Den moderna liberalismen – förnekelsens ideologi

Jag har ägnat mycket tankearbete åt att få ordning på liberalismen av idag. Jag har så svårt att koppla ihop ideologins texter med den politiska agitationen och de politiska åtgärderna. Jag tycker mig se att liberalismen blivit en förnekelsens ideologi som inte vill ha något att göra med verkligheten utan istället vill måla verkligheten i egna önskade färger och skapa symboler av klassisk liberalism. Dagens liberalism bottnar faktiskt inte helt i denna klassiska liberalism utan är en sorts variant av nyliberalismen. Åtminstone som den ser ut i Sverige, representerad främst av Folkpartiet och Moderaterna och de stora morgontidningarnas ledarsidor (DN, SvD).

Förnekelsens ideologi

När varningarna duggar tätt om klimathot och totalt ekologiskt sammanbrott är det liberala svaret att satsa på ännu mer tillväxt. Trots att forskning och empiri visar att tillväxt och växtgasutsläpp hör samman. 

Att måla upp en bild av hur fint vi i Sverige klarar klimatmålen tillhör den förnekelse av verkligheten som dagens liberaler gärna ägnar sig åt. Det är representationen av verkligheten som lyfts fram. Då kan illusionen av ”den enda vägens politik” också legitimeras och reproduceras ännu en tid.

Detsamma gäller de ekonomer som i åratal varnat för hur den globala ekonomin är på väg att braka samman. De kallas i SvD för domedagsprofeter. Det är trevligare att vara optimist och därför tas i stort sett inget intryck av dessa kritiker trots att de ständigt visar sig få rätt i sina profetior. Den moderna liberalen vill inte ha dystra framtidsutsikter. Det ska vara glatt och optimistiskt. - Det är roligare att säga Ja, var ju en banal slogan under folkomröstningen om EU-inträdet. 

Vi har naturligtvis, i liberalens värld, inte heller något problem med arbetslöshet eller nyfattigdom. Dystra siffror borstas gärna bort som vänsterpropaganda eller med underliga uttalanden om att problemen blir mycket mindre om man begränsar analysen till svenskfödd medelålders medelklass.

Representation av verkligheten

Detta med representation av verkligheten är mycket viktigt i den moderna liberalismen. Att nyliberalismen skulle ha inneburit ett avskaffande av byråkrati är en myt. Vad som införts sedan 80-talet är en ny form av byråkrati som är anpassad till marknadsekonomins livsmönster och en avreglering av de gemensamma välfärdsinstitutionerna och dess tillhörande tjänste- och serviceproduktion. 

Det handlar nu om utvärderingsinstrument, mål- och resultatstyrning och självkontroll kombinerat med benchmarkingmodeller och kundundersökningar. Det har skapat en fixering vid mätbara aktiviteter vilket vi alltför ofta får bevis på. Poliser som räknar pinnar, vårdinstitutioner som utför många operationer istället för viktiga, lärare som tvingas till omfattande pappersexercis och ”utvecklingssamtalande” med elever och föräldrar istället för att undervisa etc. etc.

Allt detta tenderar att, för att låna Mark Fishers ord, alltmer syfta till att skapa ”representation av prestationer och resultat” snarare än de effekter som själva prestationerna borde ge.

Resultatrapportexercisen i senkapitalismens tidevarv upprepar stalinismens värdeprioritering av ”symboler före prestationer över faktiska prestationer”, som Mark Fisher uttrycker det.

Det är ingen slump att det är så utan ett resultat av en reformvåg som hämtade idéer från management- och styrningsmetoder som brukar rubriceras med samlingsnamnet NPM (New Public Management) som i sin tur innefattar idéer huvudsakligen sprungna ur Milton Friedmans nyliberala Chicagoskola. Det är alltså därför som dagens debatt om vinster i välfärden handlar om att kontrollera kvaliteten bättre. En kör som även socialdemokrater och, sorgligt nog enligt min åsikt, miljöpartister numera stämmer in i. 

På samma sätt försöker man skapa en representation av vad det är att vara svensk. Tandemparet Ullenhag/Selimovic försöker nu lansera en medborgarskapsdiskussion där det ska formuleras ett antal krav som ska uppfyllas för att få svenskt medborgarskap. Det är ännu mycket luddigt vad dessa krav ska innehålla men de är i alla fall ute efter någon sorts symbolik. Jasenko Selimovic, som är statssekreterare åt Ullenhag på arbetsmarknadsdepartementet säger i en DN-artikel nyligen (som han skriver i egenskap av folkpartist enligt egen utsago) att invandraren ”måste ta steget och tänka sig en framtid i detta land” och att ”varken återvändandemyten eller diskrimineringsberättelsen kan vara dominerande berättelser”. Det vill säga att han vill inte höra talas om att diskriminering kan vara ett dominant inslag i invandrarens liv eller att flyktingar kanske faktiskt längtar efter att få återvända till det land där de är födda och uppväxta. Hellre då en ”konstitutionell solidaritet” som ”preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra och bli en del av samhället”, menar Selimovic.

Det är alltså invandraren som måste ändra på sig för att slippa bli diskriminerad måste man tolka det som. Alltså ungefär vad som hävdas i sverigedemokraternas programförklaringar men formulerat på ett mycket snyggare sätt. Ett visst gillande av dessa delar av hans artikel hörs för övrigt också från just det hållet.

Representationen av att vara svensk är viktig att framhäva. Inte hur Sverige faktiskt ser ut, vilket förstås är på väldigt många olika sätt. En komplex bild som kan ses ur många perspektiv. 

Bort från de klassiska liberala idealen

I ivern att hävda de klassiska liberala idealen rör sig liberalismen av idag allt längre ifrån dem. Det blir väldigt tydligt i integrationsdebatten men också när det gäller jakten på terrorister, ekonomin och fördelningen av välståndet som skapas genom det kapitalistiska systemets ackumulation eller exempelvis friheten på nätet, där kommersiella hänsyn väger mycket tyngre än individens frihet att uttrycka sig och ta del av information. I debatten om FRA och datalagringsdirektivet blev en sådan röst som Fredrik Federleys hårt nedtryckt. 

Av liberalismens stoltaste deklarationer om frihet för individen mot en förtryckande överhet och de mänskliga rättigheterna har det bara blivit egendomsskyddet kvar, om man ska hårdra det.

En som har skrivit mycket roligt och intressant om denna kontrast är Birger Schlaug vars inlägg om liberalismen, Hej liberal, del 1 och 2, formulerar det hela som att dagens liberalism handlar mer om Herbert Spencer än John Stuart Mill åtminstone.

Det kanske är dags för en rejäl ideologisk inomliberal debatt där den moderna liberalismen formuleras på ett trovärdigt sätt och dessutom kopplas ihop med en aktiv politisk gärning som är konsekvent i enlighet med denna ideologi. Det vore ärligare och mer lätthanterligt för oss som vill kritisera liberalismen men som svar får de stolta förklaringarna från förr. 

Hej liberal, vem är du egentligen!?