Liv till varje pris

Efter två års letande hittade jag den äntligen. I en låda på vinden där den hamnat vid senaste flytten. Dubbel-dvd:n med Stefan Jarls porträttfilmer av Thommy Berggren (Muraren) respektive Bo Widerberg (Liv till varje pris). Det var en lycklig man som klättrade ned från vinden för att titta på dessa sorgligt bortglömda filmpärlor, omöjliga att få tag i hos de etablerade nätbutikerna för film.

Det är i synnerhet filmen om Widerberg, Liv till varje pris, som gripit tag i mig så starkt. Mycket tack vare filmens ciceron Thommy Berggren som berättar om sin vän och regissör i de kanske bästa av Widerbergs filmer, Barnvagnen, Elvira Madigan, Joe Hill och framför allt Kvarteret Korpen. Men också för vad som där sägs om filmkonsten. Widerberg hade en kärlek till skådespelarna, ett starkt bildningsideal och en tro på att genom kulturen förädla människan, lyder ett av omdömena om honom i filmen. Han ville framför allt göra film med ”ett stycke liv”. Eller mer drastiskt sökte han "liv till varje pris" som titeln på porträttfilmen lyder. Med detta menade han troligen (enligt Roy Andersson i filmen) att eftersträva ett närvarande och sant spel. Alltså att skildra levande och närvarande människor. Han hade en idé om att låta skådespelarna ”gå ned i sitt eget vatten” för att hitta den rätta känslan. Det är något jag funderat över och försökt använda i mitt eget vardagsliv. Det är fint uttryckt i alla fall. 

Han jobbade i många år och in i det sista med en film som aldrig blev färdig (Rött och svart) i vilken han ville skildra samtidens Sverige. Inte spektakulärt och storslaget utan genom att borra nedåt. Att säga det han hade på hjärtat genom att till synes tala om något annat, framgår det av hans anteckningar. Alldeles före sin död 1997 efterlyste han unga svenska filmskapare. ”Var är dom nya?”, förtvivlade han.

Det är fortfarande ont om unga, spännande filmskapare men kanske i ännu högre grad ont om skildringar av vanliga människors vardag och om den lilla världens dramer (Äta, sova, dö ett lysande undantag). Det gäller i minst lika hög grad för utländsk film som för svensk. En liten titt på filmtoppen just nu ger en viss fingervisning vad som produceras och kanske säger ännu mer om vad som visas på bio. Åtminstone sju av tio-i-topp filmerna är animerade eller i olika hög grad spektakulära fantasihistorier;

Mission Impossible – Rogue nation: Fantasiaction i James Bond-stil

Fantastic Four – Serietidningsfigurer i serietidningsäventyr

Minioner – Små gula figurer (?)

Ant-man – Superhjälte som kan krympa till myrstorlek (!?)

Den stora nötkuppen – Animerad barnfilm

Jurassic World – Dinosaurier löper än en gång amok

Ted 2 – En teddybjörn på upptåg

Ja, var är dom? Skildringarna om vardagens hjältar eller anti-hjältar. Skildrade av skådespelare som skapar ”ett stycke liv” utan briserande bomber, kraschande bilar eller publikfriande specialeffekter.

Tur att jag också har Widerbergs Kvarteret Korpen på DVD. 

Bild: SFI