Hans lilla gröna: Skräcken för det grekiska nyvalet = skräcken för avslöjandet av marknadsliberalismens brister

”Europa fruktar kaos” är en rubrik i dagens SvD Näringsliv. Marknaderna står på helspänn, sägs det. Liknande rubriker är lätta att hitta om man skickar en sökning över medielandskapet.

Det framgår tydligt vilka det är som är mest nervösa, nämligen marknadsaktörerna. Aktörer som tjänar pengar på status quo i finansmarknadssystemet och som fruktar politiska aktioner som rullar tillbaka den tysta revolution som genomförts under senare decennier. Birger Schlaug har skrivit ett läsvärt inlägg om detta på sin blogg. Hans analys har för övrigt många likheter med kulturgeografen David Harveys, som jag själv har uppmärksammat i tidigare inlägg.

Bankerna, med sin vinstrika utlåning av pengar som inte finns, och de kapitalinnehavare som söker avsättning för sina enorma tillgångar skälver nu av oro inför grekiska valet, tillsammans med de politiker som investerat så mycket prestige (och skattepengar) i eurodrömmen om den europeiska ekonomiska stormakten.

Svartmålningen av Grekland

Nyvalet i Grekland ger alltså Europas ekonomiska och politiska makthavare stora skälvan. En hotfull ton har under en längre tid mött de greker som dristat sig till att påstå att euron och finansmarknadens aktörer skulle ha en stor del av skuldbördan för krisens djup. En mytbildning har, med många mediers benägna hjälp, skapats för att påvisa hur denna skuldbörda kan isoleras till grekerna själva. En djupare granskning av myterna visar att det handlar om allt från rena lögner till halvsanningar.

Vad som bland annat påståtts är att Grekland skulle ha bluffat sig fram för att få komma med i euron och att deras stora budgetunderskott skulle komma som en stor överraskning för euroländerna. Det kan noteras att Grekland vid EU-inträdet hade ett budgetunderskott som låg på 3,38 procent av BNP, jämfört med högsta tillåtna 3 procent och att de under åren efter eurointrädet (EMU) låg fortsatt över dessa tre procent, i likhet med flera andra euroländer, och helt öppet. Ingen ansåg då att just Grekland utmärkte sig så speciellt. De gjorde ungefär vad alla andra gjorde (och gör) inom eurosamarbetet och på flera andra håll i världen. De lånade sig till ökad konsumtion och tillväxt.

Vad de marknadsliberala politikerna och finansmännen (de är ju nästan bara män) nu är livrädda för är naturligtvis att blottorna i systemen ska bli än mer uppenbara. Det är definitivt inte omsorg om framtiden för Greklands folk. Dessa ska istället straffas för att de har deltagit i den köpfest som vi själva och större delen av världen nu är inbjudna till. Den bankrusning som nu fruktas är inte heller en isolerad grekisk företeelse utan något som är återkommande i ekonomiska system som byggs upp på vidlyftiga krediter (Fractional Reserve Banking).

Konsumera mera

Skräcken gäller alltså att hela systemet avslöjas och att flera ska tröttna på det och dess kolportörer. Det vill säga den obekymrade oansvarighet med vilken bankerna har fortsatt låna ut pengar som inte finns - under det att miljarderna har regnat in på deras egna konton - och den arroganta självklarhet med vilken de kräver att skadorna de tillfogat ska betalas med offentliga medel och krisens bördor ska bäras av vanliga löntagare och samhällets redan svagaste.

Peter Kadhammar i Aftonbladet skriver om Porsche-försäljning som ekonomiskt mått. Försäljningen är nu nere nära noll i jämförelse med försäljningssiffror som låg över Sveriges under åren före finanskraschen 2008.

”Vi lever i ett samhälle där tillväxten är Gud”

Den bilförsäljare Kadhammar talat med levererar ett par mycket träffande citat, Han fortsätter med att förklara hur pengar plötsligt blev så billiga att folk trodde de var gratis. Vilket inte är så konstigt med tanke på hur den samfällda hysterin underbyggdes av eurosystemet och bankerna. Kadhammar påpekar i artikeln hur, vid Greklands eurointräde, bankerna började konkurrera om att få låna ut pengar, samtidigt som räntorna sjönk från 15 procent till tre eller fyra. Vilket i stort sett var en inbyggd konsekvens av eurointrädet eftersom ECB fungerar som riktmärke för hela euroområdet.

Eurons försvarare allt färre men ändå...

Gamla euroförespråkare backar nu och erkänner öppet hela systemets brister, men vill ändå inte fundera över systemiska förändringar, utan talar mest om nya nödlösningar och konstruktioner som ska lappa ihop bristerna i systemet. Ekonomin har pyspunka och man lagar och lagar tills det snart bara återstår ett myller av lappningar. Istället för att byta däck.

Nordeas Annika Winsth (jag har ofta funderat över om namnet är taget) säger exempelvis vid ett seminarium tidigare i år: ”Jag röstade ja och har funderat på om det var klokt. Men det spelar inte så stor roll, euron är en realitet. Varje sansad människa måste hoppas att det går bra inte minst av omtanke om människorna i dessa länder”. Erik Åsbrink (s), f.d. finansminister, fyller i med: ”Att sitta skadeglad och säga vad var det jag sa och hoppas att det går åt helvete är inget som jag vill ställa mig bakom”.

Om orsaker till den ekonomiska krisen i euroländerna (i synnerhet vissa som Grekland) skriver europaportalen bland annat att:

”De låga räntorna som blev följden av att euron introducerades skapade obalanser i eurosystemet. I länder som behövt en högre ränta ledde de låga räntorna till en investeringsboom och expansiv finanspolitik. Detta skapade i sin tur en kraftigt pris- och löneökning vilket fick till följd att dessa länders konkurrenskraft försämrades betydligt jämfört med andra EU-länder”.

Krisen i Grekland är alltså i grunden orsakad av brister i eurosystemet (som poängterades av dess kritiker i debatter innan införandet) och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp för en alltmer absurd handel med derivat.

Det är dags att vakna nu

Jag hoppas att vänsteralliansen Syriza får framgång i det grekiska valet. Inte för att jag är säker på att de sitter inne med alla lösningar på problemen för Grekland, men för att det behövs ett bryskt uppvaknande för de marknadsliberala ekonomer och politiker som till varje pris vill få oss att fortsätta att konsumera helt besinningslöst. Det kan vara enda vägen att undvika det stora sammanbrottet som med all nödvändighet måste bli globalt.

Den revolution som Birger Schlaug talar om i inlägget jag länkade till i början är en längre tids förändring som lett till den champagnegalopp som inte får hindras av tillfälliga hinderrivningar utan till varje pris måste fortsätta utan tanke på hållbarhet. Den djupare analysen och kritiska debatten har inte tagit fart ännu, men kanske kan Greklands vägval leda till en kris i eurosamarbetet som utlöser ett genombrott för kritiken och öppnar för nya lösningar som inte innebär ännu mer av samma sak.