Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut
flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför
mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika
riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker
förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många
stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid
torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att
fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som
är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till
övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av
stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror
inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans
politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som
att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge
en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.
Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av
Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen
Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan
och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än
många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som
22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen
och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt.
Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var
den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till
Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel.
Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla
kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför
sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.
Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det
återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en
bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en
äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en
tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls
också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned
situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som
förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger
bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov
på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en
större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka
analys:
- Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom
att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar
bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.
Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra
strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag.
Klyftan som förfärar
och etnifieringen av sociala problem
En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets
riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående
attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han
talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte
ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de
försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog
sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga
paneldeltagare.
Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala
problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos
Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit
överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen
uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med
utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området
1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark
och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället
ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om
det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en
tid tillbaka.
Ingenting har hänt
Vad har då hänt i området sedan förra året? Har
oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?
Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte
mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på
gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en
ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.
Det låter förstås som något positivt men invånarna här är
luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för
förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot
att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de
renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller
de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i
Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys
om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora
andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt
uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och
högsta inkomstgrupperna.
Vad är det som behövs
och är det genomförbart?
En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som
finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i
området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade
respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet
av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis
framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed
Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda
för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.
Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och
som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby
Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt
en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts”
en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta
tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera
kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.
Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de
riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det
här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av
hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att
utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga
lägenheter. Han säger bland annat detta:
”Det blir rimligen lättare att uppfylla
översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan
agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis
ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.
Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att
vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik
och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och
polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut
på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.
Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få
blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv
tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och
gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt
samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger
klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För
jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning
och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om
och tro på en möjlighet till förändring.
Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa
åtminstone vad gäller Husby.
PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på
temat Husby – ett år efter kravallerna
Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra
årets oroligheter i förorten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar