När
regeringen talar om Rio +20 låter de mycket kloka och eftertänksamma. Fredrik
Reinfeldt (se klippet nedan) talar exempelvis om att överlämna världen till våra barn i ett
bättre skick än vi fick den av våra föräldrar.
Det är en
gammal klyscha som låter mjuk och trevlig. Lite mer konkret blir han när han
talar om att Sverige kan agera förebild eftersom vi visat att man kan växa ekonomiskt
samtidigt som man minskar sin klimatpåverkan. Han talar då alltså om för oss
att vi visst kan fortsätta att jaga tillväxtsiffror och konsumera utan att bekymra oss
alltför mycket över klimatet eftersom vi i Sverige har visat att det går.
Uppsalaforskare
har dock visat att denna ”sanning” i själva verket är en bedövande lögn som,
menar jag, vi snabbt måste skaka av oss för att inte vaggas till ro i någon
sorts sagotro. De har visat att de konsumtionsbaserade utsläppen av
växthusgaser har ökat med 20 % mellan 1993-2005 till skillnad från den
officiella siffran på minus 10 % som nu regeringen strör omkring sig som en
storslagen framgångssaga. Det avgörande är om man räknar med konsumtion eller inte.
Regeringen har valt det senare och för alltså fortfarande ut dessa amsagor till
svenska folket och har uppenbarligen bestämt sig för att ta med sig dem till
Rio. Trots att de fått rapporten och alla siffror av forskarna vid Globala
Energisystem vid Uppsala Universitet redan i höstas.
Naturvårdsverket
har dessutom redan i november 2008 gett ut en rapport, Konsumtionens klimatpåverkan (rapport 5903), där
konsumtionsperspektiv har undersökts. Den drog slutsatsen att ”det är viktigt
att analysera växthusgasutsläppen också från ett konsumtionsperspektiv och inte
enbart utifrån de utsläpp som sker inom landet”.
Bakgrunden
till verkets rapport var också att både Klimatberedningen och Miljömålsrådet
uppmärksammat behovet av att ”komplettera och bredda den rapportering som görs
av utsläppen inom landet”.
Att formulera miljömål
En av de
saker Reinfeldt anför som sin stora förhoppning inför Rio-mötet (i klippet ovan)
är att man under mötet kan enas om att ta steg mot att formulera globala
hållbarhetsmål för att kanske (!) fastställa dessa mål under 2015. Han säger då
också att dessa måste vara uppföljningsbara.
Intressant
att notera är då alltså för det första vad regeringen tar med sig för
uppfattning om mätmetoder. Det vill säga, om man nu ska sätta mål och sedan
följa upp dem, är det också viktigt vad det är man mäter och att de indikerar
rätt saker. Uppenbarligen har svenska regeringen bestämt sig för att ignorera
konsumtionsperspektivet och följaktligen, får vi förmoda, plädera för att mäta på
ett sätt som leder oss till fel slutsatser.
Ytterligare
en intressant sak att notera är att just Miljömålsrådet, som hade till uppgift
att utvärdera och följa upp de svenska nationella målen (de 16 nationella miljökvalitetsmålen) lades ned 2010 och att dess
näst sista ordförande Bengt K.Å. Johansson avgick i protest med orden:
”Nu har regeringens besked till Rådet och till svenska
folket kommit. Det är inte alls bråttom. Rapporten med alla dess förslag och
med utarbetade strategier för miljöinsatser skjuts åt sidan. I stället
tillsätts en utredning som skall se över hela miljömålssystemet. Jag är djupt
kritisk till vad som sker. Vi förlorar tempo i miljöarbetet och systematiken i
miljöarbetet ser ut att brytas sönder.”
Den politiska viljan
Vad konsumtionsperspektivet handlar om är alltså (enligt Naturvårdsverkets rapport
ovan) att räkna med ”den slutliga användningen eller förbrukningen av varor
eller tjänster” oavsett var i världen (i produktionskedjan) utsläppen har skett.
Främst
gäller det då fem aktiviteter som har stor klimatpåverkan och som alltså bör
ägnas stort fokus; hur mycket och vilken bil vi åker, hur vi värmer våra
bostäder, hur mycket el vi använder, hur mycket och vilket kött vi äter, hur
lång och ofta vi flyger.
Allianspartiernas
förmåga och vilja att genomföra konkreta åtgärder som dämpar denna konsumtion
och mildrar eller eliminerar dess klimatpåverkan har inte imponerat, på någon
nivå. För att bara nämna ett par exempel kan man ju framhålla projektet Förbifart
Stockholm och beslutet att undanta miljöklassade bilar från vägtullarna.
Det finns
alltså fog för den pessimism som många uttrycker gällande den politiska viljan
att verkningsfullt ta itu med klimatproblemen. Alden Meyer från
amerikanska Union of concerned scientists menar exempelvis att vi har tekniken,
sakkunskapen och förmågan att möta utmaningen, men att ”den politiska viljan saknas”.
Fagert tal
Statsministerns
fagra ord om att åstadkomma en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar
värld är alltså tämligen tomma på innehåll och det bådar inte särskilt gott
inför Rio +20-mötet. Dåvarande miljöministern Andreas Carlgren reste till
Durban i höstas med budskapet att Sverige lyckats förena ekonomisk tillväxt med
minskad klimatpåverkan och det ser ut som att den nya ministern Lena Ek får
göra detsamma.
Regeringens
förmåga att följa upp miljömål har alltså visat sig mycket svag och deras
mätmetoder för att visa klimatpåverkan bristfällig. Med den lama vilja att
konkret ta tag i miljöpolitiken som alliansregeringe visat tidigare förefaller
alltså hoppet tämligen litet att de ska kunna åstadkomma något positivt med sin
medverkan i Rio.
Snarare kan
de ställa till stor skada om de, genom att slå i övriga länder sina sagor om
sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan, bidrar till att sätta mål som är
otillräckliga och missvisande. Det skulle allvarligt avleda världens nationer
från verkligheten och ett nyktert seende på problemen.
Andra gröna bloggare om Rio +20:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar