Önsketänkandet om arbetslösheten

Företagen måste börja anställa, ropas det från ledarsidorna. De måste få hjälp att börja anställa anser de också och brukar då angripa anställningstrygghet, lägstalöner och fackliga rättigheter rent allmänt. Redan kringskurna rättigheter och ersättningssystem ska ytterligare begränsas är filosofin. Då... om inte förr, så då ska företagen börja anställa, är tanken.

I dagens SvD säger exempelvis Therese Larsson Hultin att ”Europas företag måste våga anställa” med tillägget att Europas folk också måste våga flytta. Detta som ett perspektiv till en artikel om ungdomsarbetslösheten i Europa som, med ett par länder undantagna, ligger mellan 20-50 %. Förvisso med en statistikföring som kan problematiseras.

Men drömmen om företagen som måste anställa är inte unik. Från tidningsskribenter till politiker av alla färger finns detta önsketänkande.   

På liknande vis kan vi få höra politiker utbrista saker i stil med ”så här får det inte gå till” när ännu ett riskkapitalbolag har lagt ned en skola eller fler. Tanken att det finns en moralisk/etisk skyldighet inbakad i kontraktet att driva företag som sysslar med offentlig service eller en låtsasindignation? I vissa fall säkert det förra.

 

Ekonomiska modeller vs verkligheten

”Det är väl ett exempel på att man ibland antar att världen är så som teorin säger, snarare än att man undersöker den”.

Citatet är hämtat ur SvT:s ”Lönesänkarna” och fälldes av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds Universitet, med anledning av att regeringens egen utredare hävdat att löneandelen av BNP legat tämligen konstant över tid. Hans modell säger så. Verklighetens siffror visar däremot att vinstandelen ökat väsentligt. Vilket i sig visar att högre vinster för företagen inte gett mer investeringar och fler jobb.   

Det är sanningen nästan ingen vill höra. Allt för att undvika den smärtsamma slutsats som bl.a. Slavoj Zizek kommit fram till; att de ständiga kriserna och problemen som det ekonomiska systemet orsakat inte kan lösas inom samma system. Då måste man ge sig på fundamentet för den liberala marknadsekonomin och detta tycks vara det otänkbara som till varje pris måste förträngas, förnekas och motarbetas.

Samtidigt attackeras de som propagerar för medborgarlön och kallas för naiva drömmare.

Bättre med drömmar om ett annat system än önsketänkande om hur det nuvarande fungerar, tänker jag själv.