Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag
själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade
sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som
anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta
i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har
naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat
hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att
en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen
brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”,
som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt
förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.
Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som
forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett
demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd, Polisens
roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.
Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de
observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet
Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt
ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den
borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det
alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur
planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag
konstaterar att jag inte hade helt fel.
Det demokratiska
underskottet, gemenskap och motstånd
I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets
genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby
och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket
Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som
planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är
alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.
Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en
form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en
del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om
inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om
att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New
Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta
in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en
sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att
kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var
en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom
områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla.
Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande
renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom
byttes ut.
I Vision Järva 2030 kan man läsa:
”Med den potential Järvastadsdelarna har
finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden.
Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv
och samtidigt fungera som en del i en
sammanhängande storstad, med den
mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.
Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant
att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta.
Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av
den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många
invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en
motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.
Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det
demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog
med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt
och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget
om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket,
nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande
rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som
bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.
Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig
verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och
oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de
intervjuade Husbybornas berättelser.
”Dom bestämmer om våra
hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort
apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur
kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort.
Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen
brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).
Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur
Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i
området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte
enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en
känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i
Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men
framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som
andra medborgare”.
”Vi är folk som är
uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället,
för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi
har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det
också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen
brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj
2013”).
Polisens roll – alla
tar stryk för politikens misslyckande?
Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine
Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket
uppmärksammad av journalister och politiker.
Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av
diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt
från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de
första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och
hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och
från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja
till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera
intervjuer.
Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna
normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i
mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha
blivit stoppade, slagna eller trakasserade.
”Fram träder bilden av
en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller
förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få
till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och
hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar
och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet
fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse
signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera
utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat
rapportförfattarna ur ”Bilen
brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj
2013”).
Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer
djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra
politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som
är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen
uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade,
enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats,
”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte
villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.
Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades
Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom
oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine
Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna
förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi
som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation
i området är också intressant. Han menar att det blivit en
normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner
om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se
att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli
annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats
ett vi-och-dom samhälle.
”Sök på Husby riots,
du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen
som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen
är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras
sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar –
Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).
Långsiktighet och ett
felriktat strålkastarljus
Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte
jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av
närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna
baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som
får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en
människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.
I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en
polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än
nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en
styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att
uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar
anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och
förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till
det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa
prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället
delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta
i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre
tid.
En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i
området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat
projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i
programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han
får mer att säga till om.
Men egentligen borde
det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och
polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag.
För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i
DN-artikeln:
”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra
något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och
lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut
integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.
Forskarrapporten i sin helhet
PS) En liten del av materialet i den här texten har jag
hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet på den här bloggen. Detta och flera andra
inlägg finns här för den intresserade:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar