Extremhögern – vi och dom

Den spirande högerextremismen bekymrar allt fler. Många är bestörta och förvånade. Har vi inte lärt mer av historien? Utbildning och folkbildning anses kunna motverka rörelsen mot alltmer högerextrema idéers inflytande över framför allt unga människor. Det kan säkert ligga en del i det.

Men samtidigt som förenklingar och rena lögner måste bemötas så är ett av huvudproblemen det djupa förakt som finns i extremhögerns tankegods för ”eliten”; forskare, intellektuella, politiker och journalister. Alla försök att bemöta förenklingar, historierevision och falsarier blir då avfärdade som ”mörkande av verkligheten”, ”politisk korrekthet” och ”elitens översittarfasoner”. En sammansvärjning av maktens innehavare där sanningen slås i huvudet på det ”vanliga folket”. De som ser omkring sig hur det är i verkligheten.

Även etablerade politiker ger (medvetet eller omedvetet) ibland sina bidrag till att normalisera den här inställningen. Senast Jasenko Selimovic som ger uttryck för sin misstänksamhet mot forskning och teori. Men vi minns kanske också GöranHägglunds försök att lansera ”verklighetens folk” i motsatsställning till en radikal elit som blivit ”den nya överheten”.

Själv har jag i ett antal år ägnat mycket tankearbete åt detta med den växande högerextremismen. År 2009 skrev jag en C-uppsats i statsvetenskap, ”Socialismens död”, där jag bland annat skrev så här om eventuella konsekvenser av socialismens bortfall som politiskt alternativ:

 

”Många i debatten om socialismen uttalar stor osäkerhet om vad som kommer att ersätta den kollapsade reellt existerande socialismen och den reformsocialism som fått se sin skapelse välfärdsstaten sakta vittra sönder. En del har uttryckt en tro på att något annat träder i dess ställe som alternativ till ”marknadsekonomins lovsång”, men denna framtidsdröm har närt socialister i minst ett par decennier nu och detta ”något” har inte riktigt velat träda fram. Under tiden fylls tomrummet av andra alternativ, som i värsta fall bygger på helt andra värden än demokrati, frihet och solidaritet. En verklig valfrihet förutsätter alternativ, och ett tomrum är alltid en öppning för ifyllande. Sverigedemokraternas frammarsch i opinionsmätningarna kan mycket väl tolkas som ett tecken på en sådan utfyllnad. Särskilt deras framgångar i det tidigare så socialdemokratiskt präglade Landskrona. 

Det vore troligen välgörande för demokratin och spänsten i den politiska debatten om det utkristalliserade sig ett samlat och välformulerat alternativ till den marknadstillvända liberala demokratin som antagit formen av universell lösning på alla spänningar inom samhällslivet. Det intressanta är inte heller om denna motbild kan anses vara trovärdig eller hållbar. Det viktiga är att den finns som ett tydligt politiskt alternativ, kring vilket en debatt om samhällets motsättningar kan föras. Det behöver, som sagt, för all del inte vara något som går under beteckningen socialism, men det är svårt att se att det ska ske någon annanstans än till vänster, om det inte blir i kretsar där demokratins mest fundamentala institutioner ifrågasätts”.  

 Föga anade jag då hur snabbt jag skulle få rätt. Redan i valet året därefter fick vi ett högerextremt parti i riksdagen. Inget tyder heller på att de gått bakåt i popularitet sedan dess.

Så själv är jag inte lika förvånad eller bestört som många andra. Jag ser det som en helt förväntad och logisk utveckling, om än bekymmersam.

En sviken generation?

I en intressant artikel i Fria Tidningen som ingår i en serie sådana för att kartlägga den växande europeiska högerextremismen beskrivs en bitterhet mot 68-generationen och det samhälle som den skapat. 

En fransk rörelse, Generation Identitaire, driver en kampanj där sociala medier används flitigt i kombination med direkta aktioner. Dessa filmas och läggs ut på Youtube tillsammans med andra klipp där de uttrycker sina åsikter. Artikelförfattarna Mathias Wåg och Måns Nilsson beskriver ett av dem;

”Unga arga ansikten stirrar in i kameran och en speakerröst förklarar hur en hel generation fransmän förlorat sin identitet. Att de hjärntvättats i skolan av 68-generationen för att sedan skickas ut till arbetslösheten i ett kollapsande mångkulturellt samhälle. Den unga franska generationen har blivit andra klassens medborgare i sitt eget land”.

Detta är något att ta på allvar. Ett djupt känt missnöje som finns över hela Europa från Grekland upp till Sverige. Det vore ett stort misstag att avfärda som enbart demagogisk, populistisk propaganda.

Det är också intressant att notera de gemensamma nämnare som förbinder just 68-generationens extremvänster med den nya extremhögern. Bl.a. Gramscis tankar om att skapa en klassbestämd kultur för att kunna utmana den normerande borgerliga kulturuppfattningen. Att ta kommandot över problemformuleringar och diskurser är en nyckel i det sammanhanget. I Fria-artikeln förklarar en företrädare för Bloc Identitaire, Fabrice Robert, vikten av detta;

”... vi är goda anhängare av Gramsci. Vi tror att för att kunna ta den politiska makten i ett land är det fortfarande nödvändigt som ett första steg att totalt erövra folks tankar för att nå framgång”.

Här kommer naturligtvis de ”skrivbordskrigare” som Lisa Bjurwald skrivit om i sin bok med det namnet in i bilden.

Men det duger inte att bemöta dessa försök att ta över problemformuleringsinitiativet genom att idiotförklara människor, menar jag. Det måste också finnas en alternativ berättelse om framtiden. Ett alternativ som attraherar de personer som annars dras till den förenklade bild som de högerextrema försöker inplantera i deras medvetanden.

Frågan är om den finns? När socialismen har förpassats till historiens politiska sophög och miljörörelsen börjar anamma idéer om ”grön kapitalism” och ”grön konsumtion” så blir motvikten mot den globala marknadsliberalismen tämligen lätt. I tomrummet som skapats sticker fascismen upp sitt tryne.

Människors oro, besvikelse och bitterhet över arbetslöshet, hårdnande konkurrens om jobb, nedmontering av sociala skyddsnät, bostadsbrist och en tilltagande kommersiell globalisering måste tas på allvar. När värden som gemenskap och solidaritet förvandlats till plånboksegoism och individbaserad lyckokonsumtion blir sökandet efter en sammanhållande identitet fullt logisk.

Motreaktioner med förbud och förlöjliganden tenderar att förstärka uppfattningen om elitistiskt åsiktsförtryck. Det är detta som är den svåra nöten att knäcka. Parallellt handlar det också om vilken politik som ”erbjuds”. Vad har folket att se fram emot?

Skattesänkning (för dem som ingen inkomst har) ?

Neddragning av välfärdssystem (som förstärker känslan av samhällskollaps) ?

Lönesänkningar (för dem som redan tjänar lite) ?

Är detta alternativen så tror jag att vi måste börja vänja oss vid de högerextremas framgångar.

Vill vi det?

Men vilka är vi?

Och i så fall; vilka är dom?

Ja, där fick jag mig en tankeställare...