Jag måste erkänna att min EM-feber har lagt sig något. Sveriges lama insats mot Ukraina gav ett par dagars depressiv bedövning. Inte så mycket för resultatet som just för själva insatsen. Rasistiska påhopp och nationalistiska kravaller har också lagt is på utbrotten av nationschauvinism som annars brukar infinna sig så här i EM- och VM-tider. Min kärlek till fotboll har säkerligen bidragit till en fostran i nationalistiska känslosvall som jag annars skulle skämmas över.
Det har skrivits ganska många spaltmeter om detta och en del menar att denna nationalism inte längre är lika uteslutande utan öppnar upp för gemenskap kring intresset för och kärleken till idrotten. Läs exempelvis Ian Burumas artikel om förra EM där han tyckte sig se en sådan tendens. De senaste dagarnas scener från Polen ger honom knappast rätt utan stärker snarare teser som går ut på att fotbollen "göder självgod nationalism" och "fungerar som bränsle för allvarligare uttryck av nationalism". Det är hur som helst svårt att värja sig mot dylika känslor när man är fotbollsintresserad och samtidigt identifierar sig som tillhörande en nation.
Innan matchen mot Ukraina hade emellertid min EM-feber nått någon sorts topp. Hur jag än försökte koncentrera mig på annat så vandrade tankarna ändå obevekligt in på fotboll. Tror att jag började hallucinera till och med. Kunde i alla fall svurit på att jag såg Spurs-managern Harry Redknapp i förarhytten på tunnelbanans linje 19 häromdagen.
Nu börjar det ändå pirra lite igen, så här dagen före drabbningen mot England. Möte med dem brukar ju innebära säkra poäng för Sverige i de stora mästerskapen, vilket min engelske vän William surt konstaterade när lottningen av EM-grupperna offentliggjordes för något halvår sedan. Sverige tycks onekligen ha ett psykologiskt övertag i alla fall. Det blir som sämst 2-2 och Sebastian Larsson gör en stormatch. Jag är också helt övertygad om att om det blir seger så kommer jag att överväldigas igen av nationellt färgad tokyra. Inte för att det skulle ge mig en inbillad självbild av överlägsenhet utan bara för att det helt enkelt är så roligt.
Apropå den gamle "Rödknappen" (Harry alltså), slutligen, så såg jag att han fått kicken av Tottenham. Det var inte alldeles väntat. Först var han succétränaren som länge låg bäst till som kandidat till förbundskapten för Englands EM-lag. Nu är han arbetslös. Ibland går det fort. Får kanske kolla det där igen med linje 19...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar