Gaza – a hell of a pin-point operation!?

Det är svårt att skriva om annat än Gaza eller Ukraina för tillfället. Röda Korset har nyligen fastslagit att konflikten i Ukraina är att betrakta som krig. Vilket öppnar för möjligheten att ställa stridande parter till svars för brott mot folkrätten. Nedskjutningen av det civila Malaysian Airlines-planet är förstås det alla tänker på närmast. Det är naturligtvis bra att våldets kolportörer inte kan komma ostraffat undan. Oavsett vilken sida de säger sig strida för. Det ska inte heller glömmas bort att den ukrainska armén nyligen inlett en offensiv mot Donetsk där civila utsätts för artilleribeskjutning och attacker från luften. Vi får ytterst sporadiska rapporter från detta men åtminstone en sådan stod att finna i Aftonbladet häromdagen.

Samtidigt sker dock en ännu kraftigare attack av Israel mot Gaza. Under förevändningen att slå ut raketramper och täppa till tunnlar in i Israel har nu över 600 palestinier, av vilka de flesta är civila och kanske nära hälften är barn, dödats. Tusentals är skadade. Hela bostadsområden är raserade av bombardemangen, sjukhus har beskjutits och tv-kanalen Al Jazeeras kontor förstördes av en projektil. Rapportering inifrån Gaza är inte önskvärd för IDF (Israeli Defence Force). Det är förståeligt. Den oproportionerliga offensiven har nu börjat fördömas i allt kraftigare ordalag. FN talar nu om att utreda eventuella krigsbrott begångna av Israel. USA, som brukar vara väldigt pigga på dylika utredningar när det gäller Ukraina, var det enda land som röstade emot i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

När landets utrikesminister John Kerry pratar utan manus kan dock inte ens han hålla tillbaka en undran om vad Israel egentligen menar när de talar om offensiven som en precisionsoperation:

”It´s a hell of a pin-point operation... it´s a hell of a pin-point operation…”

En som nyligen mycket konkret och kraftfullt har beskrivit den mer alldagliga repressionen från Israel mot palestinierna är Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Hon skriver på sin blogg bland annat detta:

”Förståelsen för och viljan att upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens händelser talar sitt tydliga språk. Vi kan inte längre blunda för de mycket allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket påtagligt sådant exempel”.

Inifrån Israel försöker journalisten Gideon Levy föra fram kritik mot den Likud-ledda regeringens krigföring mot palestinierna. Hans svenska fru Catrin Ormestad berättar i Aftonbladet igår om det ständiga hotet från Levys landsmän. Hennes sorgsna fråga till det israeliska folket lyder så här;

”Förföljelserna, Förintelsen, alla krigen. Drömmen om Jerusalem som hölls levande genom alla åren i diasporan. Ben Gurion och 1948. Och så detta. Dessa män och kvinnor som i direktsändning skriker ”homo” åt en man som undrat hur piloterna sover, de som någon mil söderut är i färd med att bomba Gaza.

Var det den här staten ni ville ha? En stat där den som tänker annorlunda tvingas gå med livvakter”.

Omvärlden måste nu (äntligen!) agera oerhört mycket kraftfullare för att få Israel att backa från Gaza och på längre sikt dra sig ur Västbanken, överge bosättningarna där och börja arbeta seriöst för att få till stånd en hållbar tvåstatslösning. Inte enkom för palestiniernas skull utan även för Israels. Jag kan inte se annat än att det är det enda som långsiktigt också kan ge Israels befolkning trygghet och bädda för en möjlighet för Israel och Palestina att utveckla normala förbindelser med varandra.