På senare
tid har det, parallellt med Israels skoningslösa attack mot Gaza, förekommit en
viss debatt om huruvida Israel kan anses vara en stat med apartheid-politik
eller inte. USA:s utrikesminister John Kerry uttalade tidigare i år farhågor om
att Israel riskerade att bli en apartheidstat om inte en fredsuppgörelse kom
till stånd med palestinierna. Han fick lov att ta tillbaka sitt uttalande efter
inhemska påtryckningar.
Författaren
Göran Rosenberg säger sig (i en artikel i Expressen tidigare i sommar) ha
”tappat hoppet om Israel”. Han fortsätter bland annat så här:
”Skilda lagar för skilda grupper av invånare
är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom
tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det
följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner
gravt särbehandlade invånare”.
Den
ovanstående kommentaren avser Israels agerande i jakten på förövare vid de två
kidnappningarna och morden tidigare i sommar. De israelisk-judiska förövarna
anhölls och kommer att dömas av en civil domstol medan de palestinska förövarna
jagades med hjälp av massarresteringar, deras föräldrahem sprängdes i luften
och de kommer senare att dömas enligt militär domstol.
Aftonbladets
Somar Al Naher berättade för några dagar sedan om sin upplevelse vid Israels
gräns och hur hon fick vända hem igen istället för att i Palmecentrets regi
möta och utbilda palestinska lokalpolitiker. Hon inledde sin ledare med orden:
”Det är viktigt att kalla saker vid dess
rätta namn. Israel är en apartheidstat”.
Ledaren fick Israels ambassadör Isaac Bachman
att gå i taket och publicera ett svar. Samme Bachman som veckan innan skrev en
debattartikel i just Aftonbladet där han hävdade att Hamas bär skulden för alla
civila dödsoffer i Gaza vilket i sin tur provocerade författaren Henning
Mankell till replik. I denna hävdar han bestämt att det idag
”råder apartheidsystem i Israel”.
Nyligen
censurerades också ett inslag i SR där fredsaktivisten Fred Ekblad i P1 Morgon
uttalade sig om den senaste tidens händelser i Gaza. Han beskrev Israel som en
apartheidstat vilket klipptes bort eftersom det inte fanns någon motpart som
kunde bemöta påståendet. En yttring av SR/SVT:s allt striktare bedömning av
kravet på opartiskhet. SR/SVT betraktar det alltså som en åsikt att Israel
bedriver en apartheidpolitik. Jag kan inte minnas att samma princip tillämpades
när det gällde att beskriva Sydafrika. Jag förväntar mig därmed att slippa höra
påståenden som att Israels är ”Mellanösterns enda demokrati” utan bemötande i
fortsättningen. Demokrati är ju ingenting som bara trycks upp på ett visitkort
utan bör innefatta vissa grundläggande element, som att alla medborgare har
samma rättigheter.
Apartheid – en fråga om definition?
SR/SVT:s
bedömning kan möjligen bygga på en tveksamhet i definitionen av apartheid. Kan
man jämföra Israel rakt av med Sydafrika? Nej, det kan man förstås inte. Det är
dock inte alls nödvändigt.
FN (UN
General Assembly´s International Convention on the Suppression and Punishment
of the Crime of Apartheid) vidgade i november 1973 begreppet apartheid till att
innefatta diskriminerande och segregerande förhållanden liknande de som då rådde i Sydafrika. Att hävda att Israel är en
apartheidstat behöver alltså inte betyda att jämförelsen med Sydafrika behöver
göras med karbonpapper emellan. Det behöver exempelvis inte ens vara en
åtskillnad som har med ras att göra.
Fientligheterna
mellan israeler och palestinier har emellertid format dagens Israel som
utvecklat lagar och strukturer som diskriminerar palestinier eller icke-judar.
Något som alltså sällan berörs men icke desto mindre är fakta.
Tidigare i
år (januari 2014) publicerade FN:s rapportör för Israel och Palestina Richard
Falk sin sista rapport om situationen i de av Israel ockuperade områdena
(A/HRC/25/67). Han har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om apartheid och
om det finns substans i påståenden om sådan i de ockuperade områdena. I 77
punkter går han igenom exempel på diskriminerande och segregerande behandling
av palestinier. De avslutande kommentarerna inleds enligt
följande:
”Through prolonged occupation, with practices and policies which appear
to constitute apartheid and segregation, ongoing expansion of settlements, and
continual construction of the wall arguably amounting to de facto annexation of
parts of the occupied Palestinian territory, the denial by Israel of the right
to self-determination of the Palestinian people is evident”.
Avseende de
ockuperade områdena finns numera en tämligen utbredd uppfattning som
överensstämmer med FN-rapportörens enligt ovan. Även om (så kallade) vänner av
Israel brukar protestera högljutt emot detta. Däremot är det svårare att få
internationell uppmärksamhet åt den diskriminering som råder inom Israel, mot
arabisk-israeliska medborgare. Årligen sedan tio år tillbaka hålls en internationell Israel ApartheidWeek för att upplysa om det israeliska apartheidsystemet. Internationella
organisationer, politiker och akademiker deltar i events över hela världen.
Årets IAW hölls i februari-mars och hölls i Sydafrika. Det sydafrikanska
regeringspartiet ANC deltog och uttalade att de var;
”unequivocal in its support for the Palestinian people
in their struggle for self-determination, and unapologetic in its view that the
Palestinians are the victims and the oppressed in the conflict with Israel”.
För den som vill fördjupa sig i hur denna apartheid yttrar sig finns numera en hel del litteratur. Den israeliske akademikern Uri Davis – som är av judisk härkomst men avsade sig sitt israeliska medborgarskap på 80-talet och blev senare palestinsk medborgare - har bidragit till att belägga den israeliska versionen av apartheid med sina böcker Israel: An Apartheid State (1987) samt Apartheid Israel: Possibilities for the Struggle Within (2004). Han grundade också 2001 organisationen MAIAP (Movement Against Israeli Apartheid in Palestine). Brittiske frilansjournalisten Ben White har skrivit boken Israeli Apartheid – A beginners guide som mycket detaljerat radar upp exempel på hur separationspolitiken fungerar. En ny upplaga släpptes i våras och ett release-event arrangerades av brittiska Amnesty. Israels ambassadör gjorde pinsamma försök att pressa Amnesty att ställa in evenemanget vilket inte gör innehållet mindre trovärdigt.
Susan Nathan har redogjort mycket detaljerat
för den strukturella diskrimineringen av arabiska medborgare av Israel i sin
bok Ett annat Israel. Hon skriver så
här i boken:
”Apartheid är ett system
där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar
befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga
strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda
återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” .
Israelaraber (Israeliska medborgare som är araber) nekas
rättigheter som avgör resurstilldelning. Plan- och bygglagen kombinerat med ett
komplicerat och mot Israelaraber diskriminerande system för markköp och
byggande av hus gör det så gott som omöjligt för dessa att bosätta sig där de
önskar. De hänvisas därmed i stort sett till ett bestämt antal städer och byar
(reglerat i lag). Inte heller vanlig samhällsservice som vatten- och
elförsörjning eller sophämtning ser ut på samma sätt för israeliska araber
respektive judar. Om
detta har jag skrivit tidigare i ett inlägg på denna blogg.
Den
strukturella och lagstadgade åtskillnaden har också sin arkitektoniska form
vilket framgår av en intressant understreckare av Christopher Kullenberg,
forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, i SvD 26/7. Han
beskriver där de ”besynnerliga arkitektoniska konstruktioner” som förekommer på
den ockuperade Västbanken. En speciell infrastruktur för bosättarna. Skyddade
motorvägar, tunnlar, broar, vatten- och elledningar samt egna busslinjer
möjliggör ett liv helt utan kontakt med den palestinska/arabiska befolkningen
runt omkring. Vattenreservoarerna under Västbanken är reserverade för
bosättningarna och palestinierna får hålla till godo med ytligare källor eller
regnvatten. Inte heller det sistnämnda vattnet kommer dem helt till godo då
till och med underjordiska tunnlar konstruerats för att föra regnvattnet över
till den israeliska sidan av den ökända muren mellan Israel och Västbanken. Han
konstaterar att;
”Lager av betong och stål garanterar
att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i
varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga
betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid”.”
Ökad polarisering och radikalisering en
följd av segregering
Rosenbergs
uppgivenhet – som jag berättade om inledningsvis - är fullt förståelig. Den är
icke desto mindre oroväckande. Sansade personer på båda sidor i och utanför
Israel behövs för att leda konstruktiva samtal vidare mot en lösning av en
konflikt som pågått alldeles för länge. Varken människorna på Västbanken, i Gaza
eller i Israel mår bra av en förlängning och fördjupning av konflikten. Inte
heller ett status quo är bra nog. Långt därifrån. Det är med andra ord oroande
med rapporter om ett ökat stöd för Hamas och en försvagad Mahmoud Abbas som
försöker driva en dialog med Israel. I en BBC-intervju med Hamas-ledaren Khaled
Meshaal jag såg häromdagen framträdde tydligt den frustration som finns hos
palestinierna över åratal av fruktlösa förhandlingar. Våldet och en hårdare
attityd mot Israel är en följd av diplomatins misslyckande. Det är också minst
lika oroande med allt starkare radikalisering av den israeliska opinionen
vilket yttrar sig i utökad representation för en radikal och oförsonlig linje
mot palestinierna i Israels parlament och därmed allt fler beslut om utökade
bosättningar och ”hårdare tag” mot protester och kritik av Israel.
En lag som
förbjuder uppmaningar till bojkott av varor från ockuperade områden togs också
för några år sedan. Liknande lagar finns förvisso även i Frankrike och USA.
Eftergifter för israeliska påtryckningar och inhemsk lobbying förstås.
Sydafrika däremot, med egen erfarenhet av apartheid, har intagit en mycket
kritisk hållning till Israel och tog för ett par år sedan beslut om märkning av
varor från Israel-ockuperade områden och blev då beskyllda av Israel för att
driva... ”apartheidpolitik” !!
Yttrandefriheten
i Israel står under allvarligt hot och journalister, bloggare, politiker och
andra debattörer blir allt oftare censurerade eller tvingas till självcensur av
rädsla för repressalier. Palestinier sägs, enligt Catrin Ormestad i SvD, ha
fått sparken från sina jobb för att de gjort fb-uppdateringar med kritik mot
attacken mot Gaza och finansministern Yair Lapid ska ha uppmanat folk att säga
upp prenumerationen av tidningen Haaretz eftersom den innehåller kritik av
Gaza-attacken. Ormestad vet
vad hon talar om. Hon lever nämligen tillsammans med Haaretz-journalisten
Gideon Levy. Vilket innebär att hon också lever ihop med livvakter dygnet runt.
Den
israeliska apartheidpolitiken ger ett segregerat samhälle där judiska israeler
och palestinier sällan eller aldrig möts och där de berövas möjlighet till
normala sociala kontakter. Polarisering av åsikter om den andre och en
demonisering av varandra blir följden och de som försöker föra en sansad debatt
och går motparten till mötes får det allt svårare att göra sig hörd. Ju mer
förtryck palestinierna utsätts för desto fler raketer skickas mot Israel och ju
hårdare blir Israels militära insatser på de ockuperade områdena, till vilket det
sedan flera år av Israels blockad instängda Gaza också fortfarande bör räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar