Jag har
funderat mycket över Marx på sistone. I mina inlägg om nedväxt har jag talat om
hans insikter om kapitalismens väsen. Men om man går vidare till att fundera
över hans vision om framtiden så handlar det, enligt mitt sätt att läsa, i
slutändan om människans frigörelse. I Grundrisse
talar han om ”det fullständiga förverkligandet av människans kreativa potential”.
Det som ska kunna infrias i ”frihetens sanna rike” som han uttrycker det i Kapitalet.
Marx insåg
kraften i kapitalismen. Den sprängde feodalsamhällets bojor som i hundratals år
bundit människor vid en liten bit jord, tuktade av prästerskap, jordägare och
envåldshärskare. Den skapade också en brant utvecklingskurva uppåt där
kapitalackumulationen drev på tekniska innovationer och som har skapat det
välstånd vi nu kan njuta av. Detta kan inte förnekas och Marx var kanske den
förste att se och erkänna detta. Jag tror det var Hanna Arendt som ansåg att
det första kapitlet i Kommunistiska
manifestet är den största hyllning till kapitalismen som skrivits. Det är
viktigt att komma ihåg. Emellertid såg han också att det fanns en gräns för
utvecklingen och en punkt där kapitalismen skulle börja bli självdestruktiv och
förr eller senare gå under.
Själv tänker
jag att denna gräns kanske var nådd redan på 1970-talet. Kapitalismens kris då
var möjligen det tecken som borde ha fått oss att börja förändra systemet i en
riktning mot det hållbara samhället och utveckla de alternativa idéer om
tankens frigörelse som sattes i rörelse under 1960-talet. Frihet var då ett
begrepp på allas läppar. Men alla menade inte samma sak. Istället för
självförverkligandet i ”frihetens sanna rike” fick vi nyliberalismen vars
frihetsbegrepp stannade vid att göra människor till fullt lössläppta
konsumenter.
Om Marx
frihetsrike där vårt självförverkligande blir ett mål i sig är en utopi så är
det åtminstone en vacker sådan, värd att eftersträva. Den kritiseras ofta som
ouppnåelig, men blir sällan eller aldrig konfronterad med en alternativ utopisk
vision. För hur skulle en sådan kunna se ut? Ett samhälle där vi bara spär på
nuet med ännu mer arbete för att helt blint kunna producera och konsumera ännu
mer och därmed gnaga oss ned till botten av jordens resurslager?
Är det inte
just denna dröm om evig tillväxt som är ouppnåelig och dessutom totalt
destruktiv för allt levande? Inte tankar om arbetstidsförkortning,
medborgarlön, omfördelning av välstånd och skapande av hållbara strukturer för
produktion och konsumtion.
Det är hög
tid att lyfta fram Marx tänkvärda poänger istället för att avfärda dem som
förbrukade av Stalin eller Mao. Dessa –ismer har inget eller mycket litet med
Marx att göra, så som jag ser det. Men det tjänar ju förstås marknadsliberalernas
intressen att låta en paranoid despot som Stalin framstå som den främste
uttolkaren av hans texter.
Människan
som aktiv, tänkande varelse med kraft och förmåga att forma sin tillvaro,
däremot, är en filosofisk grundtes hos Marx. Till skillnad från
marknadsliberalismens pessimistiska syn på människan som passiv och självisk
och endast inriktade på ekonomisk egenvinning. Det är som sådana vi kan använda
förnuftet till att göra en grön tolkning av hans insikter och med hjälp av
dessa besinna det vilddjur som går bärsärk i det paradis som den här planeten egentligen
är.
Att skapa
nya –ismer är inte intressant, kanske rentav kontraproduktivt. Det intressanta
är att överleva och låta leva.
Det här är
kanske inte tankegångar som man går till det lokala näringslivet och torgför,
men enligt mitt sätt att se, som Miljöpartist den enda rimliga hållningen.
Eller…?
Om frihet och självförverkligande:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar