Läxhjälp eller lärarnas återkomst?

SvD har i ett antal artiklar granskat skolan och skrivit bl.a. om detta med läxhjälp och läxhjälpsföretagens framväxt och tillväxt.De har belyst de problematiska baksidorna av denna utveckling. 

Som vanligt har ledarskribenterna på samma tidning sitt eget sätt att se verkligheten och i dagens SvD utbrister Siri Steijer att läxhjälpen är ”värd att uppmuntra”. Hon koncentrerar sig på RUT-avdraget och ser detta som en reform som möjliggör för flera att köpa dessa läxhjälpstjänster. Hon menar dessutom att de elever vars föräldrar kan köpa läxhjälp frigör resurser på skolorna som kan användas till att hjälpa de som inte har samma möjlighet. Att det är helt andra saker som styr relationen resurstillförsel och behov i skolor har väl inte minst senare tids effekter av kommunbidragen till elever med särskilt stöd visat. I grunden finns nog också en övertygelse om att öppnandet av nya marknader alltid är bra eftersom det skapar tillväxt och det är ju alltid bra (?).

Själv funderar jag mycket på behovet av läxhjälp. Som jag tidigare skrivit menar jag att det är själva undervisningsformen i svenska skolor som skapar detta. Det handlar inte heller om rena läxor utan om att fylla igen kunskapsluckor som lämnats vidöppna eftersom eleven själv förväntas ta reda på fakta och lösa sina uppgifter och inhämta de baskunskaper och bakgrundsfakta som en lärare hade kunnat ge istället.

Lärartätheten i mer välmående kommuner har uppenbarligen - enligt SvD:s granskning - gått ned, vilket nog kan kopplas till möjligheten till läxhjälp. Möjligen övertolkade jag detta något i mitt förra inlägg.

Lärartätheten har nämligen legat tämligen stabilt utslaget på hela landet över tid sedan 1980-talet, med undantag för en dipp under början av 1990-talet. Den är till och med något större idag än vid början av 1970-talet. 

Därför tror jag snarare att de viktigaste faktorerna istället är just undervisningsformen samt vad lärarnas tid ägnas åt. Som min gode vän i utvärderingsbranschen påpekade för mig så visar undersökningar att Finlands goda studieresultat i skolorna delvis beror på att de ”gav fullständigt fan i sådana metoder”, för att citera honom. Med vilket han alltså avsåg ”moderna” undervisningsmetoder där de lärarledda lektionerna fått stå tillbaka för självstudier. Skolinspektionen har ganska nyligen gjort en undersökning av självstudier i gymnasieskolan som visar just att eleverna efterfrågar mer stöd och att lärarnas pedagogiska ledarskap är viktigt.

 

 I Finland lär just hemläxor vara ytterst ovanligt eller inte finnas alls. Tydligen stannar eleverna kvar i skolan en timme extra om de har läxor och uppgifter att göra och det ingår i lärarnas tjänst att hjälpa till med dessa. Lärartätheten är för övrigt i stort sett identisk med den i Sverige.

Det handlar således om att återupprätta lärarprofessionens status och lärarens auktoritet som ämneskunnig. Det handlar absolut inte om Björklunds disciplin-mantra om ”ordning och reda” och betyg i uppförande utan istället om att välutbildade och bättre betalda lärare ges möjlighet att undervisa, vilket till stor del handlar om tid, tror jag.

För vad gör lärare i mål- och resultatstyrningens Sverige? Fyller i formulär och utvärderingar, bokar föräldrasamtal med x antal elevers föräldrar och genomför dessa, upprättar åtgärdsprogram och individuella studieplaner, dokumenterar allt och rapporterar etc etc.

Även nämnde Björklund har uppmärksammat systemets tungroddhet och kommit fram till att byråkratin tar alltför stor del av lärarnas tid.

På samma sätt som svenska läkare (vilket Maciej Zaremba uppmärksammade i vintras i sin artikelserie i DN, Patienten & prislappen) ägnar större del av sin tid åt pappersarbete än utländska kollegor.

Sett i ett bredare perspektiv tror jag detta med marknadiseringen av offentlig service hänger samman med problemen inom både sjukvård och skola på så sätt att systemet kräver kontroll och utvärdering och därmed dokumentation och rapportering på ett sätt som byråkratiserat arbetet för läkare och lärare. Det är lite ironiskt eftersom den stelbenta byråkratin var ett skäl till att förändra all offentlig förvaltning en gång i tiden.

I grunden blir jag alltmer övertygad om att vi måste släppa professionerna fria. Låt lärare få lära ut! Kanske en väl enkel slogan, men det måste förstås ske genom utbildning och fortbildning av lärare, höjd status (högre lön) och frigörande av tid för lärarna att ägna sig åt att undervisa. Men kanske framför allt förändring av synen på hur barn lär sig saker från grunden genom lärarens ledning och goda undervisning. Inte på egen hand och genom wikipedia.