Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
Israel har rätt att försvara sig. Det mantrat har nästan
varje debattör uttalat när Israels terrorattack mot Gaza kommenterats. Antalet
dödade civila är nu en bra bit över tusen. Flera tusen är skadade, många med
men för livet. Mängder av barn finns bland offren. Gazas mödrar och fäder
gråter.
Israel försvarar sig.
Gazaremsan är 41km lång och mellan 6-12km bred. Den bebos
av ca 1,5 miljoner invånare (minus ca 1200 nu på ett par veckor) och hela
området är lika tätt befolkat som Stockholms Stad (OBS stad). Vart ska
människor ta vägen när hela stadsdelar beskjuts?
Till FN-skolor? Beskjuts också. Till sjukhus? Beskjuts också. Till provisoriska
flyktingläger? Beskjuts också. Gazas gränser är sedan flera år helt stängda av
Israel som bevakar varje gränsövergång och håller landet i blockad.
Det finns ingen som helst möjlighet att fly därifrån.
En FN-skola beskjuts av stridsvagnar. Människor som varnats
för att stanna i sin hem för att de kommer att bombas beskjuts i det som skulle
ha varit en trygg tillflyktsplats. Ännu fler barn dör, men också FN-personal. Israel
har upprepade gånger hävdat att de ”gör allt för att undvika civila dödsoffer”.
17 gånger påpekade FN-tjänstemännen för Israeli Defence Force (IDF) att skolan som
träffades igår var en FN-byggnad som hyste flyktingar. Israel ”försvarade” sig
ändå. FN-tjänstemän gråter.
Israel tänker fortsätta sina ”aktioner” tills tunnlarna
eliminerats och Hamas vapenförråd förstörts, säger Netanyahu. Samtidigt landar
projektiler på ett torg där det handlas frukt. En torghandel förvandlas till en
massaker.
Israel har än en gång försvarat sig.
Peter Kadhammar ställer i Aftonbladet frågan varför palestinskt våld kallas ”terroraktioner” men Israels skoningslösa militära
attacker, som den i Gaza nu, bara för ”aktioner”.
Israel bara försvarar sig.
”Det finns inget mer rättfärdigt krig än det här, säger
Netanyahu. ”Israels styrkor borde få Nobels fredspris”, säger Israels
USA-ambassadör Ron Dermer.
Nu samlar Radiohjälpen in pengar för offren i Gaza. Vi
ombeds skänka något till alla offren för Israels bomber och granater. Är inte
detta väldigt märkligt ändå? Israel ”försvarar” sig... och vi betalar kostnaden
för att lindra det mänskliga lidandet.
På senare
tid har det, parallellt med Israels skoningslösa attack mot Gaza, förekommit en
viss debatt om huruvida Israel kan anses vara en stat med apartheid-politik
eller inte. USA:s utrikesminister John Kerry uttalade tidigare i år farhågor om
att Israel riskerade att bli en apartheidstat om inte en fredsuppgörelse kom
till stånd med palestinierna. Han fick lov att ta tillbaka sitt uttalande efter
inhemska påtryckningar.
Författaren
Göran Rosenberg säger sig (i en artikel i Expressen tidigare i sommar) ha
”tappat hoppet om Israel”. Han fortsätter bland annat så här:
”Skilda lagar för skilda grupper av invånare
är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom
tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det
följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner
gravt särbehandlade invånare”.
Den
ovanstående kommentaren avser Israels agerande i jakten på förövare vid de två
kidnappningarna och morden tidigare i sommar. De israelisk-judiska förövarna
anhölls och kommer att dömas av en civil domstol medan de palestinska förövarna
jagades med hjälp av massarresteringar, deras föräldrahem sprängdes i luften
och de kommer senare att dömas enligt militär domstol.
Aftonbladets
Somar Al Naher berättade för några dagar sedan om sin upplevelse vid Israels
gräns och hur hon fick vända hem igen istället för att i Palmecentrets regi
möta och utbilda palestinska lokalpolitiker. Hon inledde sin ledare med orden:
”Det är viktigt att kalla saker vid dess
rätta namn. Israel är en apartheidstat”.
Ledaren fick Israels ambassadör Isaac Bachman
att gå i taket och publicera ett svar. Samme Bachman som veckan innan skrev en
debattartikel i just Aftonbladet där han hävdade att Hamas bär skulden för alla
civila dödsoffer i Gaza vilket i sin tur provocerade författaren Henning
Mankell till replik. I denna hävdar han bestämt att det idag
”råder apartheidsystem i Israel”.
Nyligen
censurerades också ett inslag i SR där fredsaktivisten Fred Ekblad i P1 Morgon
uttalade sig om den senaste tidens händelser i Gaza. Han beskrev Israel som en
apartheidstat vilket klipptes bort eftersom det inte fanns någon motpart som
kunde bemöta påståendet. En yttring av SR/SVT:s allt striktare bedömning av
kravet på opartiskhet. SR/SVT betraktar det alltså som en åsikt att Israel
bedriver en apartheidpolitik. Jag kan inte minnas att samma princip tillämpades
när det gällde att beskriva Sydafrika. Jag förväntar mig därmed att slippa höra
påståenden som att Israels är ”Mellanösterns enda demokrati” utan bemötande i
fortsättningen. Demokrati är ju ingenting som bara trycks upp på ett visitkort
utan bör innefatta vissa grundläggande element, som att alla medborgare har
samma rättigheter.
Apartheid – en fråga om definition?
SR/SVT:s
bedömning kan möjligen bygga på en tveksamhet i definitionen av apartheid. Kan
man jämföra Israel rakt av med Sydafrika? Nej, det kan man förstås inte. Det är
dock inte alls nödvändigt.
FN (UN
General Assembly´s International Convention on the Suppression and Punishment
of the Crime of Apartheid) vidgade i november 1973 begreppet apartheid till att
innefatta diskriminerande och segregerande förhållanden liknande de som då rådde i Sydafrika. Att hävda att Israel är en
apartheidstat behöver alltså inte betyda att jämförelsen med Sydafrika behöver
göras med karbonpapper emellan. Det behöver exempelvis inte ens vara en
åtskillnad som har med ras att göra.
Fientligheterna
mellan israeler och palestinier har emellertid format dagens Israel som
utvecklat lagar och strukturer som diskriminerar palestinier eller icke-judar.
Något som alltså sällan berörs men icke desto mindre är fakta.
Tidigare i
år (januari 2014) publicerade FN:s rapportör för Israel och Palestina Richard
Falk sin sista rapport om situationen i de av Israel ockuperade områdena
(A/HRC/25/67). Han har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om apartheid och
om det finns substans i påståenden om sådan i de ockuperade områdena. I 77
punkter går han igenom exempel på diskriminerande och segregerande behandling
av palestinier. De avslutande kommentarerna inleds enligt
följande:
”Through prolonged occupation, with practices and policies which appear
to constitute apartheid and segregation, ongoing expansion of settlements, and
continual construction of the wall arguably amounting to de facto annexation of
parts of the occupied Palestinian territory, the denial by Israel of the right
to self-determination of the Palestinian people is evident”.
Avseende de
ockuperade områdena finns numera en tämligen utbredd uppfattning som
överensstämmer med FN-rapportörens enligt ovan. Även om (så kallade) vänner av
Israel brukar protestera högljutt emot detta. Däremot är det svårare att få
internationell uppmärksamhet åt den diskriminering som råder inom Israel, mot
arabisk-israeliska medborgare. Årligen sedan tio år tillbaka hålls en internationell Israel ApartheidWeek för att upplysa om det israeliska apartheidsystemet. Internationella
organisationer, politiker och akademiker deltar i events över hela världen.
Årets IAW hölls i februari-mars och hölls i Sydafrika. Det sydafrikanska
regeringspartiet ANC deltog och uttalade att de var;
”unequivocal in its support for the Palestinian people
in their struggle for self-determination, and unapologetic in its view that the
Palestinians are the victims and the oppressed in the conflict with Israel”.
För den som
vill fördjupa sig i hur denna apartheid yttrar sig finns numera en hel del
litteratur. Den israeliske akademikern Uri Davis – som är av judisk härkomst
men avsade sig sitt israeliska medborgarskap på 80-talet och blev senare
palestinsk medborgare - har bidragit till att belägga den israeliska versionen
av apartheid med sina böcker Israel: An
Apartheid State (1987) samt Apartheid
Israel: Possibilities for the Struggle Within (2004). Han grundade också
2001 organisationen MAIAP (Movement Against Israeli Apartheid in Palestine). Brittiske
frilansjournalisten Ben White har skrivit boken Israeli Apartheid – A beginners guide som mycket detaljerat radar
upp exempel på hur separationspolitiken fungerar. En ny upplaga släpptes i
våras och ett release-event arrangerades av brittiska Amnesty. Israels
ambassadör gjorde pinsamma försök att pressa Amnesty att ställa in evenemanget
vilket inte gör innehållet mindre trovärdigt.
Susan Nathan har redogjort mycket detaljerat
för den strukturella diskrimineringen av arabiska medborgare av Israel i sin
bok Ett annat Israel. Hon skriver så
här i boken:
”Apartheid är ett system
där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar
befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga
strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda
återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” .
Israelaraber (Israeliska medborgare som är araber) nekas
rättigheter som avgör resurstilldelning. Plan- och bygglagen kombinerat med ett
komplicerat och mot Israelaraber diskriminerande system för markköp och
byggande av hus gör det så gott som omöjligt för dessa att bosätta sig där de
önskar. De hänvisas därmed i stort sett till ett bestämt antal städer och byar
(reglerat i lag). Inte heller vanlig samhällsservice som vatten- och
elförsörjning eller sophämtning ser ut på samma sätt för israeliska araber
respektive judar. Om
detta har jag skrivit tidigare i ett inlägg på denna blogg.
Den
strukturella och lagstadgade åtskillnaden har också sin arkitektoniska form
vilket framgår av en intressant understreckare av Christopher Kullenberg,
forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, i SvD 26/7. Han
beskriver där de ”besynnerliga arkitektoniska konstruktioner” som förekommer på
den ockuperade Västbanken. En speciell infrastruktur för bosättarna. Skyddade
motorvägar, tunnlar, broar, vatten- och elledningar samt egna busslinjer
möjliggör ett liv helt utan kontakt med den palestinska/arabiska befolkningen
runt omkring. Vattenreservoarerna under Västbanken är reserverade för
bosättningarna och palestinierna får hålla till godo med ytligare källor eller
regnvatten. Inte heller det sistnämnda vattnet kommer dem helt till godo då
till och med underjordiska tunnlar konstruerats för att föra regnvattnet över
till den israeliska sidan av den ökända muren mellan Israel och Västbanken. Han
konstaterar att;
”Lager av betong och stål garanterar
att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i
varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga
betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid”.”
Ökad polarisering och radikalisering en
följd av segregering
Rosenbergs
uppgivenhet – som jag berättade om inledningsvis - är fullt förståelig. Den är
icke desto mindre oroväckande. Sansade personer på båda sidor i och utanför
Israel behövs för att leda konstruktiva samtal vidare mot en lösning av en
konflikt som pågått alldeles för länge. Varken människorna på Västbanken, i Gaza
eller i Israel mår bra av en förlängning och fördjupning av konflikten. Inte
heller ett status quo är bra nog. Långt därifrån. Det är med andra ord oroande
med rapporter om ett ökat stöd för Hamas och en försvagad Mahmoud Abbas som
försöker driva en dialog med Israel. I en BBC-intervju med Hamas-ledaren Khaled
Meshaal jag såg häromdagen framträdde tydligt den frustration som finns hos
palestinierna över åratal av fruktlösa förhandlingar. Våldet och en hårdare
attityd mot Israel är en följd av diplomatins misslyckande. Det är också minst
lika oroande med allt starkare radikalisering av den israeliska opinionen
vilket yttrar sig i utökad representation för en radikal och oförsonlig linje
mot palestinierna i Israels parlament och därmed allt fler beslut om utökade
bosättningar och ”hårdare tag” mot protester och kritik av Israel.
En lag som
förbjuder uppmaningar till bojkott av varor från ockuperade områden togs också
för några år sedan. Liknande lagar finns förvisso även i Frankrike och USA.
Eftergifter för israeliska påtryckningar och inhemsk lobbying förstås.
Sydafrika däremot, med egen erfarenhet av apartheid, har intagit en mycket
kritisk hållning till Israel och tog för ett par år sedan beslut om märkning av
varor från Israel-ockuperade områden och blev då beskyllda av Israel för att
driva... ”apartheidpolitik” !!
Yttrandefriheten
i Israel står under allvarligt hot och journalister, bloggare, politiker och
andra debattörer blir allt oftare censurerade eller tvingas till självcensur av
rädsla för repressalier. Palestinier sägs, enligt Catrin Ormestad i SvD, ha
fått sparken från sina jobb för att de gjort fb-uppdateringar med kritik mot
attacken mot Gaza och finansministern Yair Lapid ska ha uppmanat folk att säga
upp prenumerationen av tidningen Haaretz eftersom den innehåller kritik av
Gaza-attacken.Ormestad vet
vad hon talar om. Hon lever nämligen tillsammans med Haaretz-journalisten
Gideon Levy. Vilket innebär att hon också lever ihop med livvakter dygnet runt.
Den
israeliska apartheidpolitiken ger ett segregerat samhälle där judiska israeler
och palestinier sällan eller aldrig möts och där de berövas möjlighet till
normala sociala kontakter. Polarisering av åsikter om den andre och en
demonisering av varandra blir följden och de som försöker föra en sansad debatt
och går motparten till mötes får det allt svårare att göra sig hörd. Ju mer
förtryck palestinierna utsätts för desto fler raketer skickas mot Israel och ju
hårdare blir Israels militära insatser på de ockuperade områdena, till vilket det
sedan flera år av Israels blockad instängda Gaza också fortfarande bör räknas.
Israels attack mot Gaza har för länge sedan passerat alla
gränser för vad som kan anses rimligt givet dess uttalade syfte; att förstöra
tunnlar och raketramper/lager. De palestinska dödsoffren börjar närma sig
tusentalet och de allra flesta är civila. Hundratals (kanske hälften) är barn
och ungdomar. Tidigare i veckan angreps sjukhus med bomber och artillerield.
Igår kom rapporter om beskjutning av en FN-skola dit människor sökt sig för att
få skydd. Israel har tidigare gjort ett stort nummer av att de varnat folk i
bostadsområden för kommande bombardemang och uppmanat till evakuering. Attacken
mot FN-skolan visar att den israeliska elden är totalt urskillningslös. Det
finns inga säkra platser att fly till. Kanske urskillningslös är fel ord?
Hänsynslös och beräknande kan möjligen vara bättre ordval? Kanske är terrorn
hela poängen med dylika attacker? I alla händelser en totalt oacceptabel slakt
på civila. Inte ens skolbarn sparas.
Att Hamas skjuter raketer mot Israel är inte heller
acceptabelt. Hittills har det dödat 3 civila israeler såvitt jag förstått. Alla
dödsfall är tragedier och nederlag. Men hur den israeliska regeringen har tänkt
sig att ohämmat och oproportionerligt våld ska kunna utgöra en långsiktig
lösning övergår mitt förstånd. I gårdagens nyhetssändningar framträdde en
palestinsk statsvetare som menade att palestinierna även på Västbanken nu stödjer
Hamas i allt större utsträckning och att våldsanvändning börjar ses som det
enda medel som biter på Israel. Tålamodet är slut och de fredliga
demonstrationerna tycks verkningslösa.
Det är obegripligt vad Israels nuvarande regering tänker sig
vinna långsiktigt med sin ständiga press på palestinierna, sina återkommande
attacker med hundratals civila dödsoffer och med en expansiv
bosättningspolitik. Någon fredligt sinnad granne lär det inte åstadkomma.
Istället en radikalisering som redan är långt gången men som nu riskerar att
tillta med ökad våldsanvändning som följd.
Detta är en politik som kan bli ödesdiger för Israels
framtid. Vad kan dagens israeler se fram emot? Vilken stat kommer de att leva i
framöver? Jag läste nyligen att den israeliske historieprofessorn Zeev
Sternhell menar att den israeliska högern vill annektera Västbanken för gott
och att de driver Israel mot en katastrof. Denne 80-årige sionist konstaterar
sorgset att hans ungdomsdröm om sionismen nu är ”söndertrasad”.
Enda sättet att långsiktigt vända den israeliska opinionen
är ökad press från omvärlden. Kraven måste vara ett upphörande med allt
offensivt våld, stopp för nya bosättningar, ett gradvis tillbakadragande från
Västbanken och förhandling om den tvåstatslösning som är den enda rimliga
lösningen på Israel-Palestina konflikten.
USA tycks vara tämligen långt ifrån en sådan inställning men
EU har här en nyckelroll. Sverige bör kunna föra fram hårdare krav på
handelsrestriktioner mot Israel. Min vaga förhoppning är att detta blir en
viktig utrikespolitisk valfråga. Det vill säga vad partierna har för inställning
till ekonomiska sanktioner mot Israel.
Att sätta press på Israels nuvarande regering är inte
enbart ett ställningstagande för det palestinska folkets rätt till ett värdigt
liv i en självständig stat utan också ett stöd till de krafter i Israel som
vill se ett annat Israel. Ett Israel som driver en försoningslinje istället för
en järnlinje. Det är således inte bara för palestiniernas skull utan även för
Israels som Sverige måste öka trycket på Israels Likud-ledda regering. För journalisten
Gideon Levys skull. För de modiga soldaternas i Breaking the Silence. De som
kritiserat krigföringen och ropar på fred. För fredsaktivisternas i Peace Now
som vill bryta ned stereotyper på båda sidor och verka för en tvåstatslösning i
fredlig samexistens. För Susan Nathan som önskar sig ett annat Israel och som skrivit en bok med just det som titel. För
Zeev Sternhells skull så att han hinner se sin sionistiska dröm gå i
uppfyllelse.
Det är svårt att skriva om annat än Gaza eller Ukraina för
tillfället. Röda Korset har nyligen fastslagit att konflikten i Ukraina är att
betrakta som krig. Vilket öppnar för möjligheten att ställa stridande parter
till svars för brott mot folkrätten. Nedskjutningen av det civila Malaysian
Airlines-planet är förstås det alla tänker på närmast. Det är naturligtvis bra
att våldets kolportörer inte kan komma ostraffat undan. Oavsett vilken sida de
säger sig strida för. Det ska inte heller glömmas bort att den ukrainska armén
nyligen inlett en offensiv mot Donetsk där civila utsätts för
artilleribeskjutning och attacker från luften. Vi får ytterst sporadiska
rapporter från detta men åtminstone en sådan stod att finna i Aftonbladet häromdagen.
Samtidigt sker dock en ännu kraftigare attack av Israel mot
Gaza. Under förevändningen att slå ut raketramper och täppa till tunnlar in i
Israel har nu över 600 palestinier, av vilka de flesta är civila och kanske
nära hälften är barn, dödats. Tusentals är skadade. Hela bostadsområden är
raserade av bombardemangen, sjukhus har beskjutits och tv-kanalen Al Jazeeras
kontor förstördes av en projektil. Rapportering inifrån Gaza är inte önskvärd
för IDF (Israeli Defence Force). Det är förståeligt. Den oproportionerliga
offensiven har nu börjat fördömas i allt kraftigare ordalag. FN talar nu om att
utreda eventuella krigsbrott begångna av Israel. USA, som brukar vara väldigt
pigga på dylika utredningar när det gäller Ukraina, var det enda land som
röstade emot i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
När landets utrikesminister John Kerry pratar utan manus kan
dock inte ens han hålla tillbaka en undran om vad Israel egentligen menar när
de talar om offensiven som en precisionsoperation:
”It´s a hell of a pin-point operation... it´s a
hell of a pin-point operation…”
En som nyligen mycket konkret och kraftfullt har beskrivit
den mer alldagliga repressionen från Israel mot palestinierna är
Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Hon skriver på sin blogg
bland annat detta:
”Förståelsen för och viljan att
upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av
staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati
inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel
utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga
rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens
händelser talar sitt tydliga språk. Vi kan inte längre blunda för de mycket
allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den
palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket
påtagligt sådant exempel”.
Inifrån Israel försöker journalisten Gideon Levy föra fram
kritik mot den Likud-ledda regeringens krigföring mot palestinierna. Hans
svenska fru Catrin Ormestad berättar i Aftonbladet igår om det ständiga hotet
från Levys landsmän. Hennes sorgsna fråga till det israeliska folket lyder så
här;
”Förföljelserna, Förintelsen, alla krigen. Drömmen om
Jerusalem som hölls levande genom alla åren i diasporan.Ben Gurionoch
1948. Och så detta. Dessa män och kvinnor som i direktsändning skriker ”homo”
åt en man som undrat hur piloterna sover, de som någon mil söderut är i färd
med att bomba Gaza.
Var det den här staten ni ville ha? En stat där den som tänker annorlunda tvingas gå med
livvakter”.
Omvärlden måste nu (äntligen!) agera oerhört mycket kraftfullare för att
få Israel att backa från Gaza och på längre sikt dra sig ur Västbanken, överge
bosättningarna där och börja arbeta seriöst för att få till stånd en hållbar
tvåstatslösning. Inte enkom för palestiniernas skull utan även för Israels. Jag
kan inte se annat än att det är det enda som långsiktigt också kan ge Israels
befolkning trygghet och bädda för en möjlighet för Israel och Palestina att utveckla
normala förbindelser med varandra.
Tidningarna är nu fyllda av berättelser om offren för
flygkatastrofen i östra Ukraina. En av de första rapporterna talade om
hundratals döda, bland andra fyra fransmän. En av mina barn undrade varför just
offer med denna nationalitet nämndes. Kort därpå läste jag om antalet omkomna amerikanska,
holländska och andra europeiska medborgare. Det förekom också rubriker där det
talades om forskare som omkommit. Bakom denna typ av nyhetsrapportering kan
anas en värdering av människor. Vi förutsätts intressera oss mer för dem som
liknar oss och uppröras mer över högutbildade forskare som dött.
Samtidigt pågår en hänsynslös attack mot Gaza. Israel ägnar
sig åt ”gräsklippning”. Med jämna mellanrum görs attacker som tjänar som syfte
att demonstrera makt och visa militära muskler. Resultatet i antalet döda
palestinier är nu uppe i klart fler än offren för flygkatastrofen i Ukraina.
Minst ett par tusen palestinier är skadade. Enligt den senaste rapport jag hört
finns tre israeliska dödsoffer.
Den här makabra matematiken visar åtminstone tre saker. Dels
styrkeförhållandet mellan Israel och Palestina samt bristen på proportionalitet
i attacken mot Gaza. Men också hur vi i västvärlden värderar människoliv.
Tidningarna är nu fulla av historier om de omkomna i flygkraschen i Ukraina.
Tragedin som drabbat familjer slås upp i djupgående artiklar och vi får namn
och ålder på de omkomna och deras livsberättelser. Det ger oss en bild av dem
som drabbats och en känsla av deltagande med de sörjande. Bakom dödssiffrorna
finns människor med drömmar och hopp om framtiden, med vänner och familj som
mist en vän eller familjemedlem. Offren i Gaza är sällan beskrivna med samma
intresse.
Homo sacer är ett
uttryck som härstammar från romarriket och bland annat använts av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Det avser en person som kan dödas av vem som
helst utan att den dräpande betraktas som en mördare. De människor som nu
mister sina liv i Gaza presenteras oftast bara som en siffra. Sakta men säkert
räknas talet uppåt. Bakom siffertalen finns mängder av barn. En del dödade mitt
i leken, några på en badstrand eller på väg till eller ifrån släktingar och
vänner eller hemma i familjens till synes trygga famn. Vardagsliv som människor
i Gaza försöker leva avbryts nu ständigt av dödsbringande projektiler.
Den amerikanske presidenten Barack Obama beklagar dödsoffren
men betonar samtidigt att Israel har rätt att försvara sig. Samma sak upprepar
Stefan Löfven i sitt nu mycket kritiserade facebook-inlägg. Likaså vår
utrikesminister Carl Bildt betonar just detta att Israel har rätt att försvara
sig. Vad de avser är förstås det folkrättsliga i att försvara sitt territorium.
Därvid har de naturligtvis rätt. Men denna rätt till självförsvar har sina
gränser vilket sällan vidrörs.
Den humanitära rätten bygger på ett antal grundprinciper, bland
andra de om distinktion,
proportionalitet, försiktighet, förbudet mot att orsaka onödigt lidande och
överflödig skada.
Inte minst kravet på rimlig proportionalitet är tillämpligt
gällande Israels attack mot Gaza. Men även principerna om att inte orsaka
onödigt lidande och överflödig skada. Ingen kan med åberopande av självförsvar
attackera civila mål som skolor och sjukhus. Avseende det sistnämnda innehåller
fjärde Genévekonventionen följande text (i artikel 18):
”Civila sjukhus, som
inrättats för vård av sårade och sjuka, ofärdiga och barnsängskvinnor, må under
inga omständigheter anfallas utan skola städse respekteras och skyddas av de
stridande parterna”
Den israeliska stridsvagnsbeskjutningen av Al-Wafa sjukhuset
är alltså ett klart brott mot denna artikel och principerna för den humanitära
rätten.
Men människoliv värderas kanske olika? Hur hade vi reagerat om
den brittiska regeringen hade bombat Dublin eller de katolska kvarteren i
Belfast sönder och samman när IRA utförde bombattentat i London? Sannolikt hade
protesterna nått stormstyrka. Nu kommer de istället i form av pliktskyldiga fördömanden
men med det torra tillägget att Israel har rätt att försvara sig. Hur många
människor boende i Gaza ska dödas för att Israels rätt till självförsvar är
förverkad? Finns det kanske ingen gräns? Är Gaza-borna helt enkelt lovligt
byte, eller vad Giorgio Agamben kallade homines
sacri?
Israels hämnd för morden på tre bosättare fortsätter. I
flera veckor har människor på Västbanken levt som i undantagstillstånd. Hundratals
flygattacker mot Gaza har utförts och enligt uppgifter i dagens SvD har ungefär
80 palestinier där dödats och flera hundra skadats. På tre dagar! Proportionerna
är som vanligt groteska. Att jaga brottslingar med bomber kan aldrig vara
acceptabelt och alla tänkande människor förstår naturligtvis också att det är
ineffektivt. Om Israel vet vilka som genomfört dessa bosättarmord så bör det
inte vara särskilt svårt att begära dem utlämnade om de nu befinner sig i Gaza
som ju befinner sig helt under Israels kontroll och militära tryck. Nu sägs
attackerna också vara hämnd för raketattacker mot Israel. Som hittills lär ha
orsakat nio lätt skadade israeler under språngmarscher mot skyddsrum och 59
chockskadade. Inga dödsoffer har rapporterats.
Så brukar det se ut när ”body-counting” summeras mellan
Israel-Palestina. Som vore det en fotbollsmatch där målen räknas. Naturligtvis
är våldet oacceptabelt från båda håll. Men det råder inget tvivel om vilka som
alltid drabbas allra värst. I artikeln jag länkat ovan beskrivs familjen
al-Hajs öde. Ena stunden vid middagsbordet och i den andra nästan utplånad.
Åtta människors drömmar och framtidsplaner krossade och tillintetgjorda i ett
enda moment av dödlig förstörelse.
Så lär det fortsätta tyvärr eftersom radikaliseringen på
båda sidor har eskalerat till den grad att endast blodshämnd ses som
tillräcklig för att tillfredsställa den förtvivlan som den föregående
blodshämnden orsakat. Vi som betraktar konflikten från sidan har många gånger
uppgivet funderat över om detta ska pågå för evigt.
De allra, allra flesta utomstående bedömare har emellertid
uppfattningen att en tvåstatslösning är den enda rimliga för att få en fredlig
samexistens mellan israeler och palestinier och att denna också bör bygga på
gränser som rådde före 1967 års krig då Israel ockuperade bland annat Västbanken.
Den bosättningspolitik som Israel bedriver med ständigt nya bosättningsprojekt
på ockuperad mark omöjliggör i stort sett den tvåstatslösningen. Det är oerhört
viktigt att förstå detta för att förstå konfliktens till synes eviga kretslopp
av våld och hämnd.
Den sionistiska drömmen om Eretz Yisrael (Stor-Israel) som
rättfärdigas av Gamla Testamentets bibelord har alltid funnits i bakgrunden av
den israeliska statsbyggnaden men delas inte av alla israeler. Det styrande
partiet Likud har dock i sitt program punkter som ger stöd till bosättningarna
på Västbanken eftersom de är uttryck för ”sionistiska värderingar” och partiet
säger sig vilja ”fortsätta stärka och utveckla dessa bosättningar och förhindra
att de rycks upp” (enligt översättning i Ett
land två folk av Sören Wibeck).
Nästan 14000 nya bostäder har påbörjats på ockuperad mark på
Västbanken sedan fredsförhandlingarna inleddes för ungefär ett år sedan vilket
torde vara den främsta orsaken till att de bröt samman. Den israeliska
regeringen under Likud har i grunden inget intresse av att göra upp om en tvåstatslösning
utan fortsätter tålmodigt att bygga ut den stat som de enligt bibeltexterna
tycker sig ha rätt till och som med ockupationen av Västbanken och
bosättningspolitiken har utsikter att kunna bli verklighet. Med tiden ska
palestinierna i städer som Hebron tröttna på trakasserierna från bosättarna och
från den israeliska armén och flytta på sig till mer perifera delar av området
eller utomlands. Den israeliska politiken är att likna vid elefantens fot som
sätts ned ett tungt steg i taget, för att (återigen) låna en liknelse som Sven
Lindqvist är upphovsman till men rörande Ryssland/Sovjet.
Häri ligger nyckeln till lösningen men också till låsningen.
Det kontraproduktiva Hamas är dessutom på många sätt den perfekta fienden för
Israel. Tillräckligt skrämmande för att rättfärdiga våldsamma aktioner som den
nu pågående offensiven mot Gaza men inte mer dödligt hotande för den israeliska
civilbefolkningen än vad som är acceptabelt för densamma.
Även USA har genom Obama och Kerry nu sedan länge betonat
vikten av bosättningspolitiken för lösningen av konflikten men uppenbarligen
för döva israeliska öron. De sägs nu, i samtal med Netanyahu, ha upprepat detta
men att denna Likud-ledda israeliska regering ska ändra kurs förefaller
dessvärre föga troligt. För att detta ska ske behövs oerhört mycket större tryck
från omvärlden, vilket jag tidigareskrivit om.
Men det tycks ligga bortom horisonten och tills dess får de
som bor i Gaza och på Västbanken och i södra Israel leva under ständigt dödshot
medan vi som betraktar skeendet från sidan skakar på våra huvuden och upprepar
den i flera decennier utdragna sucken; - Hur länge ska detta fortgå?
Andra bloggare om den senaste utvecklingen i
Palestina/Israel:
Almedalen-veckan började med att Svenskarnas Parti fick
talartid i Almedalsparken och fått hålla torgmöten dagligen under veckan. Trots
att det kan ifrågasättas om partiets åsikter ens är lagliga att offentligt
framföra. Den enda som, mig veterligen, gripits vid dessa möten är emellertid Dror Feiler som demonstrerat (med tillstånd) emot nazismen!
Sverigedemokraterna minglar runt som vilket parti som helst
och Jimmie Åkesson får twitter-beröm för sin retoriska förmåga. Jodå, visst är
han duktig på att försöka dölja partiets rasistiska bas för sin existens. Men
är det något att berömma?
I Fria Tidningen kan vi läsa om Mireya Echeverria Quezadas
och Nabila Abdul Fattahs antirasistiska bokslut för Almedalsveckan. De
mångfaldspolitiska diskussionerna och aktionerna tenderar att bli symbolik
istället för djupgående samtal, menar de. Lite som Ullenhags inställning till
rasism och diskriminering, tänker jag själv. De berättar också om de nazistiska
hot som riktats mot politiker under veckan. Dessa har drabbat politiker över
hela vänster-höger skalan. Det har alltså varit hudfärg eller etnicitet som
uteslutande legat bakom hoten. Hanif Bali (m) har dödshotats liksom Victoria
Kawesa (FI) och flera andra har påhoppats med rasistiska nedsättande tillmälen
som ”jävla neger” och andra obehagligheter.
Flera Fi-politiker har funnit hoten så pass obehagliga att
de rest hem från Almedalen. Hot om våld har tidigare mest uttalats i skrift på
diverse chattar och hemsidor där ”näthatarna” fått härja tämligen fritt. När
hoten sker öga mot öga upplevs de sannolikt som mer fysiska och verkliga. Dessa
hot är i slutändan hot mot det fria ordet och demokratin.
”Det har spridits en viss form av oro som vi inte finner
någon grund till här i Almedalen i år”
Ett anmärkningsvärt uttalande som alltså fullständigt
ignorerar allvaret i dödshot och i de hotade personernas upplevelse av dessa.
Kanske är det inte så underligt? Med tanke på den uppmaning från en polis om att identifiera
sig som SvD-journalisten Negra Efendic fick under Fredrik Reinfeldts tal igår.
Visby-polisens talesperson Roger Ekenstedt förklarade hela incidenten med att
de kollar alla ”som sticker ut”.
Samma strategi alltså som nazisterna i Svenskarnas Parti får förmodas använda när det väljer offer för sina hot, för att ställa
saker och ting på sin spets.
Så här får det inte fortsätta under valrörelsen och kommande Almedalsveckor. Det är nog de flesta överens om. Eller finns det en allmänt överslätande attityd hos poliser? Det måste i så fall vara något för styrande politiker att utfärda direktiv till polismyndigheten att ändra på. För demokratins och det fria ordets skull.
Idag är det Folkpartiets (Fp) dag i Almedalen. Det lilla
liberala partiet ska försöka motivera varför väljarna ska välja deras valsedlar
i höstens val. I dagens SvD har ett par av deras åsikter lanserats som sticker
ut i jämförelse med deras allianspartners i regeringen och tänkta blivande
regeringspartners om nu valutgången överraskande skulle falla ut till
allianspartiernas fördel.
Erik Ullenhag och Maria Arnholm skriver i en debattartikel
att de vill avskaffa vårdnadsbidraget. Därmed går de på kollisionskurs med
allianspartnern Kristdemokraterna (Kd) som har haft vårdnadsbidragets införande
som en profilfråga.
I samma tidning kan vi också läsa att Fp:s försvarspolitiska
talesperson Allan Widman gör ett utspel om återinförande av värnplikten. Vilket
därmed undergräver inte minst Moderaternas hela försvarspolitiska linje som ju varit att
avskaffa densamma och införa det system med kontraktsanställda soldater vi nu
har. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är eniga med Fp i den här
frågan.
Har Folkpartiet därmed gjort sig omöjliga i en eventuell
blivande alliansregering? Tja, själva skulle de förstås hävda motsatsen.
Samtliga allianspartier betonar ju vid varje givet tillfälle hur eniga de är
och vilken röra det kan komma att bli om en röd-grön regering där partierna gått
till val på olika åsiktsprogram ska samregera.
Men om allt är förutbestämt innan valet och allianspartierna
redan är överens om allting så infinner sig ofrånkomligen den stora frågan;
varför gör sig Folkpartiet (eller något annat av allianspartierna) sig besvär
att torgföra egna åsikter? Om väljaren redan på förhand vet vad han eller hon
får med en alliansregering så bör det rimligen innebära att det inte har någon
som helst betydelse vad Folkpartiet tycker?
Det vore, enligt min mening, sunt om även allianspartierna
går till val på olika program och åsikter i olika frågor och om vi sparar fastställandet av regering till efter valet då väljarna har sagt sitt. Det vore också rimligt om väljarna får besked från allianspartierna om detta innan valet. Det vill säga om
det finns någon som helst mening med att rösta på exempelvis Folkpartiet eller
om politiken som ska föras med en eventuell alliansregering redan på förhand är
spikad?
Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var
det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med
feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer
egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte
hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli
svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en
popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar
mest?
Men det är kanske så att många väljare trötta på
taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa.
Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i
riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad
statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste
frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?
Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt
viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens
lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets
dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också
den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom
att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen
är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort
problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och
hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i
kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en
finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade
alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och
att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan
Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt
har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt
tydligare.
Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen
och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och
att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en
undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora
valspöket.
Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen,
hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna
Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag
från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att
förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som
artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt
att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till
löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket
och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och
för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom,
framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers
förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat
gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar.
Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk
läsning är alltså att rekommendera framöver.
Sifo har genomfört en undersökning där de tillfrågade får
ange vilket parti som skrämmer dem allra mest eller i klartext svara på frågan
om var, på en tiogradig skala, de placerar de olika partierna från ”hemskt på
alla vis” till ”perfekt på alla vis”. Totalt ”vinner” Sverigedemokraterna (SD),
det vill säga är det parti som allra flest tycker illa om. SvD gör dock i
dagens tidning stor sak av att Feministiskt Initiativ (FI) är det parti på
vänstersidan som väcker starkast avsky hos väljarna.
Rubriken är ”FI skrämmer väljare i alla läger”. Poängen är
förstås att FI skulle vara ett spöke som skrämmer S-väljare eller mittenväljare
som det brukar kallas. Det spekuleras i hur Socialdemokraterna måste förhålla sig
till FI och en statsvetare får analysera det hela.
I slutet av artikeln nämns helt kort att Kristdemokraterna (KD) ”sticker ut på
regeringssidan” och att de hamnar på samma nivå som FI. En titt på själva
undersökningen ger att KD även bland alliansväljare är det parti som ger klart
mest ”skrämselpoäng” av allianspartierna. Bland väljare till Folkpartiet (Fp) såväl
som Moderaterna (M) och Centern (C) och likaså hos Socialdemokraterna (S). Bland
Fp-väljare är KD nästan lika ”skrämmande” som S. Med andra ord skulle
rubriksättningen och fokus ha kunnat riktas på det sätt som jag har gjort här;
att KD skrämmer väljare i alla läger. Kan KD:s värdekonservativitet skrämma
folk att välja allianspartier? Kanske skräms de över till S eller Mp? Ja, det
går att spekulera i liknande termer... om viljan finns.
I och med Almedalen börjar valrörelsen på riktigt och de stora mediehusen är en viktig del av denna. Vinklingar av
undersökningar och fiffig rubriksättning ger bilden och bekräftar ramarna som
önskas för valet. Det gäller att vara på sin vakt nu.
Kolla in:
En annan undersökning som bör vara intressant för den som
värnar om miljön. Dessa bör undvika SD och M. Kommenteras på Supermiljöbloggen
idag.