söndag 27 juli 2014

Israel – apartheidstat eller inte?

På senare tid har det, parallellt med Israels skoningslösa attack mot Gaza, förekommit en viss debatt om huruvida Israel kan anses vara en stat med apartheid-politik eller inte. USA:s utrikesminister John Kerry uttalade tidigare i år farhågor om att Israel riskerade att bli en apartheidstat om inte en fredsuppgörelse kom till stånd med palestinierna. Han fick lov att ta tillbaka sitt uttalande efter inhemska påtryckningar. 

Författaren Göran Rosenberg säger sig (i en artikel i Expressen tidigare i sommar) ha ”tappat hoppet om Israel”. Han fortsätter bland annat så här:

Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare”.

Den ovanstående kommentaren avser Israels agerande i jakten på förövare vid de två kidnappningarna och morden tidigare i sommar. De israelisk-judiska förövarna anhölls och kommer att dömas av en civil domstol medan de palestinska förövarna jagades med hjälp av massarresteringar, deras föräldrahem sprängdes i luften och de kommer senare att dömas enligt militär domstol.

Aftonbladets Somar Al Naher berättade för några dagar sedan om sin upplevelse vid Israels gräns och hur hon fick vända hem igen istället för att i Palmecentrets regi möta och utbilda palestinska lokalpolitiker. Hon inledde sin ledare med orden:

Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn. Israel är en apartheidstat”.

Ledaren fick Israels ambassadör Isaac Bachman att gå i taket och publicera ett svar. Samme Bachman som veckan innan skrev en debattartikel i just Aftonbladet där han hävdade att Hamas bär skulden för alla civila dödsoffer i Gaza vilket i sin tur provocerade författaren Henning Mankell till replik. I denna hävdar han bestämt att det idag ”råder apartheidsystem i Israel”.

Nyligen censurerades också ett inslag i SR där fredsaktivisten Fred Ekblad i P1 Morgon uttalade sig om den senaste tidens händelser i Gaza. Han beskrev Israel som en apartheidstat vilket klipptes bort eftersom det inte fanns någon motpart som kunde bemöta påståendet. En yttring av SR/SVT:s allt striktare bedömning av kravet på opartiskhet. SR/SVT betraktar det alltså som en åsikt att Israel bedriver en apartheidpolitik. Jag kan inte minnas att samma princip tillämpades när det gällde att beskriva Sydafrika. Jag förväntar mig därmed att slippa höra påståenden som att Israels är ”Mellanösterns enda demokrati” utan bemötande i fortsättningen. Demokrati är ju ingenting som bara trycks upp på ett visitkort utan bör innefatta vissa grundläggande element, som att alla medborgare har samma rättigheter. 


Apartheid – en fråga om definition?

SR/SVT:s bedömning kan möjligen bygga på en tveksamhet i definitionen av apartheid. Kan man jämföra Israel rakt av med Sydafrika? Nej, det kan man förstås inte. Det är dock inte alls nödvändigt.

FN (UN General Assembly´s International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid) vidgade i november 1973 begreppet apartheid till att innefatta diskriminerande och segregerande förhållanden liknande de som då rådde i Sydafrika. Att hävda att Israel är en apartheidstat behöver alltså inte betyda att jämförelsen med Sydafrika behöver göras med karbonpapper emellan. Det behöver exempelvis inte ens vara en åtskillnad som har med ras att göra.

Fientligheterna mellan israeler och palestinier har emellertid format dagens Israel som utvecklat lagar och strukturer som diskriminerar palestinier eller icke-judar. Något som alltså sällan berörs men icke desto mindre är fakta.

Tidigare i år (januari 2014) publicerade FN:s rapportör för Israel och Palestina Richard Falk sin sista rapport om situationen i de av Israel ockuperade områdena (A/HRC/25/67). Han har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om apartheid och om det finns substans i påståenden om sådan i de ockuperade områdena. I 77 punkter går han igenom exempel på diskriminerande och segregerande behandling av palestinier. De avslutande kommentarerna inleds enligt följande:

Through prolonged occupation, with practices and policies which appear to constitute apartheid and segregation, ongoing expansion of settlements, and continual construction of the wall arguably amounting to de facto annexation of parts of the occupied Palestinian territory, the denial by Israel of the right to self-determination of the Palestinian people is evident.    

Avseende de ockuperade områdena finns numera en tämligen utbredd uppfattning som överensstämmer med FN-rapportörens enligt ovan. Även om (så kallade) vänner av Israel brukar protestera högljutt emot detta. Däremot är det svårare att få internationell uppmärksamhet åt den diskriminering som råder inom Israel, mot arabisk-israeliska medborgare. Årligen sedan tio år tillbaka hålls en internationell Israel ApartheidWeek för att upplysa om det israeliska apartheidsystemet. Internationella organisationer, politiker och akademiker deltar i events över hela världen. Årets IAW hölls i februari-mars och hölls i Sydafrika. Det sydafrikanska regeringspartiet ANC deltog och uttalade att de var;

unequivocal in its support for the Palestinian people in their struggle for self-determination, and unapologetic in its view that the Palestinians are the victims and the oppressed in the conflict with Israel”.




För den som vill fördjupa sig i hur denna apartheid yttrar sig finns numera en hel del litteratur. Den israeliske akademikern Uri Davis – som är av judisk härkomst men avsade sig sitt israeliska medborgarskap på 80-talet och blev senare palestinsk medborgare - har bidragit till att belägga den israeliska versionen av apartheid med sina böcker Israel: An Apartheid State (1987) samt Apartheid Israel: Possibilities for the Struggle Within (2004). Han grundade också 2001 organisationen MAIAP (Movement Against Israeli Apartheid in Palestine). Brittiske frilansjournalisten Ben White har skrivit boken Israeli Apartheid – A beginners guide som mycket detaljerat radar upp exempel på hur separationspolitiken fungerar. En ny upplaga släpptes i våras och ett release-event arrangerades av brittiska Amnesty. Israels ambassadör gjorde pinsamma försök att pressa Amnesty att ställa in evenemanget vilket inte gör innehållet mindre trovärdigt.

 Susan Nathan har redogjort mycket detaljerat för den strukturella diskrimineringen av arabiska medborgare av Israel i sin bok Ett annat Israel. Hon skriver så här i boken:

”Apartheid är ett system där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” .

Israelaraber (Israeliska medborgare som är araber) nekas rättigheter som avgör resurstilldelning. Plan- och bygglagen kombinerat med ett komplicerat och mot Israelaraber diskriminerande system för markköp och byggande av hus gör det så gott som omöjligt för dessa att bosätta sig där de önskar. De hänvisas därmed i stort sett till ett bestämt antal städer och byar (reglerat i lag). Inte heller vanlig samhällsservice som vatten- och elförsörjning eller sophämtning ser ut på samma sätt för israeliska araber respektive judar. Om detta har jag skrivit tidigare i ett inlägg på denna blogg.

Den strukturella och lagstadgade åtskillnaden har också sin arkitektoniska form vilket framgår av en intressant understreckare av Christopher Kullenberg, forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, i SvD 26/7Han beskriver där de ”besynnerliga arkitektoniska konstruktioner” som förekommer på den ockuperade Västbanken. En speciell infrastruktur för bosättarna. Skyddade motorvägar, tunnlar, broar, vatten- och elledningar samt egna busslinjer möjliggör ett liv helt utan kontakt med den palestinska/arabiska befolkningen runt omkring. Vattenreservoarerna under Västbanken är reserverade för bosättningarna och palestinierna får hålla till godo med ytligare källor eller regnvatten. Inte heller det sistnämnda vattnet kommer dem helt till godo då till och med underjordiska tunnlar konstruerats för att föra regnvattnet över till den israeliska sidan av den ökända muren mellan Israel och Västbanken. Han konstaterar att;

”Lager av betong och stål garanterar att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid”.”


Ökad polarisering och radikalisering en följd av segregering

Rosenbergs uppgivenhet – som jag berättade om inledningsvis - är fullt förståelig. Den är icke desto mindre oroväckande. Sansade personer på båda sidor i och utanför Israel behövs för att leda konstruktiva samtal vidare mot en lösning av en konflikt som pågått alldeles för länge. Varken människorna på Västbanken, i Gaza eller i Israel mår bra av en förlängning och fördjupning av konflikten. Inte heller ett status quo är bra nog. Långt därifrån. Det är med andra ord oroande med rapporter om ett ökat stöd för Hamas och en försvagad Mahmoud Abbas som försöker driva en dialog med Israel. I en BBC-intervju med Hamas-ledaren Khaled Meshaal jag såg häromdagen framträdde tydligt den frustration som finns hos palestinierna över åratal av fruktlösa förhandlingar. Våldet och en hårdare attityd mot Israel är en följd av diplomatins misslyckande. Det är också minst lika oroande med allt starkare radikalisering av den israeliska opinionen vilket yttrar sig i utökad representation för en radikal och oförsonlig linje mot palestinierna i Israels parlament och därmed allt fler beslut om utökade bosättningar och ”hårdare tag” mot protester och kritik av Israel. 

En lag som förbjuder uppmaningar till bojkott av varor från ockuperade områden togs också för några år sedan. Liknande lagar finns förvisso även i Frankrike och USA. Eftergifter för israeliska påtryckningar och inhemsk lobbying förstås. Sydafrika däremot, med egen erfarenhet av apartheid, har intagit en mycket kritisk hållning till Israel och tog för ett par år sedan beslut om märkning av varor från Israel-ockuperade områden och blev då beskyllda av Israel för att driva... ”apartheidpolitik” !!

Yttrandefriheten i Israel står under allvarligt hot och journalister, bloggare, politiker och andra debattörer blir allt oftare censurerade eller tvingas till självcensur av rädsla för repressalier. Palestinier sägs, enligt Catrin Ormestad i SvD, ha fått sparken från sina jobb för att de gjort fb-uppdateringar med kritik mot attacken mot Gaza och finansministern Yair Lapid ska ha uppmanat folk att säga upp prenumerationen av tidningen Haaretz eftersom den innehåller kritik av Gaza-attacken.Ormestad vet vad hon talar om. Hon lever nämligen tillsammans med Haaretz-journalisten Gideon Levy. Vilket innebär att hon också lever ihop med livvakter dygnet runt.

Den israeliska apartheidpolitiken ger ett segregerat samhälle där judiska israeler och palestinier sällan eller aldrig möts och där de berövas möjlighet till normala sociala kontakter. Polarisering av åsikter om den andre och en demonisering av varandra blir följden och de som försöker föra en sansad debatt och går motparten till mötes får det allt svårare att göra sig hörd. Ju mer förtryck palestinierna utsätts för desto fler raketer skickas mot Israel och ju hårdare blir Israels militära insatser på de ockuperade områdena, till vilket det sedan flera år av Israels blockad instängda Gaza också fortfarande bör räknas.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar