James Bond-stil

Fantastic Four – Serietidningsfigurer i serietidningsäventyr

Minioner – Små gula figurer (?)

Ant-man – Superhjälte som kan krympa till myrstorlek (!?)

Den stora nötkuppen – Animerad barnfilm

Jurassic World – Dinosaurier löper än en gång amok

Ted 2 – En teddybjörn på upptåg

Ja, var är dom? Skildringarna om vardagens hjältar eller anti-hjältar. Skildrade av skådespelare som skapar ”ett stycke liv” utan briserande bomber, kraschande bilar eller publikfriande specialeffekter.

Tur att jag också har Widerbergs Kvarteret Korpen på DVD. 

Bild: SFI

Godheten - för politisk för oss?

Jag ser att Stefan Jarls nya film ”Godheten” inte kommer att visas av SvT som planerat. Den visas först efter valet i höst, låter Eva Hamilton vid SvT meddela. 

Filmen anses tydligen för politiskt känslig. En jämförelse kan göras med Storbritanniens premiärminister David Cameron som stoppar en utredning till efter EU-valet. Den innehöll slutsatser som störde hans kampanj mot gästarbetare från Balkan-länderna och Polen. 

Hur som helst gör det här beslutet SvT tagit åtminstone mig oerhört nyfiken på vad den här filmen innehåller. Vad är det vi inte klarar av att få se före valet?

Jo, de ökande klassklyftorna, de (dokumenterat) ökande inkomstskillnaderna och framväxten av ett samhälle med utslagna på samhällets botten och vinnare som har råd att konsumera mer än någonsin. En egoism som brer ut sig på bekostnad av det gemensamma och gemenskap.

Det här är en bild av Sverige idag, en verklighet som gäller för ett stort antal svenskar. Men en bild som alltså inte får visas.

Går det inte att vända på SvT:s resonemang? Det vill säga att det faktum att de väljer att inte visa filmen före valet är ett i allra högsta grad politiskt ställningstagande.

Hur kommer programtablån att se ut framöver i våra licensbetalda kanaler? En fullkomligt urvattnad underhållningsgröt utan ”Uppdrag Granskning”, ”Debatt” och med nyhetsinslag som endast visar elände och problem som är utländska medan Sverige skildras som en idyll bortom all kritik?

PS)

I Stockholm visas den dock på bio, på Zita

Filmens egen hemsida heter förstås Godheten.se 

På den finns också en blogg där Stefan Jarl kommenterar SvT:s beslut