Warszawa – uppror, murar och vikten av en levande historia

Just hemkommen från en weekend i Warszawa. Anlände 19/4 på 70-årsdagen av utbrottet av upproret i det judiska ghettot under andra världskriget. De som fortfarande fanns kvar där då slogs förtvivlat för sina liv. Vägrade deporteras som alla de övriga (totalt minst 300.000). De höll ut längre än vad som borde varit mänskligt möjligt sett till förutsättningarna. Monumentet över upproret står nu i vad som en gång var de judiska kvarteren. Dagen till ära brinner en låga av eld och en stor minnesstund hålls intill monumentet. Det stora nya museet, Museum of the History of Polish Jews, invigs också denna dag officiellt. Jag och mitt ressällskap gör ett besök i det imponerande bygget. Det kommer dock att ta ytterligare ett år innan det är färdigställt med sitt innehåll.

Vi går sedan längs vägen som ghettots invånare tvangs vandra upp till Umschlagplatz där de samlades ihop för vidare deportation till dödslägren. Svarta granitstenar med namn på några av dem har placerats med jämna mellanrum. De hjälper bara vagt att begripa denna ohyggliga hantering som då ägde rum, mellan 1942-43.

Inne på museet fick jag se ett foto. Det judiska ghettot som det såg ut efter upproret när tyskarna jämnat det med marken. BOKSTAVLIGEN jämnat med marken. Bara grus är kvar. Inte ruiner eller stenhögar utan grus. Mitt i detta hav av ingenting en kyrka som tyskarna sparade. Inte av religiösa skäl utan för att den användes som lagerlokal för konfiskerat stöldgods från ghettots dödsdömda invånare.

En bit längre söderut i staden står en liten del av muren som inneslöt ghettot kvar. Den är inte lätt att hitta. Inga skyltar anger positionen och den står inne på ett skolområde. En minnesplakett anger dock murens historia.

Allt detta känns svårt att greppa nu. Nästan ingenting finns alltså kvar av de dåvarande husen och gatorna som en gång utgjorde en synnerligen livlig del av Warszawa med ungefär en tredjedel av dess invånare. Det nybyggda museet kommer att berätta om judarnas tusenåriga polska historia. Det är mycket bra. Historien får aldrig raderas. Den måste hållas levande så att nya generationer kan lära av svunna tiders misstag och inspireras av mod och klokskap.

Jag tänker på Palestina idag och vilka obehagliga paralleller som kan dras, utan att för den skull driva jämförelsen alltför långt. Ockupation – uppror – murar – raderandet av historia – förstörandet av byar.

Vart har all lärdom tagit vägen?

”Där det en gång måste ha funnits en plats som den här finns nu bara tystnad.

Tystnad och skuggor.

Vilka skärvor av en sådan plats som än ligger gömda någonstans, och ingen människa lever utan sådana skärvor, så har någon eller något alltför omsorgsfullt krossat dem, och alltför djupt grävt ner dem, i alltför breda stråk av mörker.”

(Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz)