”Den israeliska närvaron runt Jerusalem”

I veckan som gick fick kungaparet varsin palestinasjal som gåva vid ett besök i Härnösand. Detta har upprört en del, inte minst Lisa Abramowicz från föreningen Svensk israelinformation. Hon ”informerar” om att det kan ses som en markering mot ”den israeliska närvaron runt Jerusalem”. 

Det vill säga, i klartext, den israeliska illegala ockupationen av Östra Jerusalem och Västbanken. 1967 erövrade Israel den östra delen av Jerusalem och införlivade den, i strid med internationell rätt, med staten Israel och började anlägga judiska bosättningar kring de östra förorterna. När det gällde de muslimska kvarteren kring Gamla Staden och Tempelberget med al-Aqsa moskén gick exproprieringen försiktigare fram men många hus revs ändå för att ge plats åt ett stort torg vid Västmuren för dess judiska besökare. Ansvaret för själva platsen för moskén överläts dock till en waqf (islamisk religiös stiftelse) men detta hindrade inte Benjamin Netanyahu att i slutet av 1990-talet gräva en tunnel under moskéinhägnaden och Ariel Sharon att besöka platsen i september 2000 för att utropa den israeliska överhögheten; ”The Temple Mount is in our hands”, vilket utlöste den andra intifadan och en israelisk återvändo till delar av Västbanken som tidigare temporärt lämnats. 

Det är ibland slående vilken kraft orden innehar vilket inte minst tydliggörs när det handlar om Israel-Palestina. Det tog exempelvis flera månader av förhandlingar under den segdragna fredsprocessen i början av 1990-talet att förmå den israeliska delegationen att inte tala om det bibliska ”Judeen och Samarien” när det ockuperade Västbanken fördes på tal. 

Vad denna ”närvaro” innebär rent konkret har miljoner palestinier genom åren fått uppleva. Taktiken från israeliska armén framgår klart av vittnesmålen i boken Bryt tystnaden – Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Sammanfattningsvis att all användning av militärt våld anses förebygga terroristverksamhet, vilket påpekas i förordet till boken. Att injaga fruktan hos den palestinska befolkningen innefattar metoder som rivningar av hus, störande av nattsömnen med chockgranater och skottlossning i byar nattetid, dagligt oprovocerat våld, användande av människor som mänskliga sköldar, kollektiva bestraffningar av byar, omotiverade husrannsakningar och bortföranden etc etc. För att inte tala om alla godtyckliga dödsskjutningar där barn som kastar sten eller förmodas kunna kasta sten kan avrättas utan vidare. Inte bara så att det sker utan påföljd för den enskilde soldaten som sätter kulan i barnet utan på direkta order och uppmuntran från överordnade. Expropieringen och annekteringen pågår löpande och ingår i en medveten politik att ta kontroll över områden på ockuperad mark och befolka dem med judiska nybyggare. Bara för några dagar sedan fattades officiellt beslut om nya bosättningar på ockuperad mark. Därmed försvåras förstås den tvåstatslösning som det nu åter förhandlas om. 

 

Den israeliska ”närvaron” utgör alltså en oerhört konkret risk för liv och hälsa och omöjliggör ett normalt vardagsliv för de palestinier som råkar bo i dessa ockuperade områden. 

Allt det här kräver Lisa Abramowicz att omvärlden ska förhålla sig neutral till. Det kan man ju kanske förstå. Det skallrar onekligen lite obehagligare än att tala om israelisk närvaro runt Jerusalem. Frågan som troligen ingen vågar ställa till Abramowicz är då om hon menar att omvärlden också borde förhållit sig neutral till den tyska ”närvaron” i Warszawa och andra europeiska städer?