Palestina bör bli en valfråga – hög tid att pressa Israel

Israels attack mot Gaza har för länge sedan passerat alla gränser för vad som kan anses rimligt givet dess uttalade syfte; att förstöra tunnlar och raketramper/lager. De palestinska dödsoffren börjar närma sig tusentalet och de allra flesta är civila. Hundratals (kanske hälften) är barn och ungdomar. Tidigare i veckan angreps sjukhus med bomber och artillerield. Igår kom rapporter om beskjutning av en FN-skola dit människor sökt sig för att få skydd. Israel har tidigare gjort ett stort nummer av att de varnat folk i bostadsområden för kommande bombardemang och uppmanat till evakuering. Attacken mot FN-skolan visar att den israeliska elden är totalt urskillningslös. Det finns inga säkra platser att fly till. Kanske urskillningslös är fel ord? Hänsynslös och beräknande kan möjligen vara bättre ordval? Kanske är terrorn hela poängen med dylika attacker? I alla händelser en totalt oacceptabel slakt på civila. Inte ens skolbarn sparas.

Att Hamas skjuter raketer mot Israel är inte heller acceptabelt. Hittills har det dödat 3 civila israeler såvitt jag förstått. Alla dödsfall är tragedier och nederlag. Men hur den israeliska regeringen har tänkt sig att ohämmat och oproportionerligt våld ska kunna utgöra en långsiktig lösning övergår mitt förstånd. I gårdagens nyhetssändningar framträdde en palestinsk statsvetare som menade att palestinierna även på Västbanken nu stödjer Hamas i allt större utsträckning och att våldsanvändning börjar ses som det enda medel som biter på Israel. Tålamodet är slut och de fredliga demonstrationerna tycks verkningslösa.

Det är obegripligt vad Israels nuvarande regering tänker sig vinna långsiktigt med sin ständiga press på palestinierna, sina återkommande attacker med hundratals civila dödsoffer och med en expansiv bosättningspolitik. Någon fredligt sinnad granne lär det inte åstadkomma. Istället en radikalisering som redan är långt gången men som nu riskerar att tillta med ökad våldsanvändning som följd.

Detta är en politik som kan bli ödesdiger för Israels framtid. Vad kan dagens israeler se fram emot? Vilken stat kommer de att leva i framöver? Jag läste nyligen att den israeliske historieprofessorn Zeev Sternhell menar att den israeliska högern vill annektera Västbanken för gott och att de driver Israel mot en katastrof. Denne 80-årige sionist konstaterar sorgset att hans ungdomsdröm om sionismen nu är ”söndertrasad”.

Enda sättet att långsiktigt vända den israeliska opinionen är ökad press från omvärlden. Kraven måste vara ett upphörande med allt offensivt våld, stopp för nya bosättningar, ett gradvis tillbakadragande från Västbanken och förhandling om den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på Israel-Palestina konflikten.

USA tycks vara tämligen långt ifrån en sådan inställning men EU har här en nyckelroll. Sverige bör kunna föra fram hårdare krav på handelsrestriktioner mot Israel. Min vaga förhoppning är att detta blir en viktig utrikespolitisk valfråga. Det vill säga vad partierna har för inställning till ekonomiska sanktioner mot Israel.

Att sätta press på Israels nuvarande regering är inte enbart ett ställningstagande för det palestinska folkets rätt till ett värdigt liv i en självständig stat utan också ett stöd till de krafter i Israel som vill se ett annat Israel. Ett Israel som driver en försoningslinje istället för en järnlinje. Det är således inte bara för palestiniernas skull utan även för Israels som Sverige måste öka trycket på Israels Likud-ledda regering. För journalisten Gideon Levys skull. För de modiga soldaternas i Breaking the Silence. De som kritiserat krigföringen och ropar på fred. För fredsaktivisternas i Peace Now som vill bryta ned stereotyper på båda sidor och verka för en tvåstatslösning i fredlig samexistens. För Susan Nathan som önskar sig ett annat Israel och som skrivit en bok med just det som titel. För Zeev Sternhells skull så att han hinner se sin sionistiska dröm gå i uppfyllelse.