Hans lilla gröna: Hur illegala människor blev till

Illegala flyktingar är ett begrepp som används flitigast av Sverigedemokrater och andra högerextrema partier och nätforum. Men det förekommer också hos etablerade politiker och medier.

På senare tid har REVA-debatten kastat ljus över situationen för ”papperslösa” som lever sina liv under jorden för att undvika att kastas hem till en osäker tillvaro i de länder de flytt ifrån. Men hur har det nu blivit så egendomligt flera miljoner människor som tillhör de mest utsatta i världen har kommit att bli ”illegala” och jagas med sådan frenesi när samma stater som leder jakten införlivat FN:s principer om allas rätt till liv, frihet och personliga säkerhet i sina nationella lagstiftningar?

Flyktingars status

FN:s flyktingkonvention, eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.

Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom. Först 1967 togs, genom det s.k. New York-protokollet, den geografiska begränsningen (till Europa) bort ur ursprungstexten samt den tidsmässiga, som gällde orsaken till flykten (före 1 januari 1951).

Ett utbrott av generositet kanske man kan tolka det som, under tillväxtårens peak, parat med de forna kolonialmakternas dåliga samvete för (inte alltför) svunna tiders förtryck. Ganska snart skulle emellertid åtgärder vidtas för att kontrollera ”flödena”, för att använda den nuvarande migrationsministerns vokabulär.

Den bortglömda debatten

1990 användes striktare tillämpning av paragrafen gällande andra skyddsskäl (s.k. de facto-flyktingar) riktat mot en grupp, bulgarienturkar. Regeringsbeslutet ("13 december-beslutet" eller "Luciabeslutet") var förvisso generellt för alla asylsökande, men fick bitvis hård kritik.

"Vi har tyvärr deltagit i europeiska s.k. kapprustningen mot flyktingar t.ex. när det gäller avskaffandet av de facto-flyktingskyddet, de ökade sanktionerna mot flygbolagen och skärpningen av viseringspolitiken som instrument för att hindra människor från att komma till Sverige" (Maria Leissner (fp) i riksdagsdebatt 31 maj 1991).

Den borgerliga Regering som tillträdde hösten 1991 upphävde detta beslut och inrättade dessutom Utlänningsnämnden 1992, men hamnade ändå i samma beslutsdilemma som den förra Regeringen. I juni 1993 infördes visumtvång för bosnier exempelvis. Maria Leissner och hennes partikamrater fick då äta upp en del av de humanistiska förmaningarna. Gudrun Schyman skrev, i en motion till Riksdagen 25 januari 1994, exempelvis:

"Användandet av viseringsinstrumentet bl.a. när det gäller att hindra bosnier från att söka skydd i Sverige kritiseras starkt i motionen. Vänsterpartiet instämmer i denna fråga med den syn som Folkpartiet gav uttryck för i en partimotion i januari 1991. Folkpartiet fördömde då detta missbruk av viseringsinstrumentet"

Muren tätas

Under 90-talet växte en medvetenhet om vikten av europeiskt samarbete alltmer stark och accentuerades av Sveriges inträde i EU 1995. Därefter har svensk migrationspolitik till väsentlig del utformats med hänsyn till EU-harmonisering och Schengen-samarbetet. Viseringsinstrumentet är en viktig del av detta samarbete.

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Kommissionen gavs en starkare roll och man öppnade upp för majoritetsbeslut, det vill säga man förde över invandrings- och flyktingfrågor från tredje till första pelaren. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, sedermera dessutom bötfällas.

Visumkravet som ställs för medborgare av över 100 länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Debatten om de afghanska tolkarna har belyst vilka absurda konsekvenser denna ordning får.

Frontex är EU-myndigheten som vaktar gränserna och modern teknik framställs som framtidens melodi för att få ett säkert, smidigt och kostnadseffektivt gränsskydd. Inte mot invaderande arméer alltså utan skydd mot flyktingar som tvingas söka sig i trygghet på okonventionella vägar. Eftersom ”gränsskyddet” är så effektivt.

Västvärldens janusansikte

Man kan se flyktingfrågan ur två huvudperspektiv. Dels från mottagarländernas och dels från de enskilda migranternas. De sistnämnda kommer helt naturligt från en mängd olika situationer i sina ursprungsländer, men drivs av det gemensamma behovet av skydd och nödtvungna viljan att söka sig ut från dessa länder. För mottagarländerna finns alltså, som vi konstaterat, ett behov av att kunna styra mängden personer som ”bjuds in” för att få detta skydd. Men opinionen i dessa mottagarländer är inte entydig, vare sig bland allmänhet eller ansvariga politiker. Viljan att göra gott och hjälpa människor i nöd kolliderar med kontrollbehovet. För EU-ländernas del ser lösningen ut att vara att gemensamt anpassa lagstiftning efter relativt generösa principer, där FN-konventionen ingår som en viktig grund, samtidigt som man tätar sprickorna i Schengen-muren så att allt färre kan ta sig över den. Man kan säga att det finns en formell generositet men en reell restriktivitet. På så sätt tillfredsställs både den goda viljan och kontrollbehovet på ett raffinerat sätt.

Men det skapar också ”illegala” människor. Människor som tvingats fly otrygga förhållanden i sina ursprungsländer tvingas av västvärldens stater och EU att gå under jorden för att få behålla sina liv och sin hälsa. Det för oss ganska långt från andemeningen i de universella mänskliga rättigheter som de flesta av oss retorisk bekänner oss till. Som fastställer rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, med andra ord artikel 3 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Källor förutom länkade artiklar/hemsidor:

Andersson, Hans E., Flyktingpolitiken i framtidens EU, Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS), Stockholm, 2003

Dacyl, Janina W, Den internationella flyktingregimen i Jervas, Gunnar (red.), Migrationsexplosionen: bakgrund och alternativ till den felslagna flyktingpolitiken, 1. uppl., SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle), Stockholm, 1995