Omar Mustafas val och Löfvens signal

Morgontidningen damp ned med en ovanligt tung duns. Den store S-ledaren har satt ned foten i debatten om (mot?) Omar Mustafa som blev invald i Socialdemokratiska partistyrelsen på kongressen nyligen. Han måste välja, sa Löfven igår, mellan Socialdemokraterna och Islamiska Förbundet.

Omar Mustafa gjorde snart sitt val och avsade sig igår kväll alla uppdrag för Socialdemokraterna. Drevet hade lyckats och förmått Löfven ta ställning och göra en markering som kommer att kännas av långt bortom den förhållandevis lilla ankdammen som den socialdemokratiska partitoppen utgör.

 

Precis som Omar Mustafa själv antyder i sin motivering till sitt avhopp blir den stora frågan hängande i luften; hur förmå muslimer att engagera sig i Socialdemokraterna?

Den ännu större frågan är hur muslimer ska förmås att engagera sig politiskt över huvud taget? Att Omar Mustafa också ställde in ett framträdande han skulle gjort idag på Fryshuset om svenska muslimska ungdomars engagemang i det civila samhället.

Jag skrev igår ett inlägg om det farliga i att exkludera stora grupper från en engagerad samhällsdebatt. Det handlade då om extremhögern. En ökad polarisering kommer inte att gagna någon, menar jag. Den här signalen från Löfven bär på liknande vis ett budskap som innebär att en annan stor grupp, muslimer i Sverige, exkluderas från det politiska samtalet. Inte explicit naturligtvis men signalen är tydlig och visar också ett avsteg från den Sahlinska devisen ”alla ska med”. Mona Sahlin som förvisso uttalat sig märkligt avvisande mot Mustafa. Kanske var det bara en bra slogan?

I själva sakfrågan är det få som har rört sig. Några som kämpat tappert för Omar Mustafa är Föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm på vars hemsida det finns åtskilliga kloka ord, från bland andra Anna Ardin och Lovisa Arvidsson, att läsa.

 

Även den rikstäckande Tro och Solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen för kristna socialdemokrater) har, framför allt genom Peter Weiderud, uttalat sitt stöd för nomineringen av Mustafa och försökt styra debatten till ett balanserat samtal.

  

Men mediedrev har en annan logik och får ofta ett eget liv och sätter en agenda där främsta målet är att fälla ett villebråd. Ett av de värsta exemplen är Expressensartikel om Omar Mustafas inkomst. Vem läser den lilla rättelsen som inkom senare där de erkänner att de haft fel? Det är de stora rubrikerna som människor minns och det är precis vad som är syftet med sådana här drev-artiklar. De ska spä på en negativ bild av villebrådet; det som ska fällas. Då finns inga som helst tankar om publicistiskt ansvar eller press-etik.

Min spontana reaktion är att det blir svårt att få muslimer att engagera sig politiskt, åtminstone inom Socialdemokraterna.

Men också att jag tycker vi börjar se hur det ”politiskt korrekta” har blivit att vara ”islamkritisk”. Efter enträget trummande i sociala medier och med hjälp av den parlamentariska representationen genom SD har diskursen sakta men säkert kunnat vridas mot en alltmer intolerant inställning till muslimer och islam.

Det är alltså numera OK att, som Expressen gör, kalla English Defence League för islamkritiska medan det fortfarande nog anses hårresande att kalla nazister för judekritiska, som Lisa Bjurwald påpekat i sin bok ”Skrivbordskrigarna”. 

Det är också OK att ställa alldeles särskilda krav på muslimska partimedlemmar inom S. Jag tolkar det som att partiledningen gör en populistisk markering som syftar till att vara mer ”politiskt korrekt”. Kanske börjar det uttrycket få en ny innebörd?

Grattis Sverigedemokraterna!