Israel försvarar sig oförtrutet

Israel har rätt att försvara sig. Det mantrat har nästan varje debattör uttalat när Israels terrorattack mot Gaza kommenterats. Antalet dödade civila är nu en bra bit över tusen. Flera tusen är skadade, många med men för livet. Mängder av barn finns bland offren. Gazas mödrar och fäder gråter.

Israel försvarar sig.

Gazaremsan är 41km lång och mellan 6-12km bred. Den bebos av ca 1,5 miljoner invånare (minus ca 1200 nu på ett par veckor) och hela området är lika tätt befolkat som Stockholms Stad (OBS stad). Vart ska människor ta vägen när hela stadsdelar beskjuts? Till FN-skolor? Beskjuts också. Till sjukhus? Beskjuts också. Till provisoriska flyktingläger? Beskjuts också. Gazas gränser är sedan flera år helt stängda av Israel som bevakar varje gränsövergång och håller landet i blockad. Det finns ingen som helst möjlighet att fly därifrån.

En FN-skola beskjuts av stridsvagnar. Människor som varnats för att stanna i sin hem för att de kommer att bombas beskjuts i det som skulle ha varit en trygg tillflyktsplats. Ännu fler barn dör, men också FN-personal. Israel har upprepade gånger hävdat att de ”gör allt för att undvika civila dödsoffer”. 17 gånger påpekade FN-tjänstemännen för Israeli Defence Force (IDF) att skolan som träffades igår var en FN-byggnad som hyste flyktingar. Israel ”försvarade” sig ändå. FN-tjänstemän gråter. 

Israel tänker fortsätta sina ”aktioner” tills tunnlarna eliminerats och Hamas vapenförråd förstörts, säger Netanyahu. Samtidigt landar projektiler på ett torg där det handlas frukt. En torghandel förvandlas till en massaker.

Israel har än en gång försvarat sig.

Peter Kadhammar ställer i Aftonbladet frågan varför palestinskt våld kallas ”terroraktioner” men Israels skoningslösa militära attacker, som den i Gaza nu, bara för ”aktioner”. 

Israel bara försvarar sig.

”Det finns inget mer rättfärdigt krig än det här, säger Netanyahu. ”Israels styrkor borde få Nobels fredspris”, säger Israels USA-ambassadör Ron Dermer.

Nu samlar Radiohjälpen in pengar för offren i Gaza. Vi ombeds skänka något till alla offren för Israels bomber och granater. Är inte detta väldigt märkligt ändå? Israel ”försvarar” sig... och vi betalar kostnaden för att lindra det mänskliga lidandet.

Israel – apartheidstat eller inte?

På senare tid har det, parallellt med Israels skoningslösa attack mot Gaza, förekommit en viss debatt om huruvida Israel kan anses vara en stat med apartheid-politik eller inte. USA:s utrikesminister John Kerry uttalade tidigare i år farhågor om att Israel riskerade att bli en apartheidstat om inte en fredsuppgörelse kom till stånd med palestinierna. Han fick lov att ta tillbaka sitt uttalande efter inhemska påtryckningar. 

Författaren Göran Rosenberg säger sig (i en artikel i Expressen tidigare i sommar) ha ”tappat hoppet om Israel”. Han fortsätter bland annat så här:

”Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare”.

Den ovanstående kommentaren avser Israels agerande i jakten på förövare vid de två kidnappningarna och morden tidigare i sommar. De israelisk-judiska förövarna anhölls och kommer att dömas av en civil domstol medan de palestinska förövarna jagades med hjälp av massarresteringar, deras föräldrahem sprängdes i luften och de kommer senare att dömas enligt militär domstol.

Aftonbladets Somar Al Naher berättade för några dagar sedan om sin upplevelse vid Israels gräns och hur hon fick vända hem igen istället för att i Palmecentrets regi möta och utbilda palestinska lokalpolitiker. Hon inledde sin ledare med orden:

”Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn. Israel är en apartheidstat”.

Ledaren fick Israels ambassadör Isaac Bachman att gå i taket och publicera ett svar. Samme Bachman som veckan innan skrev en debattartikel i just Aftonbladet där han hävdade att Hamas bär skulden för alla civila dödsoffer i Gaza vilket i sin tur provocerade författaren Henning Mankell till replik. I denna hävdar han bestämt att det idag ”råder apartheidsystem i Israel”.

Nyligen censurerades också ett inslag i SR där fredsaktivisten Fred Ekblad i P1 Morgon uttalade sig om den senaste tidens händelser i Gaza. Han beskrev Israel som en apartheidstat vilket klipptes bort eftersom det inte fanns någon motpart som kunde bemöta påståendet. En yttring av SR/SVT:s allt striktare bedömning av kravet på opartiskhet. SR/SVT betraktar det alltså som en åsikt att Israel bedriver en apartheidpolitik. Jag kan inte minnas att samma princip tillämpades när det gällde att beskriva Sydafrika. Jag förväntar mig därmed att slippa höra påståenden som att Israels är ”Mellanösterns enda demokrati” utan bemötande i fortsättningen. Demokrati är ju ingenting som bara trycks upp på ett visitkort utan bör innefatta vissa grundläggande element, som att alla medborgare har samma rättigheter. 

Apartheid – en fråga om definition?

SR/SVT:s bedömning kan möjligen bygga på en tveksamhet i definitionen av apartheid. Kan man jämföra Israel rakt av med Sydafrika? Nej, det kan man förstås inte. Det är dock inte alls nödvändigt.

FN (UN General Assembly´s International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid) vidgade i november 1973 begreppet apartheid till att innefatta diskriminerande och segregerande förhållanden liknande de som då rådde i Sydafrika. Att hävda att Israel är en apartheidstat behöver alltså inte betyda att jämförelsen med Sydafrika behöver göras med karbonpapper emellan. Det behöver exempelvis inte ens vara en åtskillnad som har med ras att göra.

Fientligheterna mellan israeler och palestinier har emellertid format dagens Israel som utvecklat lagar och strukturer som diskriminerar palestinier eller icke-judar. Något som alltså sällan berörs men icke desto mindre är fakta.

Tidigare i år (januari 2014) publicerade FN:s rapportör för Israel och Palestina Richard Falk sin sista rapport om situationen i de av Israel ockuperade områdena (A/HRC/25/67). Han har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om apartheid och om det finns substans i påståenden om sådan i de ockuperade områdena. I 77 punkter går han igenom exempel på diskriminerande och segregerande behandling av palestinier. De avslutande kommentarerna inleds enligt följande:

”Through prolonged occupation, with practices and policies which appear to constitute apartheid and segregation, ongoing expansion of settlements, and continual construction of the wall arguably amounting to de facto annexation of parts of the occupied Palestinian territory, the denial by Israel of the right to self-determination of the Palestinian people is evident”.    

Avseende de ockuperade områdena finns numera en tämligen utbredd uppfattning som överensstämmer med FN-rapportörens enligt ovan. Även om (så kallade) vänner av Israel brukar protestera högljutt emot detta. Däremot är det svårare att få internationell uppmärksamhet åt den diskriminering som råder inom Israel, mot arabisk-israeliska medborgare. Årligen sedan tio år tillbaka hålls en internationell Israel ApartheidWeek för att upplysa om det israeliska apartheidsystemet. Internationella organisationer, politiker och akademiker deltar i events över hela världen. Årets IAW hölls i februari-mars och hölls i Sydafrika. Det sydafrikanska regeringspartiet ANC deltog och uttalade att de var;

”unequivocal in its support for the Palestinian people in their struggle for self-determination, and unapologetic in its view that the Palestinians are the victims and the oppressed in the conflict with Israel”.

För den som vill fördjupa sig i hur denna apartheid yttrar sig finns numera en hel del litteratur. Den israeliske akademikern Uri Davis – som är av judisk härkomst men avsade sig sitt israeliska medborgarskap på 80-talet och blev senare palestinsk medborgare - har bidragit till att belägga den israeliska versionen av apartheid med sina böcker Israel: An Apartheid State (1987) samt Apartheid Israel: Possibilities for the Struggle Within (2004). Han grundade också 2001 organisationen MAIAP (Movement Against Israeli Apartheid in Palestine). Brittiske frilansjournalisten Ben White har skrivit boken Israeli Apartheid – A beginners guide som mycket detaljerat radar upp exempel på hur separationspolitiken fungerar. En ny upplaga släpptes i våras och ett release-event arrangerades av brittiska Amnesty. Israels ambassadör gjorde pinsamma försök att pressa Amnesty att ställa in evenemanget vilket inte gör innehållet mindre trovärdigt.

 Susan Nathan har redogjort mycket detaljerat för den strukturella diskrimineringen av arabiska medborgare av Israel i sin bok Ett annat Israel. Hon skriver så här i boken:

”Apartheid är ett system där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” .

Israelaraber (Israeliska medborgare som är araber) nekas rättigheter som avgör resurstilldelning. Plan- och bygglagen kombinerat med ett komplicerat och mot Israelaraber diskriminerande system för markköp och byggande av hus gör det så gott som omöjligt för dessa att bosätta sig där de önskar. De hänvisas därmed i stort sett till ett bestämt antal städer och byar (reglerat i lag). Inte heller vanlig samhällsservice som vatten- och elförsörjning eller sophämtning ser ut på samma sätt för israeliska araber respektive judar. Om detta har jag skrivit tidigare i ett inlägg på denna blogg.

Den strukturella och lagstadgade åtskillnaden har också sin arkitektoniska form vilket framgår av en intressant understreckare av Christopher Kullenberg, forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, i SvD 26/7. Han beskriver där de ”besynnerliga arkitektoniska konstruktioner” som förekommer på den ockuperade Västbanken. En speciell infrastruktur för bosättarna. Skyddade motorvägar, tunnlar, broar, vatten- och elledningar samt egna busslinjer möjliggör ett liv helt utan kontakt med den palestinska/arabiska befolkningen runt omkring. Vattenreservoarerna under Västbanken är reserverade för bosättningarna och palestinierna får hålla till godo med ytligare källor eller regnvatten. Inte heller det sistnämnda vattnet kommer dem helt till godo då till och med underjordiska tunnlar konstruerats för att föra regnvattnet över till den israeliska sidan av den ökända muren mellan Israel och Västbanken. Han konstaterar att;

”Lager av betong och stål garanterar att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid”.”

Ökad polarisering och radikalisering en följd av segregering

Rosenbergs uppgivenhet – som jag berättade om inledningsvis - är fullt förståelig. Den är icke desto mindre oroväckande. Sansade personer på båda sidor i och utanför Israel behövs för att leda konstruktiva samtal vidare mot en lösning av en konflikt som pågått alldeles för länge. Varken människorna på Västbanken, i Gaza eller i Israel mår bra av en förlängning och fördjupning av konflikten. Inte heller ett status quo är bra nog. Långt därifrån. Det är med andra ord oroande med rapporter om ett ökat stöd för Hamas och en försvagad Mahmoud Abbas som försöker driva en dialog med Israel. I en BBC-intervju med Hamas-ledaren Khaled Meshaal jag såg häromdagen framträdde tydligt den frustration som finns hos palestinierna över åratal av fruktlösa förhandlingar. Våldet och en hårdare attityd mot Israel är en följd av diplomatins misslyckande. Det är också minst lika oroande med allt starkare radikalisering av den israeliska opinionen vilket yttrar sig i utökad representation för en radikal och oförsonlig linje mot palestinierna i Israels parlament och därmed allt fler beslut om utökade bosättningar och ”hårdare tag” mot protester och kritik av Israel. 

En lag som förbjuder uppmaningar till bojkott av varor från ockuperade områden togs också för några år sedan. Liknande lagar finns förvisso även i Frankrike och USA. Eftergifter för israeliska påtryckningar och inhemsk lobbying förstås. Sydafrika däremot, med egen erfarenhet av apartheid, har intagit en mycket kritisk hållning till Israel och tog för ett par år sedan beslut om märkning av varor från Israel-ockuperade områden och blev då beskyllda av Israel för att driva... ”apartheidpolitik” !!

Yttrandefriheten i Israel står under allvarligt hot och journalister, bloggare, politiker och andra debattörer blir allt oftare censurerade eller tvingas till självcensur av rädsla för repressalier. Palestinier sägs, enligt Catrin Ormestad i SvD, ha fått sparken från sina jobb för att de gjort fb-uppdateringar med kritik mot attacken mot Gaza och finansministern Yair Lapid ska ha uppmanat folk att säga upp prenumerationen av tidningen Haaretz eftersom den innehåller kritik av Gaza-attacken.Ormestad vet vad hon talar om. Hon lever nämligen tillsammans med Haaretz-journalisten Gideon Levy. Vilket innebär att hon också lever ihop med livvakter dygnet runt.

Den israeliska apartheidpolitiken ger ett segregerat samhälle där judiska israeler och palestinier sällan eller aldrig möts och där de berövas möjlighet till normala sociala kontakter. Polarisering av åsikter om den andre och en demonisering av varandra blir följden och de som försöker föra en sansad debatt och går motparten till mötes får det allt svårare att göra sig hörd. Ju mer förtryck palestinierna utsätts för desto fler raketer skickas mot Israel och ju hårdare blir Israels militära insatser på de ockuperade områdena, till vilket det sedan flera år av Israels blockad instängda Gaza också fortfarande bör räknas.

Palestina bör bli en valfråga – hög tid att pressa Israel

Israels attack mot Gaza har för länge sedan passerat alla gränser för vad som kan anses rimligt givet dess uttalade syfte; att förstöra tunnlar och raketramper/lager. De palestinska dödsoffren börjar närma sig tusentalet och de allra flesta är civila. Hundratals (kanske hälften) är barn och ungdomar. Tidigare i veckan angreps sjukhus med bomber och artillerield. Igår kom rapporter om beskjutning av en FN-skola dit människor sökt sig för att få skydd. Israel har tidigare gjort ett stort nummer av att de varnat folk i bostadsområden för kommande bombardemang och uppmanat till evakuering. Attacken mot FN-skolan visar att den israeliska elden är totalt urskillningslös. Det finns inga säkra platser att fly till. Kanske urskillningslös är fel ord? Hänsynslös och beräknande kan möjligen vara bättre ordval? Kanske är terrorn hela poängen med dylika attacker? I alla händelser en totalt oacceptabel slakt på civila. Inte ens skolbarn sparas.

Att Hamas skjuter raketer mot Israel är inte heller acceptabelt. Hittills har det dödat 3 civila israeler såvitt jag förstått. Alla dödsfall är tragedier och nederlag. Men hur den israeliska regeringen har tänkt sig att ohämmat och oproportionerligt våld ska kunna utgöra en långsiktig lösning övergår mitt förstånd. I gårdagens nyhetssändningar framträdde en palestinsk statsvetare som menade att palestinierna även på Västbanken nu stödjer Hamas i allt större utsträckning och att våldsanvändning börjar ses som det enda medel som biter på Israel. Tålamodet är slut och de fredliga demonstrationerna tycks verkningslösa.

Det är obegripligt vad Israels nuvarande regering tänker sig vinna långsiktigt med sin ständiga press på palestinierna, sina återkommande attacker med hundratals civila dödsoffer och med en expansiv bosättningspolitik. Någon fredligt sinnad granne lär det inte åstadkomma. Istället en radikalisering som redan är långt gången men som nu riskerar att tillta med ökad våldsanvändning som följd.

Detta är en politik som kan bli ödesdiger för Israels framtid. Vad kan dagens israeler se fram emot? Vilken stat kommer de att leva i framöver? Jag läste nyligen att den israeliske historieprofessorn Zeev Sternhell menar att den israeliska högern vill annektera Västbanken för gott och att de driver Israel mot en katastrof. Denne 80-årige sionist konstaterar sorgset att hans ungdomsdröm om sionismen nu är ”söndertrasad”.

Enda sättet att långsiktigt vända den israeliska opinionen är ökad press från omvärlden. Kraven måste vara ett upphörande med allt offensivt våld, stopp för nya bosättningar, ett gradvis tillbakadragande från Västbanken och förhandling om den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på Israel-Palestina konflikten.

USA tycks vara tämligen långt ifrån en sådan inställning men EU har här en nyckelroll. Sverige bör kunna föra fram hårdare krav på handelsrestriktioner mot Israel. Min vaga förhoppning är att detta blir en viktig utrikespolitisk valfråga. Det vill säga vad partierna har för inställning till ekonomiska sanktioner mot Israel.

Att sätta press på Israels nuvarande regering är inte enbart ett ställningstagande för det palestinska folkets rätt till ett värdigt liv i en självständig stat utan också ett stöd till de krafter i Israel som vill se ett annat Israel. Ett Israel som driver en försoningslinje istället för en järnlinje. Det är således inte bara för palestiniernas skull utan även för Israels som Sverige måste öka trycket på Israels Likud-ledda regering. För journalisten Gideon Levys skull. För de modiga soldaternas i Breaking the Silence. De som kritiserat krigföringen och ropar på fred. För fredsaktivisternas i Peace Now som vill bryta ned stereotyper på båda sidor och verka för en tvåstatslösning i fredlig samexistens. För Susan Nathan som önskar sig ett annat Israel och som skrivit en bok med just det som titel. För Zeev Sternhells skull så att han hinner se sin sionistiska dröm gå i uppfyllelse.

Gaza – a hell of a pin-point operation!?

Det är svårt att skriva om annat än Gaza eller Ukraina för tillfället. Röda Korset har nyligen fastslagit att konflikten i Ukraina är att betrakta som krig. Vilket öppnar för möjligheten att ställa stridande parter till svars för brott mot folkrätten. Nedskjutningen av det civila Malaysian Airlines-planet är förstås det alla tänker på närmast. Det är naturligtvis bra att våldets kolportörer inte kan komma ostraffat undan. Oavsett vilken sida de säger sig strida för. Det ska inte heller glömmas bort att den ukrainska armén nyligen inlett en offensiv mot Donetsk där civila utsätts för artilleribeskjutning och attacker från luften. Vi får ytterst sporadiska rapporter från detta men åtminstone en sådan stod att finna i Aftonbladet häromdagen.

Samtidigt sker dock en ännu kraftigare attack av Israel mot Gaza. Under förevändningen att slå ut raketramper och täppa till tunnlar in i Israel har nu över 600 palestinier, av vilka de flesta är civila och kanske nära hälften är barn, dödats. Tusentals är skadade. Hela bostadsområden är raserade av bombardemangen, sjukhus har beskjutits och tv-kanalen Al Jazeeras kontor förstördes av en projektil. Rapportering inifrån Gaza är inte önskvärd för IDF (Israeli Defence Force). Det är förståeligt. Den oproportionerliga offensiven har nu börjat fördömas i allt kraftigare ordalag. FN talar nu om att utreda eventuella krigsbrott begångna av Israel. USA, som brukar vara väldigt pigga på dylika utredningar när det gäller Ukraina, var det enda land som röstade emot i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

När landets utrikesminister John Kerry pratar utan manus kan dock inte ens han hålla tillbaka en undran om vad Israel egentligen menar när de talar om offensiven som en precisionsoperation:

”It´s a hell of a pin-point operation... it´s a hell of a pin-point operation…”

En som nyligen mycket konkret och kraftfullt har beskrivit den mer alldagliga repressionen från Israel mot palestinierna är Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Hon skriver på sin blogg bland annat detta:

”Förståelsen för och viljan att upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens händelser talar sitt tydliga språk. Vi kan inte längre blunda för de mycket allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket påtagligt sådant exempel”.

Inifrån Israel försöker journalisten Gideon Levy föra fram kritik mot den Likud-ledda regeringens krigföring mot palestinierna. Hans svenska fru Catrin Ormestad berättar i Aftonbladet igår om det ständiga hotet från Levys landsmän. Hennes sorgsna fråga till det israeliska folket lyder så här;

”Förföljelserna, Förintelsen, alla krigen. Drömmen om Jerusalem som hölls levande genom alla åren i diasporan. Ben Gurion och 1948. Och så detta. Dessa män och kvinnor som i direktsändning skriker ”homo” åt en man som undrat hur piloterna sover, de som någon mil söderut är i färd med att bomba Gaza.

Var det den här staten ni ville ha? En stat där den som tänker annorlunda tvingas gå med livvakter”.

Omvärlden måste nu (äntligen!) agera oerhört mycket kraftfullare för att få Israel att backa från Gaza och på längre sikt dra sig ur Västbanken, överge bosättningarna där och börja arbeta seriöst för att få till stånd en hållbar tvåstatslösning. Inte enkom för palestiniernas skull utan även för Israels. Jag kan inte se annat än att det är det enda som långsiktigt också kan ge Israels befolkning trygghet och bädda för en möjlighet för Israel och Palestina att utveckla normala förbindelser med varandra. 

Gazas befolkning homines sacri

Tidningarna är nu fyllda av berättelser om offren för flygkatastrofen i östra Ukraina. En av de första rapporterna talade om hundratals döda, bland andra fyra fransmän. En av mina barn undrade varför just offer med denna nationalitet nämndes. Kort därpå läste jag om antalet omkomna amerikanska, holländska och andra europeiska medborgare. Det förekom också rubriker där det talades om forskare som omkommit. Bakom denna typ av nyhetsrapportering kan anas en värdering av människor. Vi förutsätts intressera oss mer för dem som liknar oss och uppröras mer över högutbildade forskare som dött.

Samtidigt pågår en hänsynslös attack mot Gaza. Israel ägnar sig åt ”gräsklippning”. Med jämna mellanrum görs attacker som tjänar som syfte att demonstrera makt och visa militära muskler. Resultatet i antalet döda palestinier är nu uppe i klart fler än offren för flygkatastrofen i Ukraina. Minst ett par tusen palestinier är skadade. Enligt den senaste rapport jag hört finns tre israeliska dödsoffer. 

Den här makabra matematiken visar åtminstone tre saker. Dels styrkeförhållandet mellan Israel och Palestina samt bristen på proportionalitet i attacken mot Gaza. Men också hur vi i västvärlden värderar människoliv. Tidningarna är nu fulla av historier om de omkomna i flygkraschen i Ukraina. Tragedin som drabbat familjer slås upp i djupgående artiklar och vi får namn och ålder på de omkomna och deras livsberättelser. Det ger oss en bild av dem som drabbats och en känsla av deltagande med de sörjande. Bakom dödssiffrorna finns människor med drömmar och hopp om framtiden, med vänner och familj som mist en vän eller familjemedlem. Offren i Gaza är sällan beskrivna med samma intresse.

Homo sacer är ett uttryck som härstammar från romarriket och bland annat använts av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Det avser en person som kan dödas av vem som helst utan att den dräpande betraktas som en mördare. De människor som nu mister sina liv i Gaza presenteras oftast bara som en siffra. Sakta men säkert räknas talet uppåt. Bakom siffertalen finns mängder av barn. En del dödade mitt i leken, några på en badstrand eller på väg till eller ifrån släktingar och vänner eller hemma i familjens till synes trygga famn. Vardagsliv som människor i Gaza försöker leva avbryts nu ständigt av dödsbringande projektiler.

Den amerikanske presidenten Barack Obama beklagar dödsoffren men betonar samtidigt att Israel har rätt att försvara sig. Samma sak upprepar Stefan Löfven i sitt nu mycket kritiserade facebook-inlägg. Likaså vår utrikesminister Carl Bildt betonar just detta att Israel har rätt att försvara sig. Vad de avser är förstås det folkrättsliga i att försvara sitt territorium. Därvid har de naturligtvis rätt. Men denna rätt till självförsvar har sina gränser vilket sällan vidrörs.

Den humanitära rätten bygger på ett antal grundprinciper, bland andra de om distinktion, proportionalitet, försiktighet, förbudet mot att orsaka onödigt lidande och överflödig skada.

Inte minst kravet på rimlig proportionalitet är tillämpligt gällande Israels attack mot Gaza. Men även principerna om att inte orsaka onödigt lidande och överflödig skada. Ingen kan med åberopande av självförsvar attackera civila mål som skolor och sjukhus. Avseende det sistnämnda innehåller fjärde Genévekonventionen följande text (i artikel 18):

”Civila sjukhus, som inrättats för vård av sårade och sjuka, ofärdiga och barnsängskvinnor, må under inga omständigheter anfallas utan skola städse respekteras och skyddas av de stridande parterna”

Den israeliska stridsvagnsbeskjutningen av Al-Wafa sjukhuset är alltså ett klart brott mot denna artikel och principerna för den humanitära rätten.

Men människoliv värderas kanske olika? Hur hade vi reagerat om den brittiska regeringen hade bombat Dublin eller de katolska kvarteren i Belfast sönder och samman när IRA utförde bombattentat i London? Sannolikt hade protesterna nått stormstyrka. Nu kommer de istället i form av pliktskyldiga fördömanden men med det torra tillägget att Israel har rätt att försvara sig. Hur många människor boende i Gaza ska dödas för att Israels rätt till självförsvar är förverkad? Finns det kanske ingen gräns? Är Gaza-borna helt enkelt lovligt byte, eller vad Giorgio Agamben kallade homines sacri?

Israels hämnd – del av ett kretslopp utan slut?

Israels hämnd för morden på tre bosättare fortsätter. I flera veckor har människor på Västbanken levt som i undantagstillstånd. Hundratals flygattacker mot Gaza har utförts och enligt uppgifter i dagens SvD har ungefär 80 palestinier där dödats och flera hundra skadats. På tre dagar! Proportionerna är som vanligt groteska. Att jaga brottslingar med bomber kan aldrig vara acceptabelt och alla tänkande människor förstår naturligtvis också att det är ineffektivt. Om Israel vet vilka som genomfört dessa bosättarmord så bör det inte vara särskilt svårt att begära dem utlämnade om de nu befinner sig i Gaza som ju befinner sig helt under Israels kontroll och militära tryck. Nu sägs attackerna också vara hämnd för raketattacker mot Israel. Som hittills lär ha orsakat nio lätt skadade israeler under språngmarscher mot skyddsrum och 59 chockskadade. Inga dödsoffer har rapporterats. 

Så brukar det se ut när ”body-counting” summeras mellan Israel-Palestina. Som vore det en fotbollsmatch där målen räknas. Naturligtvis är våldet oacceptabelt från båda håll. Men det råder inget tvivel om vilka som alltid drabbas allra värst. I artikeln jag länkat ovan beskrivs familjen al-Hajs öde. Ena stunden vid middagsbordet och i den andra nästan utplånad. Åtta människors drömmar och framtidsplaner krossade och tillintetgjorda i ett enda moment av dödlig förstörelse.

Så lär det fortsätta tyvärr eftersom radikaliseringen på båda sidor har eskalerat till den grad att endast blodshämnd ses som tillräcklig för att tillfredsställa den förtvivlan som den föregående blodshämnden orsakat. Vi som betraktar konflikten från sidan har många gånger uppgivet funderat över om detta ska pågå för evigt.

De allra, allra flesta utomstående bedömare har emellertid uppfattningen att en tvåstatslösning är den enda rimliga för att få en fredlig samexistens mellan israeler och palestinier och att denna också bör bygga på gränser som rådde före 1967 års krig då Israel ockuperade bland annat Västbanken. Den bosättningspolitik som Israel bedriver med ständigt nya bosättningsprojekt på ockuperad mark omöjliggör i stort sett den tvåstatslösningen. Det är oerhört viktigt att förstå detta för att förstå konfliktens till synes eviga kretslopp av våld och hämnd. 

Den sionistiska drömmen om Eretz Yisrael (Stor-Israel) som rättfärdigas av Gamla Testamentets bibelord har alltid funnits i bakgrunden av den israeliska statsbyggnaden men delas inte av alla israeler. Det styrande partiet Likud har dock i sitt program punkter som ger stöd till bosättningarna på Västbanken eftersom de är uttryck för ”sionistiska värderingar” och partiet säger sig vilja ”fortsätta stärka och utveckla dessa bosättningar och förhindra att de rycks upp” (enligt översättning i Ett land två folk av Sören Wibeck).

Nästan 14000 nya bostäder har påbörjats på ockuperad mark på Västbanken sedan fredsförhandlingarna inleddes för ungefär ett år sedan vilket torde vara den främsta orsaken till att de bröt samman. Den israeliska regeringen under Likud har i grunden inget intresse av att göra upp om en tvåstatslösning utan fortsätter tålmodigt att bygga ut den stat som de enligt bibeltexterna tycker sig ha rätt till och som med ockupationen av Västbanken och bosättningspolitiken har utsikter att kunna bli verklighet. Med tiden ska palestinierna i städer som Hebron tröttna på trakasserierna från bosättarna och från den israeliska armén och flytta på sig till mer perifera delar av området eller utomlands. Den israeliska politiken är att likna vid elefantens fot som sätts ned ett tungt steg i taget, för att (återigen) låna en liknelse som Sven Lindqvist är upphovsman till men rörande Ryssland/Sovjet.

Häri ligger nyckeln till lösningen men också till låsningen. Det kontraproduktiva Hamas är dessutom på många sätt den perfekta fienden för Israel. Tillräckligt skrämmande för att rättfärdiga våldsamma aktioner som den nu pågående offensiven mot Gaza men inte mer dödligt hotande för den israeliska civilbefolkningen än vad som är acceptabelt för densamma.

Även USA har genom Obama och Kerry nu sedan länge betonat vikten av bosättningspolitiken för lösningen av konflikten men uppenbarligen för döva israeliska öron. De sägs nu, i samtal med Netanyahu, ha upprepat detta men att denna Likud-ledda israeliska regering ska ändra kurs förefaller dessvärre föga troligt. För att detta ska ske behövs oerhört mycket större tryck från omvärlden, vilket jag tidigare skrivit om.

Men det tycks ligga bortom horisonten och tills dess får de som bor i Gaza och på Västbanken och i södra Israel leva under ständigt dödshot medan vi som betraktar skeendet från sidan skakar på våra huvuden och upprepar den i flera decennier utdragna sucken; - Hur länge ska detta fortgå?

Andra bloggare om den senaste utvecklingen i Palestina/Israel:

Ulf Bjereld

Jinge

Hemmesta Hasse

Sven tycker

Dessa mina minsta bröder

Rasismen normaliseras för varje Almedalsvecka?

Almedalen-veckan började med att Svenskarnas Parti fick talartid i Almedalsparken och fått hålla torgmöten dagligen under veckan. Trots att det kan ifrågasättas om partiets åsikter ens är lagliga att offentligt framföra. Den enda som, mig veterligen, gripits vid dessa möten är emellertid Dror Feiler som demonstrerat (med tillstånd) emot nazismen! 

Sverigedemokraterna minglar runt som vilket parti som helst och Jimmie Åkesson får twitter-beröm för sin retoriska förmåga. Jodå, visst är han duktig på att försöka dölja partiets rasistiska bas för sin existens. Men är det något att berömma?

I Fria Tidningen kan vi läsa om Mireya Echeverria Quezadas och Nabila Abdul Fattahs antirasistiska bokslut för Almedalsveckan. De mångfaldspolitiska diskussionerna och aktionerna tenderar att bli symbolik istället för djupgående samtal, menar de. Lite som Ullenhags inställning till rasism och diskriminering, tänker jag själv. De berättar också om de nazistiska hot som riktats mot politiker under veckan. Dessa har drabbat politiker över hela vänster-höger skalan. Det har alltså varit hudfärg eller etnicitet som uteslutande legat bakom hoten. Hanif Bali (m) har dödshotats liksom Victoria Kawesa (FI) och flera andra har påhoppats med rasistiska nedsättande tillmälen som ”jävla neger” och andra obehagligheter. 

Flera Fi-politiker har funnit hoten så pass obehagliga att de rest hem från Almedalen. Hot om våld har tidigare mest uttalats i skrift på diverse chattar och hemsidor där ”näthatarna” fått härja tämligen fritt. När hoten sker öga mot öga upplevs de sannolikt som mer fysiska och verkliga. Dessa hot är i slutändan hot mot det fria ordet och demokratin. 

 Polisen däremot ser, enligt SvD, på saken så här:

”Det har spridits en viss form av oro som vi inte finner någon grund till här i Almedalen i år”

Ett anmärkningsvärt uttalande som alltså fullständigt ignorerar allvaret i dödshot och i de hotade personernas upplevelse av dessa. Kanske är det inte så underligt? Med tanke på den uppmaning från en polis om att identifiera sig som SvD-journalisten Negra Efendic fick under Fredrik Reinfeldts tal igår. Visby-polisens talesperson Roger Ekenstedt förklarade hela incidenten med att de kollar alla ”som sticker ut”.

Samma strategi alltså som nazisterna i Svenskarnas Parti får förmodas använda när det väljer offer för sina hot, för att ställa saker och ting på sin spets. 

Så här får det inte fortsätta under valrörelsen och kommande Almedalsveckor. Det är nog de flesta överens om. Eller finns det en allmänt överslätande attityd hos poliser? Det måste i så fall vara något för styrande politiker att utfärda direktiv till polismyndigheten att ändra på. För demokratins och det fria ordets skull.

Folkpartiet omöjliga i en alliansregering?

Idag är det Folkpartiets (Fp) dag i Almedalen. Det lilla liberala partiet ska försöka motivera varför väljarna ska välja deras valsedlar i höstens val. I dagens SvD har ett par av deras åsikter lanserats som sticker ut i jämförelse med deras allianspartners i regeringen och tänkta blivande regeringspartners om nu valutgången överraskande skulle falla ut till allianspartiernas fördel.

Erik Ullenhag och Maria Arnholm skriver i en debattartikel att de vill avskaffa vårdnadsbidraget. Därmed går de på kollisionskurs med allianspartnern Kristdemokraterna (Kd) som har haft vårdnadsbidragets införande som en profilfråga. 

I samma tidning kan vi också läsa att Fp:s försvarspolitiska talesperson Allan Widman gör ett utspel om återinförande av värnplikten. Vilket därmed undergräver inte minst Moderaternas hela försvarspolitiska linje som ju varit att avskaffa densamma och införa det system med kontraktsanställda soldater vi nu har. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är eniga med Fp i den här frågan.

Har Folkpartiet därmed gjort sig omöjliga i en eventuell blivande alliansregering? Tja, själva skulle de förstås hävda motsatsen. Samtliga allianspartier betonar ju vid varje givet tillfälle hur eniga de är och vilken röra det kan komma att bli om en röd-grön regering där partierna gått till val på olika åsiktsprogram ska samregera.

Men om allt är förutbestämt innan valet och allianspartierna redan är överens om allting så infinner sig ofrånkomligen den stora frågan; varför gör sig Folkpartiet (eller något annat av allianspartierna) sig besvär att torgföra egna åsikter? Om väljaren redan på förhand vet vad han eller hon får med en alliansregering så bör det rimligen innebära att det inte har någon som helst betydelse vad Folkpartiet tycker?

Det vore, enligt min mening, sunt om även allianspartierna går till val på olika program och åsikter i olika frågor och om vi sparar fastställandet av regering till efter valet då väljarna har sagt sitt. Det vore också rimligt om väljarna får besked från allianspartierna om detta innan valet. Det vill säga om det finns någon som helst mening med att rösta på exempelvis Folkpartiet eller om politiken som ska föras med en eventuell alliansregering redan på förhand är spikad? 

Om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar mest?

Men det är kanske så att många väljare trötta på taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa. Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?

Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt tydligare.

Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora valspöket.

Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen, hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom, framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar. 

Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk läsning är alltså att rekommendera framöver.

KD skrämmer väljare i alla läger

Sifo har genomfört en undersökning där de tillfrågade får ange vilket parti som skrämmer dem allra mest eller i klartext svara på frågan om var, på en tiogradig skala, de placerar de olika partierna från ”hemskt på alla vis” till ”perfekt på alla vis”. Totalt ”vinner” Sverigedemokraterna (SD), det vill säga är det parti som allra flest tycker illa om. SvD gör dock i dagens tidning stor sak av att Feministiskt Initiativ (FI) är det parti på vänstersidan som väcker starkast avsky hos väljarna.

Rubriken är ”FI skrämmer väljare i alla läger”. Poängen är förstås att FI skulle vara ett spöke som skrämmer S-väljare eller mittenväljare som det brukar kallas. Det spekuleras i hur Socialdemokraterna måste förhålla sig till FI och en statsvetare får analysera det hela.

I slutet av artikeln nämns helt kort att Kristdemokraterna (KD) ”sticker ut på regeringssidan” och att de hamnar på samma nivå som FI. En titt på själva undersökningen ger att KD även bland alliansväljare är det parti som ger klart mest ”skrämselpoäng” av allianspartierna. Bland väljare till Folkpartiet (Fp) såväl som Moderaterna (M) och Centern (C) och likaså hos Socialdemokraterna (S). Bland Fp-väljare är KD nästan lika ”skrämmande” som S. Med andra ord skulle rubriksättningen och fokus ha kunnat riktas på det sätt som jag har gjort här; att KD skrämmer väljare i alla läger. Kan KD:s värdekonservativitet skrämma folk att välja allianspartier? Kanske skräms de över till S eller Mp? Ja, det går att spekulera i liknande termer... om viljan finns.

I och med Almedalen börjar valrörelsen på riktigt och de stora mediehusen är en viktig del av denna. Vinklingar av undersökningar och fiffig rubriksättning ger bilden och bekräftar ramarna som önskas för valet. Det gäller att vara på sin vakt nu. 

Kolla in:

En annan undersökning som bör vara intressant för den som värnar om miljön. Dessa bör undvika SD och M. Kommenteras på Supermiljöbloggen idag.