Kommunens ansvar glider alltmer över till elever och föräldrar

SvD har gjort en granskning av lärartätheten i grundskolan och funnit att rikare kommuner har lägre lärartäthet. Det kan ju möjligen ha flera orsaker. Enligt kommunernas egna företrädare visar resultaten att de har bäst skolor och att det av det skälet inte behöver satsas så mycket på fler lärare. De anser inte heller att sambandet mellan många lärare per elev och goda skolresultat. Lärarförbundets Anders Almgren är emellertid bekymrad för de elever i de rikare kommunerna som inte får den lärarhjälp de behöver.

Själv tänker jag att det har att göra med den tendens som Fria Tidningen skrivit om på sistone med en enorm ökning av antal läxhjälpsföretag. Eller rättare sagt kanske detta ska ses som en konsekvens av neddragningen av antal lärare. En europeisk undersökning från 2011 visar att ”skuggutbildningssystemet” spritt sig utan större uppmärksamhet och att det är främst högutbildade föräldrars barn som får denna form av privatundervisning.

I grunden finns den undervisningsform som jag själv (med två barn fortfarande i skolan och ett som gått ut gymnasiet för ett år sedan) länge reagerat emot, nämligen att den traditionella katederundervisningen dömts ut till förmån för elevens eget arbete. Det vill säga eleven får själv ta reda på fakta, reda ut sammanhang och perspektiv. I vissa fall har jag stött på att eleven till och med får lägga upp sin studieplan själv i ett visst ämne så långt ned i ålder som 10-11 år. Jag har länge tänkt och i lärarsamtal hävdat att eleverna inte klarar detta själva. De uppgifter barnen kommer hem med som läxa är ofta oerhört komplexa och även för, som i vår familj, föräldrar med akademiska examina svåra att bena ut. Dessutom finns stora kunskapsluckor som hela tiden måste lappas igen. Hur ska exempelvis fackliga rättigheter i Nicaragua jämföras med fackliga rättigheter i Sverige när barnet inte ens vet vad en fackförening är för något (en uppgift från verkligheten för åk 8)?

”Det är egentligen missvisande att kalla det för läxhjälp när det handlar om att fylla i kunskapsluckor”, säger Rasmus Ornstein Fredlund (Stockholmsansvarig för den ideella läxhjälpsföreningen Mattecentrum) i en av artiklarna i Fria Tidningen.

När barnen själva inte klarar av läxor och skoluppgifter finns inte (eller satsas inte?) resurser att hjälpa dem och ansvaret läggs över till föräldrar. I kommuner där det finns många med akademisk examen eller god ekonomi så att akademisk hjälp kan köpas så får barnet den hjälp som krävs och kan prestera ändå, utan skollärares assistans. Praktiskt och billigt för kommunen. Tidskrävande och/eller kostsamt för föräldrarna. Dessutom alltså en orättvisa för barn som inte har föräldrar som mäktar med att reda ut svåra läxor eller har råd att anlita dessa läxhjälpsföretag.

I ett bredare perspektiv ser jag detta som en yttring av trenden att individualisera ansvaret för välfärden. Olof Olsson skrev på bloggen Huddingeperspektiv nyligen hur trött han är på denna trend där föräldrar exempelvis förväntas borra ner sig i privatägda skolors bokföring för att kunna välja ”rätt” skola.

Det här är, enligt mitt sätt att se, en allvarlig tendens som ökar ojämlikheten i samhället, befäster strukturella hinder och lämnar en stor grupp barn utan rättvis chans att klara sin skolgång. Den socialdemokratiska tanken om en likvärdig skola var en gång en hörnsten för att ge möjligheter till högre utbildning för alla. En chans till klassresa för arbetarbarn. Vi är på glid ganska långt bort ifrån den grundprincipen nu. Jag tycker det är oroande och beklämmande.