Många var säkert ute för att se stjärnfall i veckan.
Meteoritsvärmen Perseiderna skapade spektakulära fenomen på himlavalvet. Som en
meteoritsvärm har också affärsvärldens toppar fallit från sina höjder under
året som gått. Nu senast avgick Nordeas vd Christian Clausen. Han gick
visserligen frivilligt sägs det men det är ju väl känt att hans period på
posten kantats av smärre skandaler och problem. Finansinspektionen lär ha haft
synpunkter på hans ledarskap och i våras ska det ha varit nära att FI drog in
bankens tillstånd med anledning av de bristfälliga rutinerna rörande
penningtvätt, enligt uppgifter i SvD. Han är dessutom inblandad i SCA-härvan
och lär ingå i åklagarmyndighetens förundersökning. Det är nog klokt att dra
sig ur medan man ligger på topp, kanhända han resonerat. När man dessutom kan
trösta sig med en pension på ca 150 miljoner kronor.
Nyligen fick också Sandviks vd Olof Faxander kicken. Vilket
gav aktien en kick uppåt och därmed en kassaförstärkning åt Faxander, som
aktieägare i bolaget.Inte för att han behövde det precis. Till och med under
krisåret 2008 lyckades han höja sin lön med 62 %. Vilket fackförbund som helst
skulle idiotförklaras med sådana lönekrav. På senare tid har prestationerna
knappast motsvarat de höga ersättningarna vilket väl trots allt till slut blev
hans fall. Men mest handlade det förstås om en dominoeffekt av SCA-skandalen
som tidigare bringat också Sverker-Martin Löf, Anders Nyrén och Jan Johansson
på fall. Dock med avgångsvederlag och pensioner som rimmar illa med den
underprestation som de uppenbarligen uppfattats ha stått för.
De är inte ensamma om att erhålla oerhörda ersättningar av
vilka det finns en mängd fantasifulla varianter. För några år sedan stormade
det kring Investors dåvarande vd Börje Ekholm som fick minst 110 miljoner i
olika ersättningar vilket Jacob Wallenberg tyckte var rimligt men bland andra
Aktiespararna hade starka synpunkter på.
OKQ8:s vd Göran Lindblå drog sig tillbaka vid 60 års ålder
med en pension på ca 2,5 miljoner om året resten av livet.
Vilket ändå är futtigt i jämförelse med Handelsbankens förre
vd Arne Mårtensson som seglade iväg med en pension värd minst 8 miljoner om året livet ut.
Electrolux:s vd Keith McLoughlin fick 74,5 miljoner i lön och ersättningar under sitt första år men anses trots detta tydligen också behöva ett väl tilltaget bostadsbidrag.
Ericssons vd Hans Vestberg ökade sin lön med nära 64 % under 2014 medan
mängder av anställda i koncernen fick gå från sina jobb och de som fortfarande
fått behålla jobbet fick nöja sig med i snitt 2,2 % löneökning.
Bara för att ta några få kända exempel.
Det är som sagt inget fel på fantasin när det gäller att
konstruera bonusmodeller och pensionsersättningar och likaså när det gäller
olika knep för att dölja bonusarna.
Because I´m worth it!?
- Because I´m worth it, lyder en känd reklamslogan. Ungefär
så brukar det argumenteras när ohemula bonusar, pensions- och fallskärmsavtal
förs på tal. Astronomiska summor sägs motsvara de prestationer som utförts. Att
jämföras med en sjuksköterskas lön kring 25000 plus lite tillägg. På vilket
sätt kan egentligen denna diskrepans försvaras? På vilket sätt är Clausens
prestationer så oerhört mycket mer värda? Vilket brukar bemötas med ett annat
argument. Nämligen att ersättningarna behövs för att locka de bästa till jobbet.
Vilket också måste kunna ifrågasättas. De främsta jobben inom affärsvärlden
skulle alltså vara svåra att rekrytera till utan sådana?! Trots att dessa
poster bör utgöra juvelen i kronan för den målmedvetna karriäristen. Efter år
av studier, traineejobb och lägre chefsposter skulle dessa alltså tacka nej
till toppjobben, trots den ändå mycket höga lönen och prestigen? Ja, det är vad
som påstås. Konkurrensen med utlandet är tuff, brukar det tilläggas. Vilket är en länge och väl odlad myt som det sällan eller aldrig presenteras några vetenskapliga belägg för. Snarare tvärtom.
Det är hur som helst uppseendeväckande märkligt hur miljonerna
regnat över direktörer trots högst tveksam kvalitet på prestationerna.
Samtidigt är det ofta i dessa kretsar som de starkaste
invändningarna mot basinkomst formuleras och framförs. Invändningar mot att
folk skulle få ersättning för att göra ingenting. Varför ska ”lättja”
premieras, heter det. Ett argument som bygger på uppfattningen att lön måste
motsvaras av en prestation. Dessutom bör lägstalönerna sänkas, brukar det
argumenteras från samma personer. De som tjänar lägst ska helst ha ännu lägre
lön.
De ökade inkomstklyftorna anses av allt fler ekonomer som
ett av västvärldens största ekonomiska problem, senast i en rad rapporter från
OECD. Den stora samhällsnyttan av att ge fantasisummor i ersättning till
direktörer måste också därför kunna ifrågasättas.
Det sägs nu att den nya vd:n för Industrivärden, Helena
Stjernholm, har en klart lägre nivå på lön och ersättningar än sin föregångare.
Det skulle ju möjligen kunna tyda på en viss tillnyktring i synen på
direktörslönerna? För det kan väl inte ha att göra med att hon är kvinna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar