Ny demokrati?

Jag läser SvD idag och funderar över reaktionerna på resultatet i det grekiska nyvalet. Jag tänker att det är rätt symboliskt att det segrande partiet bär just namnet Ny Demokrati. Det är också något av ett nytt demokratibegrepp som håller på att slå rot i den liberala världens länder. 

I SvD:sledare talas det om att ”överkomma politiska hinder”. Lösningarna på den grekiska krisen kompliceras i EU av att ”stats- och regeringscheferna har nationella mandat (läs handlingsrestriktioner), fortsätter skribenten bekymrat. Samtidigt efterfrågas politisk handling. Det som behövs, fastslås det, är ”sjumilasteg vad gäller att avreglera och öppna den inre marknaden”.

Åtminstone två saker, som är kännetecknande för den nutida liberalismen, framgår tydligt i den här ledaren.

För det första att demokratin är villkorad. Det är rimligt, menar skribenten, med ”krav på reformer från dem som öppnar plånboken”.

Det andra är att reformer endast avser avregleringar och undanröjande av hinder för kapitalet. Politiken betraktas i de liberala ögonen som enkom instrumentell för ett enda långsiktigt syfte, nämligen att röja väg för marknadsekonomin. Alternativa idéer ses inte som politiska åsikter utan som hinder som bör undanröjas.

I samma tidnings näringslivsdel svarar Cecilia Skingsley, analytiker på Swedbank, på läsarfrågor om grekiska valet. Hon tror inte att väljarna i euroländerna räknat med att ”bli så involverade ekonomiskt-finansiellt och politiskt som nu håller på att ske”.

De kampanjer för EU och euron som förts för att skapa det enade Europa har ju konsekvent och ihärdigt underblåst skenet av frihandel som en apolitisk företeelse. Som en självklarhet utan komplexitet lika okontroversiell som fred på jorden ungefär.

Givetvis blir då många förvånade nu när det så tydligt framgår att det är politik det handlar om. Men det obehagliga är att det framträder så få alternativ. Det politiska motståndet mot de ”reformer” som SvD-ledaren talar om ses inte som vanlig politisk opposition utan som hinder som måste undanröjas. Inte som åsikter att beakta och ta hänsyn till, överväga eller åtminstone bestrida med saklig argumentation i en deliberativ anda. Istället gäller hot, skrämselpropaganda och plånbokens maktspråk i den nutida liberala demokratin.

Detta med villkoren (eller reformerna) som behövs är nämligen rent sakligt en alldeles särskilt provocerande ”sanning”. Är det mer av fri marknad och avreglering som behövs verkligen? Hur ser turbokapitalismens historia och facit ut egentligen?

Är det inte i själva verket så att det är just den medicinen som fått patienten att må allt sämre? Avregleringen av och ihoplänkandet av de globala finansmarknaderna (Big Bang 1986) innebar att finansiell oro på ett ställe gav seismologisk effekt över hela världen. 

Ett annat fenomen är bankernas utlåning. Genom att öka sin skuldsättningsgrad (höja kvoten mellan utlåning och deponerade medel) kunde bankerna hålla tillväxten och kapitalackumulationen igång. Skuldsättningen av både privatpersoner och länders konsumtion har skett utan tidigare sedvanlig riskmedvetenhet. 

Chockvågorna har svept i omgångar och drabbat länder som Island och Lettland och nu Grekland. Låt vara med olika landspecifika egenheter. Men frågan kvarstår. Är det verkligen ytterligare skuldsättning, mer avreglering och ännu friare marknader som är lösningen? Ännu mer av samma sak alltså.

Är det underligt att vi är några som tvivlar? Det underliga är väl att vi inte ens tillåts att tvivla.