Klimatmål utan riktning

Idag har EU-kommissionen kommit med förslag till nya klimatmål. Nya procentsatser som kommer att pryda EU-dokumenten om klimatpolitiken under de närmaste åren. Kritiken var hård mot EU i förväg och Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Centre, menar att det behövs högre mål för förnybar energi och befarar till och med att mål för effektivisering av energiförbrukning och för energi från förnybara källor kommer att strykas helt. Han tycker också att svenska regeringen är alldeles för passiv och bara väntar på vad EU-kommissionen ska komma fram till utan att sätta någon som helst press. Anders Wijkman, flitig klimatpolitisk debattör, spårar bromsklossen hos finansdepartementet;

”De sätter all sin tilltro till marknaden. Men den är irrationell och kortsiktig. Utan tydliga mål för förnybar energi och energieffektivisering väljer marknaden det idag billigaste”.

De mål som till slut släpptes från EU-kommissionen blev också ungefär så kraftlösa som kritikerna befarat trots att EU-kommissionen själva beskriver det som en ”skärpt klimatpolitik”. Det brukar heta så när en försvagning ska döljas vilket åtminstone de till antalet färre bindande målen bör betraktas som.

  

Själv känner jag från och till en ganska stor misströstan och att alla dessa mål som sätts bara är till för PR-syften och dessutom inte verkar existera när de stora besluten tas. Tänkte senast på det häromdagen när Annie Lööf stod i riksdagen och räknade upp vad regeringen gjort för klimatpolitiska insatser nyligen. Som jag skrev om på denna blogg tjänar ju dessa åtgärder mycket lite till när samma regering sedan säljer ut de utsläppsrätter vi inte utnyttjat istället för att låta dem frysa inne och ”kamma hem miljövinsten” istället.

Riksrevisionen som granskat regeringens klimatpolitik är starkt kritiska. Som jag skrev häromdagen pekar de på brister inom samordning och ansvarsfördelning samt att tydliga prioriteringar saknas. Även själva målen ansågs otydliga. 

I det lokala samma sak. Stockholm bygger Förbifarten, vägrar ge upp Bromma flygfält, bygger ut Arlanda och tar bort vägtullarnas koppling till kollektivtrafiksinvesteringar. 

Vad blir det av alla fagra miljömål när nästan ingen bryr sig om att tänka över sektorer och nivåer. Vad betyder EU:s klimatmål för Sten Nordin exempelvis? Eller för Anders Borg?

Jag tror dessvärre inte att det är så många beslutsfattare som menar allvar med den s.k. klimatpolitiken. Det är numera bara en politisk sektor ytterligare som ger sysselsättning åt ytterligare några människor som tycker om sina egna röster och är duktiga på kanslispråk och matematik. Möten radas upp, det ena efter det andra och måldokument visas upp med nya till intet förpliktande siffror. 

Kanske är det just detta som är meningen? Svårtolkade mål utan mening som ger en klimatpolitik utan riktning! En effektiv sådan kan ju hämma tillväxten...