tisdag 17 november 2020

USA i svenskt luftrum och vatten… och kommunikationsnät

 

Ni har kanske hört att USA spionerat på Saab, troligen för att ta reda på hemligheter med JAS som skulle kunna utnyttjas i konkurrens om kontrakt på världsmarknaden för stridsflyg. Hur som helst har omfattande spionageverksamhet utförts inte bara mot Saab utan mot andra mål såväl i Danmark som i Frankrike och Tyskland. Detta enligt en whistleblower på den danska motsvarigheten till FRA, Forsvarets Efterretningstjeneste (FE). Ett program som utvecklats i samarbete med amerikanska underrättelsetjänsten NSA har använts för att utföra spionaget.

Det kanske inte är alla som hört talas om detta? Det har ju inte direkt varit något mediedrev bland de stora drakarna om saken, även om nyheten har rapporterats. Som tur är inte public service, SR/SVT, ännu nedlagt. Annars hade vi kanske inte sett lika mycket av nyheten som initialt kommer från det krympande dansk public service-bolaget DR.

Ett undantag är Jonas Gummesson i SvD som på senare tid har visat att han tar sin uppgift som grävande journalist på allvar och nu också levererat en kritisk analys av detta avslöjande, som han menar är ”ett bakslag för det nära samarbetet med amerikanska myndigheter och industri på försvarsområdet”. Han påminner också om att regeringen på senare tid tecknat flera avtal och överenskommelser med USA. Värdlandsavtalet är förstås det mest djupgående men också köpet av Patriot-missiler för mångmiljardbelopp.


Saab vill inte uttala sig om saken

Saab vill inte kommentera saken alls i nuläget. Troligen är de, som Birger Schlaug påpekat i sociala medier, rädda om ett USA-kontrakt på hundratals skolflygplan som annars kanske skulle riskeras om reaktionen blir för stark från Saab:s sida.

De har visserligen gått ut med skriftliga uttalanden som dock är strikt neutrala och de konstaterar torrt att det ”finns ett stort intresse för oss från en mängd olika aktörer”, att Saab är medvetna om detta och att det är ”naturligt med tanke på våra högteknologiska produkter”. Samt i ett uppföljande meddelande där de säger att de aldrig ”uttalar sig om spekulationer” och inte vill kommentera ”det här specifika fallet”. De tillägger dock att deras arbete med säkerhet är ”rigoröst” och är ett ”ständigt pågående arbete” som de tar ”på största allvar”.

De har också till SVT Nyheter sagt att avslöjandet skulle kunna vara baserat på desinformation från en främmande makt i syfte att skapa konflikt. Själv är jag tämligen övertygad om att reaktionen hade varit betydligt kraftigare och mer omedelbar om avslöjandet handlat om ryskt spionage, eller för all del kinesiskt.

Till saken hör också att Saab arrangerar ett webbinar, Saab Security Talks, på torsdag den 19 november som ska handla om ”Hotet mot Östersjön” och har ÖB Micael Bydén samt Säpo-chefen Klas Friberg inbjudna för samtal om ämnet. Det är ju oerhört pikant måste man säga och det ska hur som helst bli mycket spännande att höra hur ämnet ska tacklas utan att nämna USA:s spionage mot just Saab. Tydligen ska frågor få ställas är det annonserat. Jag har dock på känn att just den detaljen i programmet kommer att ändras. Vi får se och höra på torsdag klockan 09.30 svensk tid.


Försvarsmakten slingrar sig

Försvarsmakten som har till uppgift att försvara landet mot alla angrepp och som, på liv och död, måste vara väldigt måna om att alla hemliga finesser med de vapensystem som används inte avslöjas för främmande makt. Eller?

Vi kanske får någon reaktion från ÖB på torsdag men tillsvidare har Björn Ottosson, USA-forskare på totalförsvarets forskningsinstitut, försökt vända på skutan genom att säga att ”det eventuella amerikanska spionaget mot Saab skulle kunna utnyttjas av aktörer för att främja sin egen agenda mot svenska intressen”.

Liksom Saab antytt ovan så förefaller taktiken vara att försöka strö tvivel över hela avslöjandet. Säkert bara rysk desinformation. Trots att den kommer inifrån danska FE och offentliggjorts av dansk radio/tv, inte Sputnik eller Russia Today, RT.

På så sätt har han riktat fokus mot kritiker och i den mån de kommer från svenska medborgare låtit förstå att de ska betraktas som undergivna Kreml eller, som Henrik Sundbom på Frivärld, har rubricerat dem, ”Kremls trojanska hästar”. Eller hur ska man annars förstå ett uttalande som Ottossons?

Det är ungefär detsamma som att säga att ”Rysslands eventuella annektering av Krim skulle kunna utnyttjas av aktörer för att främja sin egen agenda”.

Samtidigt, eller för en vecka sedan, övade amerikanska styrkor med svenska försvarsstyrkor. Som Gummesson påminner om i SvD-artikeln ovan eskorterade då två JAS-plan de amerikanska strids- och transportplanen på dess väg över Östersjön till Estland och gjorde en uppvisningsrunda över Gotland. Antagligen för att imponera på ÖB Bydén, den amerikanska generalmajoren David Tabor och försvarsminister Hultqvist där nere på marken.

Bild: Wikipedia/1st Lt. Christopher Mesnard, U.S. Air Force. JAS-plan i aktion.


Försvarsminister Hultqvist håller sig undan

Just försvarsministern verkar ha regeringen i ett järngrepp vad gäller avtalshysterin med USA och var drivande i arbetet med att skriva värdlandsavtal med USA, mot svenska folkets vilja (vilket jag skrev om för tre år sedan, här).

Han var också med all sannolikhet den som inom regeringen hårdast drev motståndet mot att underteckna FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Jag skrev då på denna blogg ett öppet brev till försvarsministern där jag ställde frågan om han låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och i så fall varför, eftersom detta enligt hans egna ord inte skulle kunna äventyra Värdlandsavtalet. Som jag då påminde om bedyrade han i riksdagens frågestund i februari 2016 att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium” och att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, samt att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Därmed tyckte han att den saken var klart avhandlad.

SR har nu sökt försvarsministern men har inte lyckats få honom att ge en kommentar om det nya avslöjandet. Försvarsutskottet i riksdagen har också kallat in honom, samt Säpo och militära säkerhetstjänsten Must, för utfrågning.

Möjligen svarar försvarsministern då på samma sätt som han gjorde i somras när han fick kritik för regeringens sätt att undanhålla de folkvalda information om kostnaderna för utveckling av nya ubåtar: ”Det är sekretessbelagt”.


Alliansfrihet?

Många rycker på axlarna och menar att ”jo, men lite spionage får man tåla, alla spionerar ju på alla”. Det där är också en märklig inställning eftersom vi är extremt känsliga för ryskt spionage. Som alliansfri stat, för det är vi ju faktiskt formellt, ska vi förstås värja oss mot alla attacker vare sig de sker med missiler och bomber eller genom spionage.

Värdlandsavtalet var ett steg på vägen som leder ifrån alliansfriheten. Men ett par år senare kom ytterligare ett steg, som togs utan större uppmärksamhet. Nämligen en kompletterande avsiktsförklaring enligt ett dokument som rubricerats SOI.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Ett avtal som kritiserades från rysk sida och den ryske försvarsministern Sergej Sjojgu som hävdade att det gav Nato ”obehindrad tillgång” till svensk och finskt territorialvatten och luftrum. Vår egen försvarsminister Hultqvist anklagade då sin ryske kollega för att sprida ”falsk information”.

Något jag skrev om på denna blogg.

Nu har vi i flera omgångar sett hur amerikanska flyg- och flottstyrkor övat i svenskt luftrum och i Blekinges skärgård för att träna navigering i dessa svårnavigerade vatten. Nu får dessutom texten i SOI som handlar om ”utbyte av information på alla nivåer” en ny och lite oönskad (?) betydelse.

Dessutom finns en sidohistoria som Birger Schlaug förtjänstfullt har lyft fram (vilket han nästan är ensam om) som illustrerar den svenska ”öppen-dörr-politik” gentemot USA som för närvarande råder. Det handlar om en enorm vindkraftspark i Hanö-bukten som inte blev av eftersom området ska användas för militära övningar, ibland tillsammans med Nato. Vindkraftsparken skulle ha blivit Europas största och ge lika mycket el som kärnkraftverket Barsebäck gjorde, eller till 1 miljon hushåll för att använda den måttstocken. Detta för att, som en överstelöjtnant uttryckt det, ”Nato vill ha en symboleffekt mot framförallt ryssarna”.

 Men försvarsministern hukar alltså tillsvidare. Jag förutspår dock snart en aggressiv offensiv från försvarsministerns sida. Det brukar ju gå till så att han blåser upp sig och levererar en form av utskällning av alla som kritiserar hans obegripliga vurm för USA och närmast brottsligt undergivna hållning gentemot dem.

Det skulle ju vara intressant, och lämpligt, om försvarsministern berättade hur han tolkar det som skrivs på MSB:s hemsida, det vill säga att militär alliansfrihet innebär att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”.



söndag 15 november 2020

Ukrainska folkets uppseendeväckande tveksamhet inför EU- och NATO-medlemskap

 

Det sägs nu att ukrainare för första gången sedan Euromajdan börjat visa mindre intresse för EU. Det är naturligtvis svårt att utröna om det är en långtgående trend som har inletts men det är mycket intressant att ta del av den senaste opinionsundersökningen i Ukraina om EU-medlemskap samt NATO-medlemskap.

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. Det bygger på färska opinionsundersökningar. Dessa visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av NATO.

Intressant att notera är att rubriken i Kyiv Post lyder ”UNIAN: Ukraine survey shows popular attitudes toward EU, NATO membership” följt av ” Almost 50% of Ukrainians support the idea of their country’s accession to the European Union.”

En glad kvinna viftar med en EU-flagga på bilden som medföljer ovanstående text. Jag tolkar det så att det är ett försök att se det positivt, men i mina ögon är resultatet uppseendeväckande negativt.


Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" annonseras på Kievs gator och torg just nu. En sanning med stor modifikation.

EU-medlemskapet som det helt avgörande för regimskiftet 2014

Det var president Janukovytj som hösten 2013 beslutade att inte underteckna avtal med EU och istället vände sig österut till Ryssland för att anträda en väg in i EAEU (Eurasiska Ekonomiska Unionen). Många ungdomar inte minst kände sig besvikna och samlades vid Kievs centrala torg, Självständighetstorget, eller Majdan Nezalezjnosti (kort Majdan). De fick efter en tid sällskap av många fler och torget ockuperades i över tre månader. Efter en blodig uppgörelse med polisen i februari 2014 kunde nya makthavare ta över, som sade sig vara positiva till ukrainskt EU-medlemskap och beredda att hörsamma demonstranternas krav. Rörelsen kring protesterna tog sig namnet Euromajdan för att betona vad det handlade om.

Efter att ha avsatt president Janukovytj under kuppliknande former och ha genomfört ett komplett regimskifte, med ”kostnader” som hundratals döda i gatustrider, en rysk annektering av Krim och en väpnad konflikt i Donbass, så kunde man ju därför ha förväntat sig att stödet för en EU-anslutning skulle vara långt över 50 % men enligt undersökningen här är det alltså tvärtom under 50 %.


Undersökningens detaljer

Själva undersökningen är genomförd av det ukrainska opinionsinstitutet KIIS som är ett av landets mest respekterade opinionsinstitut och samarbetar med Kyiv Mohyla Academy, Kievs Universitet.

Undersökningen presenteras sammanfattat av nyhetsbyrån UNIAN här.

Undersökningen innehåller också data om vilket parti de svarande röstat på och visar följande avseende dem som stöder EU-medlemskap, dvs. i hur hög grad olika partiers röstande stödjer EU-medlemskapet: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 87%, Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 60.5%), Sluha Narodu/Servant of the People (Volodymyr Zelenskij) – 52.6%, and Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 41.2%).

Totalt var det alltså 49 % av de tillfrågade som gav stöd till ett ukrainskt EU-medlemskap, till skillnad från i april 2020 då endast 46,1 % gav sitt stöd. Det kan alltså noteras en smärre ökning det senaste halvåret, men över tid sedan Euromajdan har stödet för EU-medlemskap gått ned, även om det pendlat lite upp och ned under vägen. Enligt Razumkov som är ett av de främsta ukrainska opinionsinstituten låg EU-stödet på 61 % i juni 2014 men sjönk till 52 % i mars 2015 för att sedan öka igen till 64 % i december 2019. Enligt KIIS däremot har stödet en längre tid varit lägre än man kunde förväntat. I mars 2015 låg det på 51,4 % medan det i september 2016 sjunkit till 49 %, det vill säga samma siffra som i oktober-undersökningen.

Från den kan också noteras att 13,8 % vill att Ukraina istället skulle gå med i EAEU medan 27 % av de tillfrågade inte vill att Ukraina ska gå med i någon union alls.

Den förre presidenten Porosjenko pressade på hårt för att för Ukraina närmare ett medlemskap och gick också ut i januari 2019 med att han förväntade sig att landet år 2024 skulle göra en formell ansökan om medlemskap i EU.

EU har också sedan 2014 arbetat för att föra Ukraina närmare EU och dess institutioner har sedan dess (och fram till 2019) pumpat in 15 miljarder euro till Ukraina i form av stöd och lån.

Möjligen har det ukrainska folkets stöd för EU-medlemskapet överskattats från EU:s sida? Kanske har de glömt att lyssna till den breda opinionen och stirrat sig blinda på den till synes massiva uppslutningen kring Euromajdan? Eller lyssnat för mycket på Porosjenko och den f.d. premiärministern Arsenij Jatsenjuk?

Hur som helst har de ukrainska stödet för ett EU-medlemskap gått ned sedan Euromajdan-våren 2014 och det bör stämma till viss eftertanke och analys såväl hos EU som hos de nuvarande makthavarna i Ukraina.


NATO-medlemskap

Sedan Krim annekterats av Ryssland och konflikten i Donbass bröt ut har NATO allt mer flyttat fram sina positioner i förhållande till Ukraina och den nya Porosjenko-ledda regering som tillsattes efter presidentvalet i maj 2014.

År 2017 tog ukrainska parlamentet en lag som återinförde NATO-medlemskap som ett ukrainskt säkerhetspolitiskt mål och en punkt om detta tillfördes också den ukrainska konstitutionen 2019.

Sedan 12 juni 2020 är Ukraina ett av sex länder (kallade ”Enhanced Opportunity Partners”) som, enligt NATO:shemsida, ”make particularly significant contributions to NATO operations and other Alliance objectives”.

Just Porosjenko är kanske den som har varit ivrigast att föra Ukraina närmare ett NATO-medlemskap och lovade redan tidigt en framtida folkomröstning om medlemskap i NATO och i januari 2020 bad han NATO att ta fram ett politiskt beslut för att garantera Ukraina en s.k. Membership Action Plan (MAP).

Det sker dock inte som resultat av något ökat tryck från folket visar det sig av den färska undersökningen.

KIIS har nämligen också mätt stödet för ett ukrainskt NATO-medlemskap.

Resultatet visar att 41 % ger stöd åt NATO-medlemskap, vilket är en smärre minskning från i april 2020 då stöd kom från 41,9 %.

Stödet för alliansfrihet har däremot ökat mer. Från 34,7 % i april till 37,1 % i oktober-mätningen. Dessutom gav 13 % stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO).

Med andra ord är det tio procent fler som inte vill att Ukraina ska gå med i NATO än de som tycker tvärtom. Cirka tio procent är osäkra och har inte svarat varken eller.

De mätningar som KIIS gjort sedan Euromajdan visar följande utveckling för stödet till ukrainskt NATO-medlemskap: December 2014 – 46,4 %, November 2015 – 45,7 %, Dec 2016 – 44,1 %, Dec 2017 – 38,5 %, Dec 2018 – 46,1 %, Augusti 2019 – 40,9 %.

Med andra ord lite upp och ned genom åren men i nuläget klart lägre än 2014 vilket är intressant eftersom den lågintensiva konflikten i Donbass alltjämst fortsätter.

Den färska undersökningen visar också att de flesta NATO-supportrarna finns bland de röstande för, i tur och ordning: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 83.2 %), Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 62.2%), samt Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 38.2%.


Stödet för EU och NATO rimligen ännu lägre än så

Av undersökningen framgår också följande mycket viktiga information:

 ”The survey was conducted in settlements across Ukraine with the exception of Russia-occupied Crimea and certain districts in Donetsk and Luhansk regions.”

Varken personer från Krim eller från de självutropade republikerna i Donetsk och Luhansk har alltså deltagit i undersökningarna.

Detta är väsentligt att notera då det torde vara rimligt att anta att en majoritet av befolkningen där är negativa till framför allt NATO- men även till EU-medlemskap.

Donetsk-Republiken har ca 2,3 miljoner inv. och Luhansk-republiken ca 1,2 miljoner inv., och om vi därtill lägger invånarantalet på Krim/Sevastopol som är ca 2,2 miljoner inv. så får vi en total på ca 5,7 miljoner invånare av totalt drygt 40 miljoner i hela Ukraina, dvs ungefär 10 - 12 % som inte deltagit i undersökningen och som med högsta sannolikhet skulle bidragit till ett sämre resultat för EU- samt NATO-stödet i landet.


Hur ska resultatet tolkas?

Sammantaget bör det stå klart att det ukrainska folket är tämligen kluvet när det gäller såväl EU- som NATO-medlemskap men att det inte finns något klart stöd för någotdera.

På svenska regeringens hemsida framgår att EU sedan 2014 ”stärkt sitt stöd till landet”. Enskilda EU-länder trycker i varierande grad på för att påskynda processen. Ett exempel ur högen är från ifjol då två liberaler (Said Abdu och Maria Nilsson) skrev en debattartikel i altinget:EU med rubriken ”L: Få in Ukraina i den europeiska gemenskapen” där de säger sig vilja ”öka takten på Ukrainas närmande till EU”.

Det förefaller alltså ibland som att trycket inom EU att få med Ukraina som medlem är starkare än det ukrainska folkets. Framför allt från liberalt håll.

Men från ukrainska regeringar kommer dock signaler till EU som antyder att de styrande behöver hjälp att få folket bli EU-vänliga.

Dåvarande utrikesministern Vadym Prystaiko (numera vice premiärminister gällande europeiska relationer) säger i november 2019 i en intervju med Sveriges Radio att ”Ukrainas mål är ett EU-medlemskap”, men att de önskar sig ”mer” av EU för att ”få vår befolkning att förstå varför vi strävar mot EU”.

Det är alltså uppenbart att även de styrande inser att de leder en utveckling mot EU-medlemskap som inte riktigt har stöd bland befolkningen.

Möjligen drogs alla med i de intensiva protesterna under vintern 2013/14 och tog det som manifestation för en allmän och bred vilja bland folket för ett EU-medlemskap?

Ruslana Lyzhychko, sångerskan som vann Eurovision Song Contest 2004, var starkt engagerad både vid Orangea revolutionen 2004 och Euromajdan tio år senare. Den 28 februari 2014, strax efter att Janukovytj flytt landet och en ny EU-vänlig interim-regering etablerats, talar hon vid ett seminarium i Sveriges Riksdag, till vilket hon inbjudits av Liberalerna. Hon talade då, enligt Aftonbladet, ”varmt om att Ukraina vill närma sig EU” och att ”det inte finns någon splittring mellan aktivister på Självständighetstorget och de ukrainare som hellre önskar att landet lutar sig mot den ryska stormakten”.

Till AB hävdade hon då också att protesterna vid Majdan ”i folkets ögon” handlade om att ”gå med i EU”.

Själv har jag alltid misstänkt att det till minst lika delar handlade om en trötthet på korrupta politiker, på den ständiga ekonomiska kräftgången och på ett allmänt missnöje med politiker ur alla läger. Kanske var den drivkraften mycket stark just då, men räcker uppenbarligen inte till för att hålla opinionen positiv.

Prystaiko har förmodligen rätt när han säger att något måste hända för att vända opinionen. Men EU har nu en mängd andra problem efter Brexit och med östeuropeiska medlemmar som börjar visa tendenser som klart avviker från EU:s uttalade värderingar. Kanske börjar en viss trötthet sprida sig i EU:s korridorer på att ösa in mer pengar till Ukraina? I synnerhet som den av EU efterlysta reformtakten nu återigen har avstannat och anti-korruptionsarbetet ser ut att kunna utraderas helt.

Möjligen gäller det omvända nu, det vill säga att något måste hända i Ukraina för att vända opinionen?



fredag 13 november 2020

Förföljelser av journalister i Ukraina ökat efter Euromajdan

 En ukrainsk NGO, Human Rights Platform, gav ifjol ut en rapport/"svartbok" om förföljelser av journalister i Ukraina, ”CHALLENGES IN INVESTIGATION AND COURT HEARING OF CRIMINAL CASES RELATING TO VIOLATION OF JOURNALISTS' PROFESSIONAL RIGHTS IN UKRAINE”.

Intressant att notera ur denna är att antalet fall av kränkningar mot journalister har ökat stadigt sedan 2013, det vill säga innan Euromajdan som ledde till ett maktskifte i februari 2014. År 2013 rapporterades 53 fall av kränkningar mot journalister, året därpå 80 fall för att sedan öka stadigt: 2015/85 fall; 2016/141; 2017/174; 2018/177. Det är så långt rapporten sträcker sig men då kan vi hålla i minnet siffran 184 som gäller bara fram till och med oktober i år vilket visar att trenden håller i sig.

Det som rapporten också visar är att antalet hot om våld eller våldshandlingar mot journalister har ökat lavinartat. Från noll 2013 till 63 rapporterade fall år 2018.

Siffrorna är hämtade från Riksåklagarämbetets statistik. Det kan då invändas att de lägre siffrorna före 2014 mycket väl kan bero på att fall inte lika ofta hamnade i domstolar och därmed inte hamnade i statistiken. Men det förtar inte intrycket av ökande förföljelser efter 2014.

Olika NGOs i Ukraina har andra siffror men som i huvudsak bekräftar trenden som framgår ovan.

De fall som ändå lagförs leder sällan till fällande domar och i de fall de ändå gör det handlar det i regel om mycket låga straff, som böter eller villkorliga straff.

Det handlar inte bara om domstolarnas ovilja att dela ut hårdare straff utan också om lagstiftningens utformning och formulering, konstateras vidare i rapporten.

Det är emellertid vanligt att rättegångarna sköts på ett för offret ofördelaktigt sätt vilket kan handla om att inrapportera kränkningar i tid; passivitet från polis eller åklagare under förundersökningar; vägran att erkänna journalister som brottsoffer; nedläggningar av förundersökningar utan motivation eller grunder; eller att offret inte ens får reda på att fallet är nedlagt.

Utredningar kan också ta flera år trots att de är tämligen okomplicerade och överträder då inte sällan en tidsgräns för brottet i fråga.

Human Rights Platform uttrycker i rapporten oro för läget och betonar att det ” negativt påverkar journalistisk aktivitet och yttrandefriheten rent allmänt”.

Rapportförfattaren konstaterar också att:

” there is no practice in Ukraine of imposing significant punishments for crimes against journalists that could change the situation.”

Själv har jag på denna blogg för flera år sedan uppmärksammat just detta med Ukrainas ”bekymmersamma inställning till yttrandefriheten”.

Samt i ytterligare ett inlägg lyft fram Human Rights Watchs rapport för 2018 som bekräftade att landet inte rört sig i rätt riktning gällande yttrandefrihet och pressfrihet.

Det måste tyvärr konstateras att läget inte har förbättrats utan snarare tvärtom.


Läget i år hittills

Mellan januari-oktober 2020 har 184 kränkningar av yttrandefriheten rapporterats i Ukraina. Den allra vanligaste formen av kränkning är faktiskt fysiskt våld. Nästan 80 % av fallen handlar om detta.

En annan trend det talas om här i Ukraina är hur myndigheter på olika nivåer lägger ut olika former av hinder och byråkratiska restriktioner. Under förevändning att det är av hänsyn till corona-pandemin och karantänregler nekas journalister tillträde till viktiga möten där viktiga politiska frågor diskuteras eller beslutas. Den ukrainska allmänheten får därmed inte all viktig information om vad som pågår och hur diskussionerna förs inför beslut.

Inte sällan är det polis som står för de fysiska övergreppen men det handlar också om att de inte handlägger anmälningar enligt lagen och det är mycket få fall som går så långt som till domstol och i än mindre grad leder till fällande domar.

Flitigare politisk aktivitet när det gäller att skydda yttrande- och pressfriheten råder när det gäller Krim. Där rapporteras ännu fler kränkningar än i övriga Ukraina och ukrainska utrikesministeriet har annonserat initiativ som handlar om att göra diverse inhemska politiker till ”faddrar” för politiska fångar på Krim. När det gäller Krim är det ju ryska myndigheter som står för övergreppen och Ukraina har naturligtvis alla skäl att kritisera deras agerande.

När det gäller egna myndigheters agerande på av ukrainska regeringen kontrollerad mark är det mindre fart på engagemanget i parlamentet.


Kända konkreta fall med oklara omständigheter

Utländska organisationer är också engagerade i läget för journalister i Ukraina.

Committee to Protect Journalists, CPJ, har nyligen tagit upp fallet med Pavel Sjeremet som mördades 20 juli 2016 då hans bil sprängdes av en kraftig bomb. Han var en känd och populär undersökande journalist men som inte drog sig för att trampa makthavare på tårna.

Nu står tre personer åtalade för mordet men det har under hösten rests frågor kring om det verkligen är mördarna som står inför rätta.

En dokumentär ”Killing Pavel” visades 2017 i ukrainsk tv och tog upp ledtrådar till landets säkerhetstjänst som aldrig följts upp av utredarna. Allmänheten sägs ha chockats av uppgifterna och underminerade förtroendet för undersökningen.

Att den kontroversielle inrikesministern Arsen Avakov visat så stort intresse för förundersökningarna gör inte misstroendet mindre. Enligt flera uppgifter ska Sjeremet ha jobbat med en artikel som kunde varit komprometterande för bland andra just Avakov.

Ekaterina Sergatskova vid nyhetspublikationen Zaborona, som också de nyligen publicerat kritiska uppgifter om ledtrådar som inte följts upp, säger att många journalister känner sig otrygga och att ”antalet attacker mot journalister har ökat” och att det inte finns några garantier att attacker mot journalister undersöks korrekt.

En annan journalist som mördats är Vadym Komarov i staden Tjerkassy. En journalist som var känd för att ihärdigt granska makthavare och oligarker. Han avled den 20 juni 2019 av skador han tillfogats vid en attack mot honom i maj månad. Ett fall som uppmärksammats av The International and European Federations of Journalists European Federation of Journalists, IFJ/EFJ.

Ordföranden för the National Union of Journalists of Ukraine Sergij Tomilenko menar att “Vadym var obekväm för många lokala politiker” och att han ofta tog upp ämnet korruption i Tjerkassy.

Ännu har ingen misstänkt anhållits av polisen.


Ukrainas internationella ranking

De siffror som inhemska NGOs presenterar visar alltså på en negativ trend gällande förföljelser av journalister i Ukraina. Det är delvis en annan bild om vi tittar på internationella organisationers ranking.

Reportrar Utan Gränser presenterar varje år en ranking över pressfriheten, World Press Freedom Index.

Ukraina låg år 2013 på 126e plats och sjönk sedan till 127e året därpå och till 129e år 2015. Därefter har de avancerat till positioner strax under 100e medan de i nuläget för 2020 ligger på 96e plats och, om det håller i sig, alltså skulle komma in på 100-bästa-listan för första gången, åtminstone sedan 2013.

Man kan förvisso sätta frågetecken för hur träffsäker RUGs metodologi är. De bygger sin barometer på resultat de får in från diverse ”experter” som får fylla i ett frågeformulär som RUG tillhandahåller. Kriterierna i formuläret handlar om: pluralism, medias oberoende och den mediala miljön, självcensur, rättsligt ramverk, transparens samt kvaliteten på den infrastruktur som finns för stöd av nyhetsproduktion och information. Dessa kvalitativa data kombineras sedan med kvantitativa data rörande kränkningar mot journalister.

Det är emellertid svårt att få till några exakta metoder och det är RUG:s index som alltid refereras till när pressfriheten i olika länder diskuteras av media och politiker.

UNESCO fokuserar å sin sida mycket på dödligt våld mot journalister. Sådant är i Ukraina mer sällsynt även om exempel finns, som framgått ovan här. Med reservation för att det endast kan räknas in fall där dom är fälld och motivet är klarlagt.

Men det finns intressanta data att fundera över i UNESCOs broschyr som gavs ut i samband med International Day to End Impunity for Crimes against Journalists nyligen. Bland annat att flest journalister dödas i länder som inte har en väpnad konflikt; att kvinnliga journalister är särskilt utsatta; att tv-journalister är särskilt utsatta; att lokala journalister är särskilt utsatta.

En faktor som är vanlig i länder med många attacker mot journalister är korruption och organiserad brottslighet. När det gäller just Ukraina är detta kanske det främsta skälet till åtminstone det fysiska våldet. Med tanke på den attack mot anti-korruptionsarbetet som landets konstitutionsdomstol just utfört så finns skäl till oro att den negativa trenden håller i sig för överskådlig tid.

Det ukrainska statliga förtrycket ligger annars mer på ett dysfunktionellt och politiskt styrt rättssystem samt politikers fula ovana att lagstifta om åsikter och ägna sig åt historierevisionism.

Det finns alla skäl att följa upp hur situationen utvecklar sig för journalister och för yttrandefriheten i Ukraina i allmänhet. Det är ingen stolt historik landet kan visa upp och de stora order efter Euromajdan om yttrandefrihet och pressfrihet faller platt till marken i ljuset av resultaten som redovisats här.


 






onsdag 11 november 2020

Litet steg framåt för fred i Donbass?

 

Jag skrev igår om Ukrainas väg mot fred i Donbass och att den Trilaterala Kontaktgruppens (Trilateral Contact Group, TCG) politiska sub-grupp hade möte samma dag, 10 november.

På bordet låg två förslag till aktionsplaner för fred, eller åtminstone första steg till fred. Det var inte många som trodde att det skulle gå att komma fram till en kompromiss men överraskande nog accepterades den ukrainska delegationens förslag utan större anmärkningar från den ryska sidan.

Tidigare har det kommit uppgifter om att ryske presidenten Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttryckt sig negativt om det ukrainska förslaget. Förvisso utan att förkasta det i förväg då det skulle läggas fram i sin helhet först 10 november.

Enligt uppgift från Interfax idag ska företrädare för den ukrainska delegationen ha sagt sig vara ”perplexa” över den ryska medgörligheten. Nu måste den ukrainska delegationen lämna över förslaget till det ukrainska parlamentet eftersom den inte har någon auktoritet att ta beslut. Men delegationen lär ha försäkrat den ryska sidan om att parlamentet kommer att godkänna delegationens rekommenderade förslag.

Själv är jag mer osäker då parlamentet är känt för att vara en ineffektiv och kaotisk beslutskammare. Men nu har ju president Zelenskijs parti Folkets Tjänare egen majoritet och det vore ju märkligt om inte deras företrädare röstar för förslaget då det i stora drag följer presidentens planer. Men osvuret är som sagt bäst när det gäller ukrainsk politik.

I alla händelser fördes diskussionerna i TCG på ett konstruktivt sätt, enligt ukrainska delegationen, vilket måste betraktas som goda nyheter och hoppfullt inför fortsättningen.

Det vore ju märkvärdigt att säga något annat.




tisdag 10 november 2020

Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.


ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.


Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  


Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.



Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.


Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.


Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.




måndag 9 november 2020

Demokratins död i Ukraina?

 

Ja, det är i alla fall vad en dramatisk rubrik i Kyiv Post antyder. Bakom detta ligger den strid kring landets Anti-korruptionsinstitutioner som just nu utkämpas mellan Konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol och presidenten Volodomyr Zelenskij.

Foto: Hans Wåhlberg. Dramatisk rubrik i Kyiv Post.


Jag skrev om detta i ett inlägg nyligen då jag just bevittnat en stor demonstration till stöd för den Anti-korruptionsstruktur som nu hotas.

Konstitutionsdomstolen är känd för att vara korrupt (en del demonstranter bar skyltar med texten ”Korruptionsdomstolen”) och ledamöter har förstås intresse av att avväpna den Nationella Antikorruptionsbyrån NABU. Domstolen har nu bestämt att ogiltigförklara regeln om tillgångs- och förmögenhetsredovisning som gällt för offentligt anställda. Dessutom har de avskaffat straffbarheten för olaglig berikning. Konstitutionsdomstolens argumentation går ut på att den skulle vara oberoende enligt lag och att NABU eller NAPC därmed inte skulle vara tillåtna att blanda sig i deras göranden och låtanden.

Ordföranden för Kievs Administrativa Domstol, Pavlo Vovk, har också begärt att NABUs chef Artem Sytnyk ska avsättas med motiveringen att hans tillsättning 2015 skulle varit illegal. Vovk är förstås en av de domare som varit under utredning hos NABU. Som jag skrivit om tidigare i höst har NABU lagt fram ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet. Bland annat ska Vovk ha sagt, i samtal med andra höga domare, att ”vi äger redan [min anm./i meningen har kontroll över] två domstolar – konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol”. Vovk lär ha mutat ledamöter i Konstitutionsdomstolen för att förmå dem att ogiltigförklara reglerna om redovisning av tillgångar för att han och andra ledande domare ska kunna tvätta sina olagligt förvärvade tillgångar vita. Dessutom misstänks riksåklagaren Iryna Venediktova vara inblandad i mutaffärerna och att hon därför förhalar eller obstruerar åtal mot Vovk och andra korrupta domare.

Även om domare i höga domstolar tjänar runt 7500 USD i månaden, långt mer än den genomsnittlige ukrainarens 400 USD, är det uppenbart att deras tillgångar knappast kan komma från förvärvsarbetet. En del har börjat registrera tillgångar i släktingars namn istället i försök att dölja rikedomarna, vilket naturligtvis är tämligen genomskinligt.

Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij har exempelvis år 2018 köpt mark i det av Ryssland annekterade Krim, att lägga till det hus han redan ägde där. Något som förstås väcker särskilt ont blod i Ukraina. Många rubriker talar om korrupta och pro-ryska domare men faktum är att de tillsattes under Petro Porosjenkos presidentperiod vars anti-ryska politik var ännu mer utmärkande än sittande presidenten Zelenskijs.


Allvarliga konsekvenser för Ukraina?

Ukraina förs med detta tillbaka inte bara till 2013 utan till 1991 när dess självständighet utropades och ingen infrastruktur för anti-korruption alls fanns, menar bland andra Oleksandr Novikov som är chef för National Agency for Preventing Corruption, NAPC. Det är nu fritt fram för domare och andra höga ämbetsmän att behålla och hemlighålla mutor och andra illegalt tillskansade tillgångar.

För Ukraina kan detta äventyra möjligheten att få lån av IMF och EU-företrädare har redan varnat Ukraina att den visumfrihet som ukrainska medborgare åtnjutit sedan 2017 nu kan dras in.

President Zelenskij och hans stab har i sin tur hotat att avsätta samtliga Konstitutionsdomstolens 15 domare och ersätta dem med nya. Detta är å andra sidan inte heller konstitutionsenligt och EU har framfört synpunkter även på detta. Hur presidenten än vänder sig riskerar han alltså att äventyra relationerna med EU. Den har därför inte heller stöd i parlamentet ens av presidentens eget parti Folkets tjänare. De diskuterar nu andra vägar att rädda antikorruptionsstrukturen och relationerna med EU utan att ännu ha nått fram till något konkret förslag.

 

Gatans lag?

Men de egna väljarnas och folkets ilska kan, vilket har visat sig förr många gånger, vara betydligt farligare. Den demonstration jag bevittnade häromdagen var helt fredlig men om missnöjet växer kan det snabbt förändras. Zelenskij har dock varit tydlig med att han inte vill se att ”gatuprotester” ska få avgöra saken. Bara någon dag därefter, den 7 november, körde ett antal bilburna medlemmar av Automaidan hem till Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij för att kräva hans avgång. Polis hindrade dem att blockera uppfarten till hemmet som ligger tre mil utanför centrala Kyiv.

Regeringen har nu beordrat NAPC att fortsätta hålla tillgångsdeklarationssystemet igång, trots Konstitutionsdomstolens beslut. Enligt Kyiv Post lär dock de korrupta domarna kunna komma undan även om anti-korruptionslagarna återinförs. Dessutom tvistas det i parlamentet om vilken väg som ska väljas och vilka beslut som ska tas.

Mellan presidenten Zelenskij och Konstitutionsdomstolen råder fullt krig. Zelenskij anklagade offentligt domstolen att tjäna oligarkers och pro-ryska politikers syften medan domstolen hotat med åtgärder som slår mot landreformer, banksystemet och återstående antikorruptions-institutioner.

Samtidigt har fyra av Konstitutionsdomstolens domare tagit ställning emot sina kollegor och vägrar nu delta i domstolens möten vilket omöjliggör dess arbete.

Det här är en typisk ukrainsk soppa men en allvarlig sådan som inte lär gå spårlöst förbi oavsett hur den utvecklas.

Foto: Hans Wåhlberg. Stor demonstration för en vecka sedan mot konstitutionsdomstolens aktioner mot landets anti-korruptionsbyråer. Det gick fredligt till väga denna gång enligt vad jag själv kunde bevittna.








tisdag 3 november 2020

Anti-korruptionsarbetet hotat i Ukraina

 

Mycket surrar kring den ukrainska konstitutionsdomstolen just nu. Det är dit de ukrainska blickarna riktas medan övriga världen tycks fixerade av det amerikanska presidentvalet. Själv befinner jag mig just nu i Kiev och naturligt nog tog jag mig ut på stan för att se vad som händer.

Just idag den 3 november var språkfrågan uppe till behandling av denna domstol. Nationalkåren manade till samling utanför domstolen för att ”försvara det ukrainska språket”. Domstolen hade att behandla en begäran från 51 parlamentsledamöter att undersöka om det är konstitutionsenligt att ha endast ukrainska som officiellt språk i Ukraina. Ryska är ett stort minoritetsspråk som talas av omkring 25 % av befolkningen och borde enligt många också kunna utgöra officiellt språk.

Högerextrema Nationalkåren, med kopplingar till Azov-bataljonen, ville alltså markera sitt missnöje med detta och sätta press på domstolen att inte ge efter för parlamentarikernas vilja. Det tjugotal personer som de skrapat ihop imponerade sannolikt inte på någon. Poliserna var minst dubbelt så många.

Därefter promenerar jag upp mot Bankova och presidentens administrationsbyggnad och traskar nästan rakt in i den demonstration som är på väg just dit. Uppskattningsvis 4000 personer marscherar med tutor och flaggor till stöd för den Anti-korruptionsbyrå, National Anti-Corruption Bureau of Ukraine (NABU), som bildats efter krav från EU och IMF och som i flera år försökt komma till rätta med korruptionen i landet, inte utan en del framgång. Nu menar denna konstitutionsdomstol att byråns beslut tagits i strid med konstitutionen och vill ”nullifiera” dem. Det vill säga ogiltigförklara alla byråns beslut. President Zelenskij försöker spjärna emot genom att uppmana konstitutionsdomstolens ledamöter att avgå. En väg som av flera skäl också är komplicerad och potentiellt farlig samt eventuellt olaglig.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget 3 november i Kiev till stöd för Anti-korruptionsbyrån drog till sig många medelålders kvinnor inte minst. Med buller och bång och tutor marscherades det mot presidentens administrationsbyggnad, men utan våldsamheter såvitt jag såg.

Foto: Hans Wåhlberg. Till skillnad från den här lilla skaran av högernationalister som samlats vid konstitutionsdomstolen i annat syfte, till "stöd för ukrainska språket".


Han får också vasst motstånd från Konstitutionsdomstolensordförande, Oleksandr Tupytskij, som sagt att Zelenskijs åtgärder är konstitutionsvidriga och ”bär tecken på en konstitutionell kupp” med vilken presidenten påstås vilja åstadkomma en ”lydig” domstol.

Folk är dock dödligt trötta på korruptionen och Anti-korruptionsbyråns rykte har varit ovanligt gott för att vara en offentlig institutions. Därför demonstreras det nu till stöd för byrån. Såvitt jag kunde bedöma var majoriteten av demonstranterna ”vanliga” ukrainare, familjer, äldre, medelålders kvinnor och män och inte så många av de rakade högernationalister som ingår i Nationalkåren och andra radikala högergrupper. Framför allt handlar det om det system för elektronisk redovisning av förmögenheter som enligt NABU själva utgör ”hörnstenen för den anti-korruptionsreform som tog sin början 2014”. Nu vill konstitutionsdomstolen att samtliga 110 rättsfall som drivs ska läggas ned vilket skulle betyda att de anklagade politikerna och domarna går fria.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget samlade uppskattningsvis 4000 personer och stannade upp vid presidentens administrationsbyggnad vid Bankova. 


Det riskerar också Ukrainas rykte internationellt. Många fruktar att IMF drar in lån, att EU drar tillbaka visumfriheten för ukrainare och att det förhalar Ukrainas väg mot EU-medlemskap.

För bara några dagar sedan attackerades konstitutionsdomstolen av ett tusental personer och rökgranater kastades mot byggnaden medan dagens demonstration gick lugnt tillväga så länge jag själv var vittne till den åtminstone.

Presidenten manar till lugn och vill inte att gatans lag ska gälla, men idag fick han alltså beskåda hur flera tusen samlades utanför hans administrationsbyggnad.

Månne ångrar han att han gjorde allvar av sin presidentkandidatur och att han inte istället nöjde sig med att spela president i den tv-serie, ”Folkets tjänare”, som gjort honom så populär och som också blivit namnet på det parti han företräder.

Fortsättning lär följa…