Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?

 

Problemet med arbetssökande som nekar jobb (???)

Nyligen lanserade Arbetsmarknadsdepartementet (med Ullenhag i spetsen) ett förslag som skull höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds. Indragning av etableringsersättningen är piskan som ska användas har regeringen tänkt. På samma sätt har A-kasseersättningen använts för att sätta press på alla de där latmaskarna som tackar nej till jobb som erbjuds. 

Det förefaller alltså vara ett stort problem det här med att människor nekar att ta alla de jobb som regnar över dem som manna från himlen. Det har dock, mig veterligen, aldrig backats upp med siffror som åskådliggör problemets omfattning. Nyfiken börjar då leta bland Arbetsförmedlingens och SCB:s statistikdatabaser men hittar ingenting användbart. Skickar då ett mejl till Arbetsförmedlingens enhet för statistik för att få råd var siffror över detta problem kan hittas. Jag kommer dock inte att få svar på frågan. 

Den som anstränger sig med att läsa den 50 sidor långa DS som regeringen författat om förslaget finner nämligen att den främsta källan vari behovet av förändringar spårats förefaller vara Statskontorets rapport 2012:22 (Etableringen av nyanlända – En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen). Av denna rapport framgår att Arbetsförmedlingen (Af hädanefter) inte för några uppgifter om i vilken utsträckning nyanlända nekar erbjudna jobb. Mina frågor om statistik fick här alltså sitt enkla svar. Det finns ingen.

Så vad är det då som föranleder regeringen att vidta åtgärder för att stävja detta outforskade ”problem”? Ja, hänvisningen till Statskontorets rapport är intressant för den innehåller en mängd observationer rörande den etableringsreform som genomfördes för att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet och som trädde i kraft 1 december 2010.

 

Statskontorets observationer

Etableringsreformen brottas med en mängd problem framgår det av Statskontorets rapport. En liten sammanfattning:

·         En enkät med arbetsförmedlare vid Af visar att dessa anser sig ha bristfälligt stöd från chefer och bristande IT-stöd. Arbetsbelastningen betungande.

·         Omfattande administrativt arbete för alla berörda vid den månatliga redovisningen av etableringsersättningen. Tar fokus från insatser för etablering i arbetslivet.

·         Migrationsverkets kompetenskartläggning är otillräcklig.

·         Leverantörer av tjänst som etableringslotsar lockar nyanlända med löften om datorer och annat för att få dem att byta lots (valfrihet och marknadsprinciper/min anm). Lotsarnas verkliga kompetens kan alltså ifrågasättas. Många nyanlända har svårt att förstå syftet med en etableringslots.

·         Etableringsplaner för nyanlända utarbetas under tidspress och blir därför ofta oklara och bristfälliga.

·         Svårigheter att matcha arbetsmarknadsperspektivet med tillgången på bostäder. Där lediga bostäder finns är det ont om jobb och tvärtom.

Av allt detta har alltså regeringen valt att ta till sig Statskontorets förslag om ekonomiska sanktioner mot nyanlända som nekar jobberbjudanden. Kanske det av Statskontorets förslag som är minst styrkt av faktabaserat material. Det framgår inte vilken empirisk grund som använts för att komma fram till detta sanktionsbehov utan motivera istället på principiella grunder. Att möjligheten finns att neka strider mot syften med reformen, påpekar de. Inte heller har någon konsekvensutredning av förslaget gjorts. Det bygger alltså i hög grad på misstankar, misstro och principiella resonemang.

Detta har regeringen valt att ta fasta på.

Ett alternativ, menar jag, hade varit att ge Af uppdraget att föra statistik över dessa nekade jobbtillfällen, vänta med sanktionsbestämmelserna och istället ta itu med problem som är baserade på dokumenterade empiriska observationer och faktauppgifter.

Diskriminering är en realitet

I det verkliga livet är det ju snarare så, avseende de nyanlända invandrarna, att de jobb som erbjuds är lätt räknade. Det finns ett otal studier och undersökningar genomförda både internationellt och här i Sverige som visar både löne- och arbetslöshetsskillnader som knappast kan förklaras på andra sätt än med diskriminering. Utländska namn ger sämre chans att bli kallad till intervju. Senast påvisat av Rickard Carlsson vid Lunds Universitet.

Det här är sådana frågor som den s.k. integrationsministern Erik Ullenhag bör lägga sitt största krut på, vilket också påpekas i ett utmärkt inlägg på Jusekbloggen.  

Piskan slickar kanske fel ryggar?

I den DS regeringen författat om förslaget finns också inbakat ett förslag att slopa den SFI-bonus som infördes 2010. Denna ”prestationsbaserade stimulansersättning” infördes för att nyanlända invandrare skulle lockas att lära sig svenska snabbare men har visat sig vara totalt verkningslös. Ersättningen infördes trots att IFAU:s försöksverksamhet visat just att den sannolikt skulle bli just detta, verkningslös. 

En illa underbyggd åtgärd ersätts här alltså med en annan.

Att med piska och morot försöka få nyanlända invandrare att lära sig svenska och skaffa sig jobb är metoder som bygger på en misstro till människors egna viljor och drivkrafter. Under ytan finns fördomsfulla tankar om den lata invandraren som skor sig på den av hårt arbetande skattebetalares uppbyggda svenska välfärdssystem. Åsikter som vi annars brukar återfinna hos Sverigedemokraterna.

När åtgärderna riktas på ovanstående sätt normaliseras dessa åsikter och de verkliga problemen hamnar i skymundan. Vad gör regeringen åt arbetsgivare som sorterar bort arbetssökande invandrare? Vad gör regeringen åt fastighetsägare som sorterar bort bostadssökande invandrare och minoriteter? Vad gör regeringen åt segregationsproblematiken? Etc, etc...

Jo, piskan viner, men kanske inte över ryggarna på rätt målgrupp?