Thatchers kvalitet

Margaret Thatchers bortgång är en stor nyhet. För de yngre kanske hon inte står för något särskilt. Men för oss som är av äldre generation och speciellt för en anglofil som jag (som nästan ”veckopendlade” till England på 80-talet) är hon ett begrepp lika mycket som hon var en person. 

Det var sannerligen inte alla som gillade henne. Det skulle kunna vara ett typiskt brittiskt ”understatement”. Medan andra älskade eller beundrade henne. Mycket är sagt om hennes gärning och lär bli sagt nu ”in memoriam”. Själv tänkte jag bara framhålla en kvalitet som ingen lär kunna ta ifrån henne; den politiska viljan och principfastheten. 

-This lady is not for turning*, tror jag hon yttrade vid ett tillfälle när opinionsvindarna blåste som hårdast.

Det är den här kompromisslösa viljan att förändra, tro på sina idéer och beslutsamheten att genomdriva dem som, enligt min mening, var hennes främsta kvalitet. Kanske var hon därtill nödd och tvungen, som kvinna i en mansdominerad värld där gubbarna mer eller mindre klev in direkt från ”the club” med cigarrdoft i kavajerna och konjaksstänk på byxorna. Eftergifter i en sådan samling hade sannolikt gjort henne till ett lätt byte hos vargflocken. 

Hur som helst finns det något i den här till synes benhårda kompromisslösheten som jag skulle önska att det fanns mer av idag. Inte för att det skulle vara fel att kompromissa. Det brukar vara nödvändigt ibland när viljorna drar för mycket åt olika håll. Men mer för att det i dagens politik (inte minst här i Sverige) sneglas så oerhört mycket på opinionsmätningar och på vad andra partier gör och säger. Kanske finns några röster att knipa genom att vara lite populistisk på rätt område, tänker tydligen partistrateger överlag.

 

När moderaterna anstränger sig för att framstå som arbetarparti och Socialdemokraterna för att framstå som nyliberal light och folkpartiet (batong)liberalerna talar med kluvna tungor så är det inte utan att man kan längta till en riktigt förstockad idealist som Thatcher som spottar ur sig precis vad hon tycker och inte viker en tum från sin linje trots högljudda proteststormar och mothugg. Hon förändrade Storbritannien och tillsammans med Reagan en hel värld (OK, de var inte ensamma men de stod vid fronten). Vad man än tycker om den nya (kanske är åtminstone finansmarknadens avreglering en tung orsak till kapitalismen kris?) så visar det att politisk vilja kan förändra inarbetade institutioner, till synes cementerade arbetssätt och självtillräckliga idéer.

Jag tror att det är ungefär det som Nina Björk talar om (i ”Lyckliga i alla sina dagar”) när hon säger att vi tagit ”farväl av det politiska” eller ”ett långt farväl till den politiska människan”. Hon som, för att låna Björks ord, ”vet att tiden är öppen, att nästan allt är möjligt att göra annorlunda”.

Eller som Daniel Suhonen drömmer om och gav uttryck för i sitt ”manifest” inför S-kongressen. Med sorg åser han hur ”följsamheten har blivit aktivistisk” och ”utsikten till ett maktskifte förutsätter att varje plan för att byta politik först avförs”. Han framhåller det som socialdemokratins fiender förstod; ”att hålla idéer vid liv”.

Det finns nog något att lära av den gamla ”järnladyn” – salig i åminnelse. 

Även inom Miljöpartiet, vilket jag påpekat tidigare, och bland andra Birger Schlaug(m.fl.) och Olof Olsson i Huddinge ibland skriver om och Pierre Ringborg allt oftare.

 

 * Är inte engelska språket underbart? Inte undra på att även den mest banala engelska sångtext kan vara njutbar...