Israels attack mot Gaza har för länge sedan passerat alla
gränser för vad som kan anses rimligt givet dess uttalade syfte; att förstöra
tunnlar och raketramper/lager. De palestinska dödsoffren börjar närma sig
tusentalet och de allra flesta är civila. Hundratals (kanske hälften) är barn
och ungdomar. Tidigare i veckan angreps sjukhus med bomber och artillerield.
Igår kom rapporter om beskjutning av en FN-skola dit människor sökt sig för att
få skydd. Israel har tidigare gjort ett stort nummer av att de varnat folk i
bostadsområden för kommande bombardemang och uppmanat till evakuering. Attacken
mot FN-skolan visar att den israeliska elden är totalt urskillningslös. Det
finns inga säkra platser att fly till. Kanske urskillningslös är fel ord?
Hänsynslös och beräknande kan möjligen vara bättre ordval? Kanske är terrorn
hela poängen med dylika attacker? I alla händelser en totalt oacceptabel slakt
på civila. Inte ens skolbarn sparas.
Att Hamas skjuter raketer mot Israel är inte heller
acceptabelt. Hittills har det dödat 3 civila israeler såvitt jag förstått. Alla
dödsfall är tragedier och nederlag. Men hur den israeliska regeringen har tänkt
sig att ohämmat och oproportionerligt våld ska kunna utgöra en långsiktig
lösning övergår mitt förstånd. I gårdagens nyhetssändningar framträdde en
palestinsk statsvetare som menade att palestinierna även på Västbanken nu stödjer
Hamas i allt större utsträckning och att våldsanvändning börjar ses som det
enda medel som biter på Israel. Tålamodet är slut och de fredliga
demonstrationerna tycks verkningslösa.
Det är obegripligt vad Israels nuvarande regering tänker sig
vinna långsiktigt med sin ständiga press på palestinierna, sina återkommande
attacker med hundratals civila dödsoffer och med en expansiv
bosättningspolitik. Någon fredligt sinnad granne lär det inte åstadkomma.
Istället en radikalisering som redan är långt gången men som nu riskerar att
tillta med ökad våldsanvändning som följd.
Detta är en politik som kan bli ödesdiger för Israels
framtid. Vad kan dagens israeler se fram emot? Vilken stat kommer de att leva i
framöver? Jag läste nyligen att den israeliske historieprofessorn Zeev
Sternhell menar att den israeliska högern vill annektera Västbanken för gott
och att de driver Israel mot en katastrof. Denne 80-årige sionist konstaterar
sorgset att hans ungdomsdröm om sionismen nu är ”söndertrasad”.
Enda sättet att långsiktigt vända den israeliska opinionen
är ökad press från omvärlden. Kraven måste vara ett upphörande med allt
offensivt våld, stopp för nya bosättningar, ett gradvis tillbakadragande från
Västbanken och förhandling om den tvåstatslösning som är den enda rimliga
lösningen på Israel-Palestina konflikten.
USA tycks vara tämligen långt ifrån en sådan inställning men
EU har här en nyckelroll. Sverige bör kunna föra fram hårdare krav på
handelsrestriktioner mot Israel. Min vaga förhoppning är att detta blir en
viktig utrikespolitisk valfråga. Det vill säga vad partierna har för inställning
till ekonomiska sanktioner mot Israel.
Att sätta press på Israels nuvarande regering är inte
enbart ett ställningstagande för det palestinska folkets rätt till ett värdigt
liv i en självständig stat utan också ett stöd till de krafter i Israel som
vill se ett annat Israel. Ett Israel som driver en försoningslinje istället för
en järnlinje. Det är således inte bara för palestiniernas skull utan även för
Israels som Sverige måste öka trycket på Israels Likud-ledda regering. För journalisten
Gideon Levys skull. För de modiga soldaternas i Breaking the Silence. De som
kritiserat krigföringen och ropar på fred. För fredsaktivisternas i Peace Now
som vill bryta ned stereotyper på båda sidor och verka för en tvåstatslösning i
fredlig samexistens. För Susan Nathan som önskar sig ett annat Israel och som skrivit en bok med just det som titel. För
Zeev Sternhells skull så att han hinner se sin sionistiska dröm gå i
uppfyllelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar