(En kortare version
av denna text är också publicerad på denna blogg, med titeln: ” Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivtbeslut”)
”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den
än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små
förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men
också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur
med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det
är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan
ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten
att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot
mycket hög”
Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på
Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.
Han menar att det är få som tänker på att individualismen är
en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Observationen har förvisso gjorts av en
mångfald röster i den offentliga samtidsdebatten men individualismen som
ideologi tänker vi oss kanske inte alltid. Individualismens motsats politiskt
är kollektivism och den som är hyggligt bevandrad i politik och något sånär
följt den politiska debatten de senaste decennierna kan ganska enkelt
identifiera hur den ofta handlat om var gränsen ska dras mellan dessa två
ytterligheter. Det är också ganska lätt att se att individualismen vunnit ett
starkt grepp om diskursen och därmed normaliserat det individualistiska
tänkandet. Den konkreta politiken utformas därefter.
Således har vi nu en ganska utbredd uppfattning att det
offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från
pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen
fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska
tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som
är bäst för en själv.
Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller
triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte
hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller
kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det
naturligtvis.
Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller
välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett
drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt
att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig
styrning?
Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn
i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med
Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Moderaternas
förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det
inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och
onödiga regler ska undanröjas heter det i var och varannan mening. Sällan utan
specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns
alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler
inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans
ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är
standardsvaret att individen själv
eller konsumenten själv ska avgöra
vad som är bra eller dåligt.
I svensk rätt finns en lag (som vissa kanske skulle kalla
”krångel” eller ”hinder”) för hur marknadsföring ska gå till. I denna ingår en
definiering av genomsnittskonsumenten
inom en viss målgrupp (för reklamen) som blir måttet på om en
marknadsföringsåtgärd är otillbörlig eller inte. Lagen har utformats efter
direktiv från EU (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG) och i
detta definieras genomsnittskonsumenten som ” normalt informerad samt skäligen
uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga
faktorer”. Således finns en uppfattning om att marknadsföring/reklam inte kan
påstå vad som helst eller försöka vilseleda konsumenten. Det finns också i
lagen möjlighet för en domstol att fälla ett företag som till exempel påstår
sig ha ”Sveriges lägsta pris” eller utropar ”Vi är billigast”. När det gäller
vissa typer av produkter, som medicin och hälsoprodukter, är praxis att ställa
extra höga krav på vederhäftighet. De flesta håller nog med om att detta är
rimligt.
När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man
kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att
marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur
dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga.
Att undvika en
klimatkatastrof – ett individuellt val?
”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val
med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport
”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).
Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant
med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som
tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren säger så här i en av de
senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate
Change 2014, Mitigation of Climate Change):
“Effective mitigation
will not be achieved if individual agents advance their own interests
independently”.
Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av
klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt;
enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:
”Climate change has the characteristics
of a collective action problem at the
global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix
globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company,
country) affects other agents. International cooperation is therefore required
to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”
Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på
den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade
utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och
tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i
Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är
andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska
tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer
det att bli väldigt lite gjort.
Sverige är en enskild aktör men också EU kan ses som en
sådan förstås och oavsett hur stor del av de globala utsläppen av växthusgaser
EU kan sägas stå för så får gemenskapens åtgärder och aktioner stor betydelse
för att visa vägar framåt. Det handlar inte bara om målsättningarna förstås
(klimatmålen) utan en hel rad beslut på mindre områden som kan leda i rätt
riktning. Det är också en fråga om vägledning och information. Om vi nu går
tillbaka till konsumentens val, vilket också kan inbegripa det EU-parlamentsval
som kommer att göras imorgon, så är en av grundförutsättningarna för att kunna
göra ett välgrundat sådant att konsumenten/väljaren är ”normalt informerad samt
skäligen uppmärksam och upplyst”, för att använda definitionen av genomsnittskonsumenten
här ovan. IPCC säger i redan
nämnda publikation så här:
”People often utilize simplified decision rules
such as a preference for the status quo. Individuals and organizations differ
in their degree of risk aversion and the relative importance placed on
near-term versus long-term ramifications of specific actions”.
Bättre information om risken med att vara passiv nu och
risken för att det kan vara för sent att agera imorgon är alltså väsentlig för
att få individer att göra rätt val och ta rätt beslut.
Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska
platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad,
tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter
som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att
drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att
strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett
visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till
allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor.
Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under
nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet
och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.
Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över
hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och
Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens
uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska
genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället
välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som
står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.
Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent
utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett
varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som
är verkligt gränsöverskridande.
Miljöpartiet om klimatpolitik:
Tidigare inlägg om EU-valet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar