Sjung om studenten

Hemmets student är avfirad. Kläderna har torkat och öldoften från skorna börjar gå ur. Blev minst sagt orolig när flak efter flak av öl lastades upp på det stora flaket (lastbilens) innan jag förstod att ölen numera sprutas på allt och alla istället för att drickas upp. Hälsosammare för ungdomarna men förödande för kläder och skor. 

Hela studentyran var nogsamt arrangerad av skolan (Nacka gymnasium). Klass efter klass slussades ut på skolgården, klev upp på en liten scen under jubel och klang från skolorkestern, och fortsatte sedan till väntande anhöriga vid särskilt angivna samlingsplatser för respektive avgångsklass. Därefter satte de nybakade studenterna av till väntande lastbilar och andra fordon som radat upp sig på parkeringsplatsen en bit bort. Mycket väl organiserat alltså och det hela flöt på bra trots tusen studenter med säkert minst 4-5 anhöriga i mottagningskommittérna. De välrepeterade ramarna för firandet skulle kunna ställas som kontrast till hur själva undervisningen verkar bedrivas numera.

Jag frågar studenten, när yran lagt sig, vad som fungerat dåligt i gymnasiet nämner han i första hand avsaknaden av ramar. Friheten att lösa uppgifter skapade en känsla av förvirring och osäkerhet om vad som krävdes och förväntades. Den här friheten kan säkert uppfattas som en välkommen utveckling från den korvstoppning som präglade den ”gamla” skolan. Men min erfarenhet, med tre skolbarn i olika åldrar, är att friheten tenderar att leda till att ansvaret för kunskapsinhämtning och lärande nästan helt lämnas över till eleven och därmed även till föräldrarna.

Det går säkert bra för våra barn. Med två högskoleutbildade inom hemmets väggar finns hjälp att få för de famlande studenterna. För andra är det mindre givet. Färska siffror visar också att kunskapsklyftorna ökar.

Den ramlösa skolan överlämnar åt eleven att välja verktyg för att lösa uppgifterna. Vilka metoder ska användas? Vilka finns det? Hur lägger man upp ett projekt? Vilken litteratur finns att tillgå? Vilka kriterier gäller för att få ett bra omdöme? Det sistnämnda hänger samman med de omvittnat flytande och diffusa betygskriterier som lärarna själva har svårt att använda.

Konkurrensen om elever som följt av friskolereformen skapar också ett tryck på lärare att ge godkända betyg trots att kunskaperna egentligen inte räcker till. Denna etableringsfrihet som nu lett till att många skolor, både kommunala och friskolor, har akut elevbrist och måste göra sig av med lärare.

 Däremot läggs pengar och energi på marknadsföring och attraktiva resor till utlandet eller datorer till nya elever etc. Konkurrensen om elever leder fokus från undervisningens kvalitet till skojiga sidoaktiviteter som förvisso är trevliga för eleverna men som får långsiktiga konsekvenser för den generella kvaliteten men framför allt likvärdigheten sett över hela riket.

”Skolorna vill ju köpa oss”, som en elev uttrycker det i en SvD-artikel om gymnasievalets baksida. Eleverna i artikeln beskriver mängden många program och skolor som lockade och pockade på deras uppmärksamhet inför gymnasievalet var ”som en djungel”.

Vilket leder oss tillbaka till den ramlösa skolan. Det är alldeles för många val. Kanske är det just det, Jan Björklund, som är flumskolan?